Månad: april 2011

La Mer

Har varit i Nice i tio dagar. Älskar försäsongsstämningen som råder nu.
Om någon bad mig skriva en lägesrapport om mitt projekt skulle jag berätta att jag fortfarande har fullt upp med att transkribera intervjuer och att söka efter nya spännande intervjupersoner. Jag skulle inte kunna dölja att jag är rätt nöjd med att ha bestämt mig för att stanna ett par extra dagar i Moskva för att göra intervjuer i samband med vår programvecka i Ryssland nu i maj. Länge trodde jag att en förutsättning var att jag övervann min rädsla för Moskvataxin (som mest tycks vara svart), men hittade sedan en lösning med chaufför. Vill så gärna att min kommande bok utöver fallstudierna i den gamla världen också inkluderar intervjuer från BRIC-länderna (och inte något hemsnickrat BIC). Idag finns en uppsjö varianter av BRIC, t ex BRICS (med Sydafrika alt. Sydkorea), BRIIC (med Indonesien) och BRIC+MIST (+Mexiko, Indonesien, Sydkorea och Turkiet). Alla nämnda länder är förstås intressanta som tillväxtmarknader, men i en bok om modeindustrin och dess relation till trender upplever jag att det finns en poäng i att hålla fast vid den klassiska BRIC-grupperingen. Dessa länder har utvecklats något olika men representerar å andra sidan olika typer av ekonomier och har stor spridning sinsemellan vad gäller demografisk utveckling, kultur, politiska system. Intervjuerna i BRIC-länderna ska framförallt ge perspektiv till den huvudstudie jag gör i London och Stockholm, och är av mer explorativ karaktär.
Med undantag för att BIC blivit BRIC skulle en lägesrapport låta likadant som i januari. Glad att slippa bjuder jag därför istället på en till bild av Medelhavet en aprilmorgon i veckan som gick.

Om mode i Indien

Här huserar ett av Indiens just nu mest intressanta modeföretag. Under intervjun med vdn för Reliance Brands, Darshan Mehta, kommer de flesta av mina föreställningar om Indien och mode på skam.

Glasdörren som leder in till ett av våningsplanen som tillhör Reliance Brands är täckt av logotyper för de utländska modeföretag som man ingått joint ventures med: Diesel, Paul & Shark, Steve Madden, Timberland, Ermenegildo Zegna, Quiksilver. Castiglionelamporna vittnar om kontakter med Europa, men i övrigt ser det ut som alla indiska kontor jag besökt. Ett kontorslandskap med vikbara väggar och enkla bord tätt intill varandra. Företaget växer snabbt; varje månad anställs 20-30 nya personer.

Förra året intervjuade jag en indisk trendanalytiker bosatt i Bombay. Utan omsvep beskrev hon den indiska modemarknaden som odynamisk. Herrmodet har stagnerat, hävdade hon. Indiska modedesigners (vars alster man bl a kan finna på trevliga Bombay Electric) fungerar enligt henne mer som varumärken än som modeskapare. De förnyar sig inte. De har hittat ett uttryck som de upprepar. Man kan inte ha mer än en Manish Arora-väska, upplyste hon. Jag som då precis hade köpt en sjal av nämnde designer försökte smälta att det nog skulle bli min enda. När sjalen ett år senare fortfarande finns på Bombay Electric, trots att den med mina västerländska ögon knappast faller under kategorin ”bassortiment”, förstår jag vad hon menar.

Enligt denna trendanalytiker utgörs den indiska modemarknaden – i breda drag – av 80% herrmode, 10% denim, 7% barnmode och 3% dammode. Liknande beskrivningar av herrmodets totala dominans och denimmodets framgångar, särskilt på herrsidan, har jag sedan hört från åtskilliga intervjupersoner i London. ”I Indien handlar det bara om denim”, sa en ledande trendanalytiker bara någon vecka innan jag åter befinner mig i Indien.

Men vdn för Reliance Brands ser dessa utsagor som självuppfyllande profetior. ”Levi’s har funnits i Indien i trettio år, det är klart att du ser jeans här.” Indien, liksom många andra tillväxtmarknader, präglas till skillnad från i-länderna av utbudsbegränsningar, understryker han. Du kan således inte avläsa efterfrågan genom att titta på den nuvarande konsumtionen. Det handlar ytterst lite om att ta marknadsandelar av varandra, utan om att skapa en marknad, förklarar han vidare. Den indiska staten kräver att utländska företag som vill öppna butiker med ett enda varumärke (mono-brand retailing) bildar ett joint venture med en indisk partner, där taket för den utländska direktinvesteringen är 51%. Inditex och Zara har exempelvis med sig Tatas detaljhandelsgren Trent, till 49%. Det är omöjligt att öppna butiker i samma takt som kundunderlaget växer. Det beror på begränsningar i stadsstrukturen och distributionskanalerna, och, inte minst, på att medelklassen växer så oerhört snabbt. Även om det växande lyxsegmentet ideligen uppmärksammas (se t ex här) och lyxkonglomeraten lyfter fram den indiska marknadens betydelse för dem globalt sett (se t ex här), så är det i mellansegmenten som Reliance Brands ser de största möjligheterna. I nuläget är trappstegen mellan de olika segmenten på tok för höga, menar vdn. Bland unga tjejer finns ett enormt sug efter västerländskt mode, men ett extremt litet utbud. Att utländska märken fortfarande är oerhört lockande för indier är kanske inte så konstigt med tanke på de importrestriktioner som rådde fram till 90-talet. Med bristande modekonkurrens fastnar måhända indiska designers i upptrampade stigar (och kanske går en del av deras försäljning till besökare som jag, som först inte märker av bristen på förnyelse).

