Månad: december 2010

Att skildra män

De senaste dagarna befinner jag mig gång på gång i diskussioner kring Våra vänners liv och framförallt kring debatten om denna tv-serie, så som den förts i DN. Kortfattat handlar debatten om seriens skildring av maskulinitet, om denna är normbrytande eller ej. Maria Sveland skriver i sitt inlägg bl a att de manliga karaktärerna saknar maktanalys, och hon ser ingenting banbrytande med några män som ”faktiskt bryr sig om varandra”.

Jag håller inte med Maria Sveland, jag tar snarare Helena Lindblads parti.  Den svenske mannen har allt för länge skildrats som karriärtörstande, rationell, oempatisk, men samtidigt på snudd till omänskligt stabil. Att serien problematiserar könsordningen inom par, och hur den samspelar med könsordningen utanför relationen är i mina ögon positivt. Jag upplever inte att karaktärerna är omedvetna om de dominerande formerna av maskulinitet: en karaktär avstår en herrklubb, får vara med ett enkönat medföljandegäng under en ledningsgruppsmiddag osv.

Mest trött blir jag dock när Sveland efterfrågar mer nyanserade skildringar av kvinnorna i serien. Många slentrianmässiga gestaltningar av män i huvudroller är så klart problematiska därför att de bara återskapar en norm och en befintlig könsordning, där det manliga subjektet befästs ytterligare. Men sådana skildringar av män kan inte automatiskt innebära att alla serier eller filmer med män i förgrunden är förkastliga. Det går att göra feministiskt medvetna skildringar av män, där mäns position i könsordningen på något sätt problematiseras och synliggörs, serier och filmer som ruckar på våra vanliga stereotyper. Men då måste vi också acceptera att kvinnor får vara i bakgrunden ibland. Jag upplever inte heller att de kvinnliga birollerna i Våra vänners liv är så stereotypt kalla. För mig är de är vanliga kvinnor som gör karriär, och det är för mig befriande att de inte ses ägna tid åt i våra dagar så omhuldade husmorssysslor som bakning och stickning.

Själv blir jag påmind om de ständiga frågorna efter kvinnor i vår dokumentärfilm Männen på Kastrup. Som titeln avslöjar hade vi valt att fokusera på just resande män som passerar Kastrup. Vi tyckte att mansrollen som personifierades av män med 100+ resdagar var oerhört intressant, och vår idé var att skildra hur denna konstruktion av maskulinitet som också ligger nära konstruktionen av företagsledare upprätthålls via dessa mäns förhållningssätt till varandra, och andra aktörers förhållningssätt till samma män. Men många framhärdade i sina frågor om kvinnornas frånvaro.

Det tycks helt enkelt finnas en envis idé om representativitet när det gäller skildringar av betydelsen av kön. Väljer man att studera en mansroll (i vårt fall en konstruktion av maskulinitet nära kopplad till en idé om företagsledaren), kan man göra det utan att reproducera könsordningen, om man samtidigt problematiserar denna roll, synliggör den gängse föreställningen, går bortom det förgivettagna. Visar hur från normen avvikande beteenden bemöts.

När jag imorse läste en liten kortintervju med en av manusförfattarna till Våra Vänners liv konstaterades det att regissören Maria Blom fått nej till en liknande serie om fyra kvinnliga vänner. Utan att veta något om detaljerna kring just det projektet, kastar detta ljus på ett mycket större problem för svensk tv- och filmproduktion: att det finns tydliga föreställningar om att kvinnor i huvudrollen innebär en halverad publik. Då betraktas produktionen nämligen som ”tjejfilm/-serie”. Särskilt om det dessutom är en kvinnlig regissör. Med män i huvudrollen appellerar filmen/serien till båda könen (och den får därmed inte heller epitetet ”killfilm/-serie”). Att många målgruppsdefinitioner bygger på detta resonemang framkom i den studie kring föreställningar om kvalitet i filmbranschen som jag gjorde för några år sedan. Denna deppiga insikt borde diskuteras mycket mer än Våra vänners liv.

Julkort från Issey

En annan utställningskatalog som jag längtar efter att få sätta tänderna i är Future Beauty: 30 Years of Japanese Fashion. Utställningen som pågår på Barbican i London fram till den 6 februari 2011 är vacker och intressant. Möjligen inte lika kontextualiserad som de utställningar som signeras V&A. Men det finns mycket att titta på och lyssna till. Och jag hade alldeles för lite tid. Som vanligt sjunger jag utställningskatalogens lov. Utställningskatalogen är en plusversion av utställningen: den innehåller den självklara essän av utställningscuratorn tillika chefen för Kyoto Costume Institute Akiko Fukai, men också ett kapitel av Barbara Vinken (som bl a skrivit Fashion Zeitgeist) som placerar in det japanska modet i ett internationellt perspektiv, liksom texter på teman som ”In praise of shadows” (den här texten är ett utdrag ur Junichiro Tanizakis text kring japansk estetik från tidigt 30-tal), ”flatness”, ”tradition and innovation”, och ”cool Japan”. Sen förekommer så klart också kapitel om de stora japanska modenumren Issey Miyake, Rei Kawakubo, Yohji Yamamoto, Junya Watanabe, Jun Takahashi och Tao Kurihara.

