Sandrew-Metronome och filmen

Jag brukar inte göra gällande att jag bedriver predicerande forskning, dvs forskning som förutsäger beteenden/utveckling. Det är inte riktigt mitt mått på bra samhällsvetenskaplig forskning. Men även utan en sådan ambition vill jag påstå att Sandrew-Metronomes utveckling från ett sk ”helintegrerat nordiskt filmbolag” – dvs med filmproduktion, film- och dvd-distribution samt biografer – till dvd-distributör är helt och hållet i linje med den process jag beskrev och tolkade i min avhandling från 2005, Taste at Work. Den på den tiden ganska nya ägaren (Schibsted) hade stora problem med att förstå, och därmed värdera, den kompetens kring film och kultur som fanns i gamla Sandrews. Det sammanslagna företaget gick rakt in i den klassiska dikotomin kultur-ekonomi, där den senare blev den dominerande. Intervjustudien är från 2002, och i samband med min disputation tre år senare skickade jag över flera ex av min avhandling och erbjöd mig komma och berätta om min studie, som så klart hade mer allmängiltig relevans än ögonblicksbilden Sandrew-Metronome 2002. Avslöjande för företagets tillstånd var att INGEN nappade på mitt erbjudande, trots att jag ägnat fyra år åt företaget och branschen.

Tillbaka på Daslu

Villa Daslu

Det är glest mellan bilarna som stannar framför Daslus grandiosa entré. Och till Daslu kommer man inte till fots. Men inköpschefen förklarar för mig att även om butiken bara har ungefär hundra kunder per dag (jämfört med exempelvis gallerian Iguatemis 45 000 kunder per dag) så är en av daslùkundernas förtjänster att de inte har fönstershopping som intresse. De är transaktionsinriktade. Under sina glansdagar fungerade Daslu som en arena för Sao Paulos elit. Butikspersonalen hade, och har fortfarande, detaljerad kunskap om kundernas preferenser och mått. Som ett slags personal shoppers med fokus på verkligt långsiktiga relationer, har inköpscheferna specifika kunder i åtanke redan när de lägger in beställningarna. Skulle de vara osäkra på om ett plagg faller kunden i smaken involverar de kunden i inköpet, hon får se bilder och meddela intresse. Så vikiga är de enskilda kunderna.

1958 började Lucia Piva de Albuquerque bjuda hem vänner och bekanta till sitt hus, där de umgicks, drack kaffe och shoppade tillsammans. När hon involverat partnern Lourdes Aranha började de kalla sin boutique Daslu – ”av Lu”. Butiken har över tiden haft olika lokaler, men kännetecknet är de villaliknande förhållandena. Redan vid entrén erbjuds du som kund kaffe av personal iklädd klassiska hembiträdesuniformer. I villans alla rum skänker soffgrupper en känsla av att vara gäst i någons hem. I den storslagna entréhallen omges möblemanget av höga träd och en imperialtrappa leder upp till våning två. 333 internationella lyxvarumärken saluförs på Daslu. Förra året pryddes provdockorna i rummets mitt av Chanel, i år av det egna märket Daslu. Det senare ska enligt uppgift vara av hög kvalitet, men stilmässigt påminner de mig om Zara. Inköpschefen berättar att Daslus kund är modeintresserad men konservativ. Att vara vacker är viktigt, säger hon.

Daslus kunder tillhör samhällsklasserna A, AA och AAA. Ibland anländer de med helikopter. Med kindpussar hälsar de kärvänligt på varandra och den del av personalen som inte bär hembiträdeskläder. Inköpschefen berättar att det hela tiden funnits människor som avskräckts av miljön och intrycket av en sluten krets kunder. Men för en exklusiv grupp paulistanos har Daslu haft en legitimerande roll: först när Daslu har omfamnat en trend eller ett märke är de intressanta för dessa kunder. De tittar inte åt något annat håll. Så har det åtminstone varit.

Jag har läst om domen mot Eliana Tranchesi, Lucia Piva de Albuquerques dotter, som lett verksamheten sedan 1984. 2009 blev hon dömd till fängelse i 94 år för skattebrott och smuggling, för en summa som uppgår till 1 miljard R$. Men överklagan väntas ta tio år och det är troligt att straffet mildras. Under tiden fortsätter Eliana leda verksamheten. Men förändringarna är märkbara. Jag frågar varför de två övre våningarna är helt avstängda. Det visar sig att gallerian och konkurrenten Iguatemi har köpt byggnaden där Daslu huserar. Ett riskkapitalbolag har köpt större delen av Daslu och ämnar flytta verksamheten till en galleria i en intilliggande nybyggd skrapa.

Med vetskap om den förestående flytten har Daslu etablerat tre satellitbutiker runt om i stan. Kanske upplevs de som mer välkomnande, säger inköpschefen. I dem finns inga hembiträden.

En bild på Eliana och hennes ”supportteam” hämtad från Daslus sajt.