Framtiden ligger i det unga modet, särskilt i det unga dammodet, konstaterar vdn för Reliance Brands. Jag måste omformulera mig: undrar just om några svenska dammodemärken blickar österut?

Indiska dagar

40% av Bombays över 20 miljoner invånare lever i slummen. Vi ser dem varje dag när vi åker till föreläsningar och på företagsbesök. Att ägaren till Reliance Industries, Mukesh Ambani, byggt ett hem för 2 miljarder dollar där han och hans fru bor med tre barn – och 600 anställda – gör mig illamående. Under mina tio dagar i Indien försöker jag förhålla mig till kontrasterna. När jag förra året vistades i Bombay och Bangalore kom jag aldrig riktigt över chocken. Aldrig blir mina egna privilegier så tydliga som här.

Fast beslutna att inte bli magsjuka går jag och mitt sällskap till Taj på High Tea på fredagseftermiddagen. Hotellet är helt avspärrat, militärer flankerar de provisoriska staketen, folkmassorna trängs utanför och vi förstår inte riktigt varför. Med en enkel gest mot hotellet och upplysningen ”we’re going to the Taj” blir vi insläppta. När vi ser cricketträn i säkerhetskontrollen förstår vi bakgrunden till uppståndelsen. Vi befinner oss mitt i Indiens cricketlandslag. Finalen mot Sri Lanka går följande dag och kommer att ses av 2 miljarder tv-tittare i 220 länder världen över. När Indien tar hem segern utbryter glädjekaos på gatorna. Textremsorna ”India: Kings of cricket” och ”India on top of the World” rullar över tv-skärmen.

Trots att 95% av befolkningen tjänar under 40 dollar per månad, trots att gapet mellan fattiga och rika aldrig varit så stort som nu, trots att korruptionen aldrig varit så utbredd som nu, kan man nästan ta på framtidstron hos många som vi träffar. Inte sällan har den att göra med den här bilden:

India's demography

I minst fyrtio år till kommer landet att domineras av unga. De flesta europeiska länder, liksom USA, Ryssland och Kina, har åldrande befolkningar. Indiens stora utmaning är hur det demografiska övertaget kan omsättas till en produktiv arbetskraft som kan ge välstånd till hela befolkningen. Vi besöker Volvo Bus (med tillverkning av bussar), MindTree (IT-service outsourcing), CISCO (nätverkslösningar), Reliance Communications (mobilkommunikation), Sun Jewels (diamantsmyckestillverkning för export), National Stock Exchange (börsen), och lyssnar på en föreläsning om Indian Railways, ett företag som med sina 1,4 miljoner anställda är världens största arbetsgivare. Många poängterar att västerländska företag måste lära sig att tänka i nya banor: stora volymer men små marginaler. Föreläsningarna äger rum på IIMB – en av Centralasiens bästa handelshögskolor. En deltagare frågar om skolan har många utländska studenter. Professorn svarar att testen tyvärr är för svåra (Hans Rosling har liknande erfarenheter som han berättar om här). Det finns en oerhörd drivkraft bland många indier, får vi höra. En förutsättning för globaliseringen är dekonstruktionen av värdekedjan, och tack vare den har Indien kunnat specialisera sig på IT och forskning & utveckling. Numera är globaliseringen mer driven av den enorma marknad som växer fram på den här sidan jordklotet, och företag tenderar att i allt högre grad bedriva själva affärsutvecklingen härifrån.

Med professorernas hjälp lotsas vi genom de problem och förändringar som Indien står inför. Just nu pågår demonstrationer mot korruption över hela landet. Ett initativ som jag tilltalas av är sajten I paid a bribe, där privatpersoner uppger vilka mutor de betalat. Utifrån denna statistik är Bangalore den mest korrupta staden i landet. Själv älskar jag att lyssna till föreläsningen om indisk kultur, och hur den påverkas av transitionsekonomin. Detta är högintressant kunskap för min forskning, men självklart också helt nödvändig information för företag som vill göra affärer med Indien. Mötet mellan det gamla och nya blir tydligt på den här sajten för arrangerade äktenskap. Det pågår ett enormt id-kortsprojekt där man ska registrera fingeravtryck (från alla tio fingrar) på hela befolkningen inom loppet av fyra år. Låter tidsoptimistiskt i mina öron. Men projektet ska bidra till att det t ex går att göra bankärenden utan korrupta mellanhänder.

När min kollega Lisa sista dagen köper ett vykort så räknar vi till sju personer som är involverade i den tio minuter långa transaktionen. Många gånger längtar jag efter effektivitet. Men Indien var en sluten ekonomi fram till 90-talet och det historiska bagaget kan jag acceptera. Men hur sambanden än ser ut, så är det för mig omöjligt att gå med på att arbetskraften kan få vara så billig att en vykortsaffär går runt med sju personer inblandade.