Månad: januari 2011

Två påsar böcker

Igår hade vi en första middag med Globalklassen, den grupp som kommer att åka på Globalprogrammet. Jag kan inte nog poängtera hur roligt det ska bli att få hålla i den specialiseringen igen. Och det verkar bli en toppengrupp dessutom. Deltagarna fick två påsar böcker med sig hem. Litteraturen handlar om globaliseringsprocesser på olika nivåer. Men utöver den rent akademiska litteraturen ger vi deltagarna guideböcker samt en roman för varje land. Jag ser särskilt mycket fram emot att läsa I det heliga Rysslands tjänst av Vladimir Sorokin, som är ett nytillskott i bokpåsarna jämfört med förra året.

Globalböcker

Eftersom jag annars är inläst på litteraturen ska jag försöka komplettera med annat. I vår bokcirkel läser vi (fast jag har ännu inte börjat) Staden i den röda kappan som utspelar sig i Rio, och har vårt cirkelmöte lagom till att vi har vår första programvecka med Globalinriktningen, i Brasilien. Boken Bomull – en solkig historia av Gunilla Ander skulle kunna vara en intressant att läsa eftersom den verkar ha samma upplägg – en t-shirt står i centrum – som globaliseringsklassikern The Travels of a T-shirt in the Global Economy som finns med som kurslitteratur. Den senare har kritiserats för att den inte tar hållbarhetsfrågorna på allvar, men i den senare upplagan diskuteras de en del ändå. Men vi får se vad jag hinner med. Kanske kompletterar jag med film istället.

Vive la France!

Å vad jag gillar att Frankrike inför aktiv kvotering till sina styrelser. Inom sex år ska minst 40% av styrelseposterna reserveras för kvinnor. Det här gäller endast de 2000 största börsnoterade företagen i Frankrike, givet att de har fler än 500 anställda och en vinst på över 50 miljoner euro.

Nu är det alltså Frankrike, Norge och Spanien som går i bräschen.

Balansen mellan leda och koncentration

Jag har ägnat veckan åt transkribering av intervjuer. Egentligen hade jag tänkt lägga ut detta oerhört tidskrävande jobb på någon pigg student, men insåg att jag måste göra andra prioriteringar i min forskning. Att intervjua i ett annat land medför en del merkostnader, och jag kan inte räkna med att alla intervjupersoner kan boka möten när SAS släpper sina billigaste economybiljetter. Så här sitter jag nu, utan en pigg student, men med min iPhone och de inspelade intervjuerna. IPhonen är kanske den sämsta uppspelningsapparat jag kan tänka mig när det gäller just transkribering. Den precision med vilken man så att säga kan backa bandet (genom ta-på-skärmen) lämnar allt att önska. En motsvarighet till pedalen som medföljde den kassettbaserade förlagan hade varit välkommen.

I helgen läser jag Sigrid Combüchens bok Spill – en damroman. Min bokcirkel har möte i veckan, och jag har räknat ut att jag behöver läsa 140 sidor per dag fram till dess. Min bokcirkel har sex år på nacken. På sistone har vi ibland hemfallit till att välja böcker utifrån sidantal. Därför har vi läst det tunnaste verket av Le Clézio, Raga – att nalkas den osynliga kontinenten. Och det var därför vi valde att läsa Sara Stridsbergs Happy Sally

Bokcirkelböcker

och inte Darling River. Det var en tråkig utveckling. Men med höstens Freedom lyckades vi bryta trenden. Nu är det läsbeting som gäller dagarna före mötet.

Spill känns inte ett dugg betungande, jag vill inget annat än att läsa. En av karaktärerna, Hedda, resonerar kring ”balansen mellan leda och koncentration”. Balansen mellan dessa två driver inte bara arbetet framåt utan är också helt avgörande för dess slutförande, enligt Hedda. Medan hon talar om tillagning av ankrätter under en och en halv dag ser jag parallellen till intervjutranskribering. Även om intervjuerna per se är intressanta och många gånger underhållande, tillför själva transkriberingsprocessen inget nytt (ok, jag blir måhända påmind om vissa saker, och ser tydligare kopplingar till andra intervjuer men mestadels är det olidligt tråkigt). Samtidigt får ledan inte ta över, intervjuerna måste nedtecknas ordagrant.

Själv skulle jag vilja göra ett tillägg: fysiken. Jag måste ständigt bege mig till SATS för att kunna upprätthålla ledan och koncentrationen.

Gunnar International

Gunnar International

Jag fastnar alltid med Gunnar International. Varje gång jag rensar bland mina tidskrifter och magasin händer samma sak. Eller snarare: Gunnar International har kommit att bli min städbelöning. Gunnar International är en halv meter hög tidskrift, varför den tenderar att hamna i botten av högar. Gunnar International gjordes av den danske fotografen Gunnar Larsen under åren 1980-1990 och har underrubriken ”La Revue de Luxe, la Plus Chère du Monde”. Alltså ”det dyraste lyxmagasinet i världen” (och 100 Franc måste väl ändå betraktas som ganska dyrt i sammanhanget). Det är bilderna som står i fokus, och de är enastående. Det är dock inte texterna. Men Gunnar Larsen har i intervjuer sagt att halva läsekretsen inte förstod franska. Dessutom var det avsaknaden av ett visuellt drivet magasin om mode och konst som fått honom att starta tidskriften.

