Svenska fåglar

Prinsessan Anne, Poly Styrene, Marianne Faithful, Melanie Ward, Kate Bush, Justine Frischmann, the Duchess of Devonshire, Vivienne Westwood, Paula Yates, Vita Sackville-West, PJ Harvey, Mary Quant och Lily Allen. Och så runner-ups: Drottningen (alltså inte Silvia), Agatha Christie, Barbara Hulanicki, Annabella Lwin, Siouxsie Sioux, Isabella Blow, Amy Winehouse, Jane Ormsby-Gore, Margaret Thatcher, Kate Moss och Helena Bonham-Carter.

Luella Bartley har gjort denna tio-i-topplista över British Birds, kvinnliga stilförebilder, i sin bok Luella’s Guide to English Style. Jag läste den för att ytterligare fördjupa mig i engelskt mode och stilideal i samband med att jag samlar in empiri i London (för mitt projekt ”Trender och organisering inom modefältet”). Luella’s Guide är ingen handbok, utan snarare en skildring av det mest typiska i brittiskt modekultur, med en viss betoning på damsidan.

När jag läste om de brittiska brudarna så blev det bara alltför påtagligt hur frånvarande excentriska damer med stil är i Sverige, och då tänker jag stil oberoende ålder (och bortom Annette Kullenberg och Helene Billgren). Avsaknaden kan så klart förklaras kulturellt och historiskt, men frånvaron av excentriska kvinnor i svensk media återskapar samtidigt detta mönster varje dag.

Även om jag i min forskning studerar betydelsen av trender för modeindustrin, kan jag inte låta bli att reflektera en del över stil. Så många håller idag stil högre än mode och trender. Men stil har olika konnotationer.

De svenska livsnjutargubbarna breder ut sig som aldrig förr. För några år sedan började rörligheten på herrmodesidan ta fart, men nu är det som om att tiden stannat. Ung som gammal beundrar Peder Lamm och Johan Hakelius för deras stil. Jag tycker inte att den utvecklingen är särskilt spännande, men det är intressant att denna påstått tidlösa stil också går över generationsgränserna. På damsidan får vi ofta hålla till godo med sno-stilen-reportage. Och då är stil mer en exemplifiering av hur man bär en trend. Damsidan är i Sverige betydligt mer avpersonifierad (om man bortser från celebrapportering förstås), och det tycks saknas en motsvarighet till gubbvurmens generationsöverskridande.

Kanske är det fortfarande så att stil och ett intresse för mode innebär minus på kulturkapitalkontot i Sverige, åtminstone för kvinnor som inte står på scen. Det verkar ligga så nära till hands att se mode som något rent konsumistiskt. Samtidigt tycks den modemässigt acceptabla lägstanivån vara betydligt högre för kvinnor.

Under tiden gläder jag mig åt att vi i alla fall har Robyn som banar väg.

PS. London – after a fashion är förresten en annan bok som beskriver utvecklingen av mode i London men från ett akademiskt – kulturhistoriskt – perspektiv.


One comment

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s