På utställningen fastnade jag särskilt för Issey Miyakes röda A-Poc från 1999. Miyake och hans textilteknolog och designer Dai Fujiwara, hade då utforskat tygstycket sedan en tid tillbaka (bl a genom inspiration från kimonon), och tog i detta specifika projekt fram en vävprocess som skapade färdiga plagg utan sömnad. Kollektionen kallas A-POC, en akronym av ”A Piece of Cloth” alternativt en ordlek med ”epok”. Bäraren av A-POC-kläderna förväntades klippa upp tuben längs förmarkerade linjer, plaggen och formen var nämligen ”invävda i tyget”. När det datorvävda tyget klipptes krympte kanterna ihop som för att undvika repor i tyget. Jag tycker att det är väldigt fint, och spännande apropå materialinnovation men också vad gäller förhållandet mellan plagg och bärare.

Japan är onekligen ett mycket homogent land, och dess framgång inom mode kan bero på att den starka inhemska estetiska traditionen och därmed klara avvikelsen från det dominerande västerländska modet  gav mer kreativt utrymme. Men modeutvecklingen skedde parallellt med den ekonomiska boomen. Kanske gav de två näring åt varandra. Därför ser jag med spänning fram emot vad som händer i BRIC-länderna på modefronten. Kommer vi att få se designdriven innovation? Eller materialinnovation? Eller ökad kopiering? BRIC-länderna har alla ganska olika förhållande till mode. Mer om det i senare inlägg.

Till sist – en video om utställningen på Barbican:

Civil ouppmärksamhet

Om jag skulle rangordna mina forskarböcker utifrån snygghet hamnar Goffmans Behavior in Public Places från 1963 på en klar förstaplacering. Jag funderar fortfarande över andraplatsen.

Men det är inte bara omslaget till Behavior in Public Places som är tilldragande, den innehåller också det användbara begreppet civil ouppmärksamhet:

”What seems to be involved is that one gives to another enough visual notice to demonstrate that one appreciates that the other is present (and that one admits openly to having seen him), while at the next moment withdrawing one’s attention from him, so to express that he does not constitute a target of special curiosity or design”. (s. 84 i Behavior in Public Places).

Man kastar alltså ett öga på den förbipasserande, erkänner hans eller hennes närvaro, varpå man sänker blicken när han eller hon just går förbi, ungefär som när man släcker ned ljusen på bilen. När man ger någon civil ouppmärksamhet klargör man att man inte har anledning att vara rädd att bli sedd eller att bli sedd när man ser den andre.

Det finns olika medel som kan sätta den civila ouppmärksamheten ur spel – t ex solglasögon och, tidigare, solfjädern. Solglasögonbäraren har ett tydligt övertag i och med att han eller hon kan stirra på någon utan att denne någon är fullt medveten om det. Utan mörka solglasögon innebär ett stirrande en degradering av den person som är föremål för den envisa blicken: han eller hon hamnar i en lägre klass, som en apa på Skansen. Därför kan stirrandet användas som bestraffning. Men med avstånd ökar stirracceptansen.

Ju närmre man är någon, desto större är alltså behovet av att ge den andre civil ouppmärksamhet. Detta är aldrig så tydligt som på T-banan till Rådmansgatan en morgon i december.

The Ache of the BoBo

Samtidigt som lifestylevågen sveper över oss, gång efter annan, finns en annan parallell trend som kanske är lite svårare att komma åt. Jag talar om det som Douglas Holt, professor i marknadsföring vid Oxforduniversitetet, kallar the ache of the BoBo. Jag anordnade ett forskarseminarium och en EMBA-alumnikväll med Holt för ungefär ett år sedan, och har sen dess strött begreppet the ache of the BoBo omkring mig. Nu har Holt precis kommit ut med boken Cultural Strategy tillsammans med Douglas Cameron. Och äntligen kan man läsa lite mer om the ache of the BoBo.

Holt och Cameron, vars bok handlar om hur man kan använda kulturförändringar för att skapa nya innovationer och företag, tar upp det kulturskifte som inleddes i slutet av nittiotalet under dotcomeran. Historier om supersmarta unga entreprenörer, som med vilja, kreativitet och energi drev igenom sina vilda visioner och samtidigt avfärdade storbolagens stela byråkratier, började fylla våra medier. Ynglingarnas kontor à la uppehållsrum antogs spegla deras gränslösa fantasi och kreativitet, och Apples kampanj Think Different fångade tidsandan. Vanlig prestige och en bra lön var inte längre tillräckligt, utan den här klicken av BoBos ville använda sitt kulturella kapital för att också uttrycka sin kreativitet, intellektuella kraft och sin medvetenhet i arbetet. Man ville leva ideologin fullt ut. Precis som Steve Jobs ville de göra något som var ”insanely great”.

