Till Fort Worth men inte till Stockholm

Innan jag lämnade London för den här gången hann jag med ett kort besök på Victoria & Albert. För ett par månader sedan såg jag utställningen Diaghilev and the Golden Age of the Ballet Russes 1909-1929. En förstklassig utställning, där man får följa bildandet av Ryska baletten under Sergej Diaghilevs konstnärliga ledarskap, och dess avtryck på och kopplingar till konst, mode, musik och dans. Jag tyckte särskilt om Coco Chanels badkostymer i Le Train Bleu, en lättsam balett med manus av Jean Cocteau. Den handlar om något så trevligt som tåget till Rivieran, och kretsar kring tennisspelare, golfare och badgäster. Intressant är att Ryska baletten reste världen över, och kom till ställen som Forth Worth, Texas men aldrig till Stockholm eller Sverige. Det säger något om vilket bondland Sverige var. Läs Suzy Menkes recension av utställningen här. I efterhand ångrade jag mig att jag inte köpte utställningskatalogen, så nu kompletterade jag med den och passade på att se Shadow Catchers: Cameraless Photography.

Vad jag gillar med V&A är att de alltid kontextualiserar ämnet för utställningen,  placerar in det i en tid och plats och diskuterar samspelet mellan samhällsutvecklingen i stort och ämnet i fråga. Och att de alltid varvar det historiska med det samtida. Under rubriken Fashion in Motion har de modevisningar på museet. Se t ex en video om Erdem här. Genom sina utställningar fortsätter V&A också att påverka sin samtid. Se Suzy Menkes rapport från Londons modevecka här. För tre år sedan gjorde jag en intervjustudie på V&A i samband med att jag studerade utställningsorganisationers syn på besökaren. Just då var The Golden Age of Couture V&As stora blockbusterutställning.  Där stod Diors New Look och relationen mellan couture i Paris och London i fokus (Dior stod för övrigt för 5% av Frankrikes exportintäkter efter kriget). Jag intervjuade bland andra museidirektören, Mark Jones (som sedan dess har hunnit bli Sir Mark Jones), som gav ett extremt beläst och sympatiskt intryck. När museet grundades 1852 var målet att förbättra designkunnandet bland producenterna men också konsumenternas medvetenhet om design. I förordet till Diaghilevkatalogen skriver Jones att ett museum i världsklass inte bara ska förvalta mänsklighetens stora skapelser, utan också lyfta fram de komplexa relationerna mellan konstnärer, mecenater och konsumenter som skapat vår kultur och identitet. Jag upplever ofta att V&A ofta lyckas diskutera makt i sina utställningar. Nu lämnar han museet, och jag hoppas att den som tar vid fortsätter i samma anda. Victoria & Albert är ett av mina absoluta favoritmuseer. Redan namnet är oemotståndligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s