Gunnar International

Den uppenbara viljan att stå ut från mängden åtföljdes lyckligtvis av ett arv. Och Gunnar Larsen kunde flytta till Paris och påbörja sina banbrytande bilder. Han reagerade mot det tidiga 70-talets romantiska fotografi och föredrog istället utåtriktade, aktiva modeller i farligare miljöer. Bilderna togs ofta i stadsmiljö och var huvudsakligen svartvita. Larsen gillade tydligen inte näsor, därför är de nästan utraderade på fotona så när som på näsborrarna. Det som slår mig mest är hur androgyna bilderna framstår idag. Framförallt de som porträtterar kvinnor. Kanske säger det något om hur konventionellt modefoto har blivit. Att det finns tydliga regler kring hur man bryter mot regler.

Det var min kära frisör Jackie Bourne som introducerade mig till Gunnar Larsens fotovärld, och som sedermera också gav mig magasinen. I femton år åkte jag tåg till Göteborg för att klippa mig hos henne (och, vill jag understryka, under den perioden hade jag kort hår). Jackie gick bort för två år sedan, nästan precis i dagarna. Jackie betraktade hår som konst. Hon älskade att prata om mode, konst, foto, och kunde mitt i klippningen springa iväg och hämta bilder från ett konstreportage. Hennes läromästare i England hade blivit adlad av drottningen. Så fort en frisör inte känner till V&A eller verkar undvika utställningar helt och hållet, blir jag besviken. Det var alltid roligt att sitta i Jackies stol. Och klippningen avslutades inte sällan med champagne.

Gunnar Larsens bilder fanns inte representerade på modefotoutställningen Fashion!Fotografiska, men en stor del av hans bilder kan ses på Danmarks fotomuseum och Kunstindustrimuseet i Köpenhamn.

PS. Vs. Magazine som lanserades i höstas försöker arbeta i Gunnar Larsens fotspår, åtminstone formatmässigt. Men inriktningen har självklart tillägget lifestyle.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

När får vi vår svenska Dilma?

Igår blev Dilma Rousseff Brasiliens president, hon efterträder den omåttligt populäre Lula. När vi besökte Sao Paolo och Fundação Getulio Vargas inom ramen för Globalprogrammet på MBAn förra året diskuterades Lulas politik och hans möjliga efterträdare flitigt av de olika professorerna. Brasiliens fattigdomsbekämpningsprogram Bolsa Familia är oerhört intressant (läs mer här), men också mycket omdebatterat. Det har minskat andelen fattiga från 42.7% till 28.8%. Samtidigt menar vissa att programmet passiviserar folk och att det i ett sammanhang där läskunnigheten är låg har fungerat som ett slags röstköp. Men när det råder akut fattigdom känns det åtminstone för mig svårt att hävda arbetslinjen (även om det så klart i långa loppet gynnar landet om hela den stora befolkningen bidrar till tillväxten). En intressant aspekt med Bolsa Familia som ekonomiskt stöd är att det ges till mödrar och att det är villkorat: kvinnorna behöver i gengäld besöka mödravårdscentraler och barnavårdscentraler (för vaccinering) och se till att barnen går i skola upp till 17 års ålder. Men – nästan alla vi träffade i Brasilien talade om den katastrofala utvecklingen av grundskolan i Brasilien. Fler tar upp problemet (se här). Återstår att se om Dilma Rousseff också tar skolfrågan på allvar.

Oavsett hennes politik är det intressant att även Brasilien nu sällar sig till den stora skara länder som har eller har haft en kvinnlig president eller premiärminister.

Council of Women World Leaders är ett råd för kvinnor som är eller har varit premiärminister eller president. Min första kontakt med rådet var för ca 14 år sen, när Handelshögskolan, under en period av mycket aktivt jämställdhetsarbete, tillsammans med rådet arrangerade en stor konferens på Handels för rådsmedlemmar med flera. Senare var jag gästforskare på rådet när det huserade på Kennedy School of Government vid Harvard University. Nu hör det till Aspen Institute (jag är för övrigt fascinerad över att alplika miljöer verkar särskilt lämpliga för diskussioner kring världspolitik och -ekonomi). Under regelbundna konferenser utbyter dessa framstående kvinnor från skilda politiska läger och kulturer erfarenheter av att som kvinna vara i minoritet i politikens topp, men de diskuterar också allmänna frågor kring styrelseskick och demokrati. Laura Liswood, CWWLs grundare och generalsekreterare, gav i samband med konferensen på Handels ut en bok om de första femton medlemmarna. Sedan dess har medlemsantalet inte ökat lavinartat, men trots allt till fyrtio (om man endast inkluderar de nu levande).

Dilma Rousseff har placerat jämställdhet högt på agendan, och verkar tack och lov inte ha en könsneutral strategi. Hon har uttryckt en önskan om att få in fler kvinnor på maktpositioner i det brasilianska samhället. Och för att förbättra kvinnors möjligheter planerar hon bl a 6000 nya dagis.

I Sverige lyser diskussionen om statsministerns kön med sin frånvaro. Förutom i fiktionen då.