Att skildra män

De senaste dagarna befinner jag mig gång på gång i diskussioner kring Våra vänners liv och framförallt kring debatten om denna tv-serie, så som den förts i DN. Kortfattat handlar debatten om seriens skildring av maskulinitet, om denna är normbrytande eller ej. Maria Sveland skriver i sitt inlägg bl a att de manliga karaktärerna saknar maktanalys, och hon ser ingenting banbrytande med några män som ”faktiskt bryr sig om varandra”.

Jag håller inte med Maria Sveland, jag tar snarare Helena Lindblads parti.  Den svenske mannen har allt för länge skildrats som karriärtörstande, rationell, oempatisk, men samtidigt på snudd till omänskligt stabil. Att serien problematiserar könsordningen inom par, och hur den samspelar med könsordningen utanför relationen är i mina ögon positivt. Jag upplever inte att karaktärerna är omedvetna om de dominerande formerna av maskulinitet: en karaktär avstår en herrklubb, får vara med ett enkönat medföljandegäng under en ledningsgruppsmiddag osv.

Mest trött blir jag dock när Sveland efterfrågar mer nyanserade skildringar av kvinnorna i serien. Många slentrianmässiga gestaltningar av män i huvudroller är så klart problematiska därför att de bara återskapar en norm och en befintlig könsordning, där det manliga subjektet befästs ytterligare. Men sådana skildringar av män kan inte automatiskt innebära att alla serier eller filmer med män i förgrunden är förkastliga. Det går att göra feministiskt medvetna skildringar av män, där mäns position i könsordningen på något sätt problematiseras och synliggörs, serier och filmer som ruckar på våra vanliga stereotyper. Men då måste vi också acceptera att kvinnor får vara i bakgrunden ibland. Jag upplever inte heller att de kvinnliga birollerna i Våra vänners liv är så stereotypt kalla. För mig är de är vanliga kvinnor som gör karriär, och det är för mig befriande att de inte ses ägna tid åt i våra dagar så omhuldade husmorssysslor som bakning och stickning.

Själv blir jag påmind om de ständiga frågorna efter kvinnor i vår dokumentärfilm Männen på Kastrup. Som titeln avslöjar hade vi valt att fokusera på just resande män som passerar Kastrup. Vi tyckte att mansrollen som personifierades av män med 100+ resdagar var oerhört intressant, och vår idé var att skildra hur denna konstruktion av maskulinitet som också ligger nära konstruktionen av företagsledare upprätthålls via dessa mäns förhållningssätt till varandra, och andra aktörers förhållningssätt till samma män. Men många framhärdade i sina frågor om kvinnornas frånvaro.

Det tycks helt enkelt finnas en envis idé om representativitet när det gäller skildringar av betydelsen av kön. Väljer man att studera en mansroll (i vårt fall en konstruktion av maskulinitet nära kopplad till en idé om företagsledaren), kan man göra det utan att reproducera könsordningen, om man samtidigt problematiserar denna roll, synliggör den gängse föreställningen, går bortom det förgivettagna. Visar hur från normen avvikande beteenden bemöts.

När jag imorse läste en liten kortintervju med en av manusförfattarna till Våra Vänners liv konstaterades det att regissören Maria Blom fått nej till en liknande serie om fyra kvinnliga vänner. Utan att veta något om detaljerna kring just det projektet, kastar detta ljus på ett mycket större problem för svensk tv- och filmproduktion: att det finns tydliga föreställningar om att kvinnor i huvudrollen innebär en halverad publik. Då betraktas produktionen nämligen som ”tjejfilm/-serie”. Särskilt om det dessutom är en kvinnlig regissör. Med män i huvudrollen appellerar filmen/serien till båda könen (och den får därmed inte heller epitetet ”killfilm/-serie”). Att många målgruppsdefinitioner bygger på detta resonemang framkom i den studie kring föreställningar om kvalitet i filmbranschen som jag gjorde för några år sedan. Denna deppiga insikt borde diskuteras mycket mer än Våra vänners liv.

One comment

  1. Så är det! De allra flesta av oss killar (tror jag, har tyvärr inget representativt empiriskt underlag) sitter hellre och stirrar in i en vägg än fördjupar oss i en film/serie om kvinnor.

    Jag har ingen aning om varför men det har säkert du?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s