När IT-bubblan sprack var denna typ av jobb utrotningshotade. De jobb som fortfarande erbjöd status och en bra lön var samma som tidigare: advokat, investmentbanker, läkare, ingenjör osv. Men nu genomgick dessa arbetsplatser rationaliseringar och något som närmar sig det Neil Postman kallat teknopolis tog vid. Alla medarbetare blev utsatta för hård press, det gällde att hänga med i all ny teknik och nya arbetsmodeller (läs lean) som lanserades. Kontorslandskapen inspirerade inte. Arbetstiderna förlängdes. Folk var ständigt tillgängliga.

Men hur skulle BoBos kunna göra något insanely great i rådande teknopolis? Cameron och Holt menar att BoBos suktade efter självförverkligande genom kreativa handlingar, men jobben i början av 00-talet erbjöd inget av den varan. Istället blev BoBos kulturella dilettanter som förlitade sig på kulturella intermediärer som försåg dem med smak. Men så sakteliga växte ängslan och smärtan fram: the ache of the BoBo.

I mitten av 2000-talet var det framförallt en typ av historier som tycktes tilltala BoBos. Formulan lyder som följer: några BoBos lämnar sina storstadskarriärer för att få utlopp för sina kreativa passioner genom att ägna sig heltid åt ett yrke som utlovar ringa ekonomisk kompensation. Exempel: en investmentbanker kastar in handduken, köper 20 hektar land i Maine, där han skaffar lokalt uppfödda getter i syfte att skapa den mest intressanta chèvren i USA. Eller: åtta civilingenjörer lägger karriärerna på hyllan, köper ett ståljärnsgjuteri, omvandlar det till destilleri och börjar tillverka svensk maltwhiskey.

Jag vill inte hävda att det är något negativt med detta, men det är ett tydligt fenomen i vår tid. Jag har själv åtskilliga kompisar som någon gång emellanåt pratar om att öppna osttillverkning, bryggeri, vingård, mm. Många BoBos som tagit steget fullt ut betonar vikten av att följa hantverkets alla regler, att driva gården/destilleriet/byggeriet osv på ett traditionellt vis. Men det verkar framförallt vara avhoppet från karriären som fascinerar. Jag är tveksam till att aching BoBos skulle vara lika imponerade av berättelser av snittet ”jag hoppade av gymnasiet och började jobba på mammas bageri direkt. Och vi bakar bröd som vi alltid har gjort, enligt ett recept som gått i arv i tre generationer”.

Och apropå kulturskiften undrar jag hur kritiken mot den här typen av berättelser kommer att lyda om några år.

Ojämställdhet som ett attitydproblem

Kan inte låta bli att kommentera rapporteringen av studien kring fd handelsstudenters upplevelse av jämställdhet i arbetslivet (se här och här). Den visar naturligtvis inget oväntat. Det råder olika villkor i näringslivet, där kvinnliga fd studenter i långt större utsträckning än sina manliga dito upplever problem i arbetslivet relaterade till sitt kön. Men vad som verkligen upprör är osynliggörandet av den forskning som finns inom området. Utan reservationer konstaterar Professor Wahlund att ”vi behöver mer forskning på området”, för att i nästa stund avslöja sin totala okunskap om forskningsområdet när han uppmanar den kvinnliga studenten som känner sig nedslagen av ojämställdheten i näringslivet: ”Du måste lära dig att ta för dig! Värdera din kompetens. Visa framfötterna”. Menar Wahlund att bristen på jämställdhet är en attitydfråga? Vems ansvar är ojämställdheten? Och vems är problemet?

PS. Har tidigare skrivit om oviljan att ta till sig kunskap om fältet organisation och kön här och här.

Föreläsning och kopiering

Idag ska jag föreläsa om mitt modeprojekt för första gången. Ser verkligen fram emot det. Det är roligt att klura ut ett upplägg som tilltalar en lite bredare publik. Jag har valt temat ”The Economy of Fashion” – ja, föreläsningen är på engelska för den ges inom ramen för EMBA-programmet vid Handels. Estetiseringen i samhället i stort gör att många andra delar av vår ekonomi börjar efterlikna modeindustrin.

En av modets drivkrafter är efterapning/kopiering. Att människor försöker härma andra, varpå dessa andra tröttnar, ändrar uttryck och väljer något nytt som sedan blir eftersträvansvärt att kopiera. Detta modehjul snurrar ständigt vidare och driver på förändring och utveckling. Många har hävdat att kopiering därför gör modeindustrin gott (se t ex Surowieckis inlägg i New Yorker här). Det där kan man verkligen diskutera, och många modeskapare har motsatt sig denna bild. Nu närmar sig USA ett starkare skydd för upphovsrätt inom mode. Det ska bli spännande att följa utvecklingen och se hur en sådan lag kan tänkas påverka modeindustrin.