Månad: maj 2011

Mad Men får mig att önska att jag hade en boxcirkel

Ett av skälen till vår bokcirkels tillkomst var frustrationen över osynkad läsning. I samma stund som jag slår igen bokpärmen är det svårt att hitta en lika ivrig, och, inte minst, initierad diskussionspartner som jag själv. Jag vill inte höra ”Edward – vem  var det nu igen?” från någon som läste boken för två somrar sen eller nöja mig med den gode lyssnaren. Bokcirkeln löser detta problem, och läsningen får en extra dimension, oavsett om jag gillar boken eller ej.

Efter att i veckan avslutat säsong fyra av Mad Men vill jag bilda en boxcirkel. Boxtittandet är, precis som läsningen var förr, helt i osynk med omgivningen. Några månaders eftersläntring mellan mig och mina favoritsamtalspartners kan innebära att diskussionen blir platt eller helt uteblir. Ett sånt slöseri med bra samtal. Och även om jag går utanför vänkretsen och söker mig till medias rapportering och analys av boxen (som jag under hela hösten undvikit i väntan på dvd-släppet) så kan jag inte förmå mig själv att engagera mig fullt så mycket som jag hade gjort om jag kunnat kanalisera diskussionen vidare någonstans. Jag har nu läst The Mad Men Account av Daniel Mendelsohn i New York Review of Books, som cirkulerade så ihärdigt i sociala medier i vintras, och jag har läst Rolling Stone-artikeln och mycket annat. Och sen?

Det finns många anledningar att älska Mad Men (det historiska perspektivet, New York, modet, filosofin, litteraturen) men en av mina främsta är att serien så tydligt sätter en organisation i förgrunden. Visst, det finns andra serier som kretsar kring organisationer, t ex sjukhusserier (lockar mig föga), maffiaserier och politiska serier (men maktens uttryck förefaller så specifika i dessa). Medan de nyss nämnda organisationsarenorna är valda på grund av en inneboende dramatik, ofta kring liv och död, är organisationen i Mad Men, Cooper Sterling eller sedermera SCDP, ett helt vanligt företag – men vars verksamhet är nära förknippad med det då framväxande konsumtionssamhället och därmed betydligt mer publiktillvänd än om serien handlat om, säg, Dupont.

Det kan inte vara en slump att serien utspelar sig samtidigt som sociologen Erving Goffman har sin glansperiod. Spänningen mellan karaktärernas frontstage och backstage är central för serien. Frontstage är ibland frammanad av organisationen och karriärlivets och normer (Don), av äktenskapets konventioner (Betty, som hämtad ur Den feminina mystiken, Petes upplevda krav på att vara en breadwinner i relation till svärföräldrarna), av normer kring heterosexuell manlighet (Sal), och normer kring moderskap (Peggy). Karaktärerna har alltid någon backstage där den idealiserade bilden inte upprätthålls. I fallet Don och hans hemliga livshistoria är det länge bara hos Anna Draper han kan vara ”sig själv”. I säsong fyra ställs Don inför valet mellan ett liv med den smarta och mogna Dr Faye som känner till såväl hans alkoholproblem som hans historia, eller med den tjugonånting sekreteraren Megan som under en resa till Kalifornien visat sig ha god hand med hans barn, men i vars ögon Don är den oklanderlige, framgångsrike mannen. Alltså ett val mellan vem han vill vara, sin backstagepersona eller frontstagepersona. Han väljer den senare. Vad gäller Peggy är det, med undantag av familjen och barnets pappa, bara Don som känner till att hon fött barn. Dons tillträde till Peggys backstage tycks skapa ett band mellan dem, och Peggy blir också varse om hans tilltagande alkoholism.

Samtidigt markerar serien ivrigt tidstypiska stigman, ett annat goffmanskt tema, av denne sociolog definierat som misskrediterande attribut. Ett förestående möte med en judisk varuhusägare skapar oro och en account manager fixar då fram en judisk man som annars sköter den interna posthanteringen men som nu presenteras som ett stjärnskott och en central gestalt i teamet (men Don sabbar detta framträdande genom att avslöja att han inte känner personen ifråga). En man som blir av med foten i en olycka på arbetsplatsen får sluta. Joan är extremt nedlåtande och oförskämd mot en afroamerikansk flickvän till Paul. I övrigt finns afroamerikaner framförallt i serviceyrken med låg status (av typen hemhjälp och hisskötare). Sal förnekar sin homosexualitet frontstage, utifrån uppfattningen att detta förväntas av honom, men får så småningom sparken av Don då han inte varit tillräckligt tillmötesgående mot en manlig kund. Genom betoningen av stigman befästs också normen: den heterosexuella, protestantiska, anglosaxiska vita mannen.

Medan många filmer som utspelar sig på 60-talet tonar ner eller osynliggör betydelsen av kön, uppehåller sig Mad Men ofta vid situationer där karaktärerna blottlägger olika förväntningar och föreställningar baserade på kön, både i organisationen och utanför. Exakt hur verklighetstroget tidseran och branschen återges lämnar jag åt andra att grunna på. Men beskrivningarna, och tolkningarna som karaktärerna själva för fram, är i mina ögon intressanta i sig. Det kan naturligtvis ligga något i Mendelsohns påstående om att serien gör oss malliga över nuet (”tänk hur det var med all denna sexism och rasism”) samtidigt som den låter kamerablicken utnyttja dåtidens sexism, men seriens form kan lika gärna ses som ett uttryck för vår tids guilty pleasure-television där lika delar lockelse och distans är receptet framför andra. Jag tycker att det är alldeles för enkelt att bara konstatera att vår tid är upptagen av yta (som Malin Ullgren antydde i DN den 25 maj).  Det är i relationen mellan norm och avvikare, i glappet mellan karaktärernas frontstage och backstage, och i maktspelet på den organisatoriska arenan som den största behållningen ligger, ur mitt perspektiv. Serien visar med all önskvärd tydlighet att kön är en social konstruktion, hela dess vingliga byggnadsställning gör sig gång på gång påmind. Tidsperspektivet understryker då bara förändringsmöjligheterna. Både vad gäller innebörden av manligt och kvinnligt, men även vad som ses som normalt och avvikande.

Utöver konventionerna om män som familjeförsörjare och karriärister, förekommer också tydliga illustrationer av homosocialitet i organisationen. Männen i Mad Men orienterar sig ständigt mot varandra, de både konkurrerar med och bekräftas av varandra, och är rätt snabba med att inordna sig i och acceptera hierarkin. De självklara ledarna är män, och dessa mäns lämplighet som ledare bekräftas varje gång en till av samma sort rekryteras. Goffman skrev i Presentation of Self in Everyday life:

”Similarly, executives often project an air of competency and general grasp of the situation, blinding themselves and others to the fact that they hold their jobs partly because they look like executives, not because they can work like executives.” (Goffman 1959, s. 47)

När det saknas tydliga objektiva kriterier för vilka egenskaper man ska ha för att passa som chef, växer sociala kriterier fram, något Rosabeth Moss Kanter konstaterade för länge sen. När chefspositioner reserveras för individer av en viss sort skapas föreställningen om att just dessa individer förtjänar dessa positioner. En följd av kvinnornas position på Sterling Cooper, som avvikare och föremål för andra strukturella villkor än männen, är att de ofta tolkas som att de inte kan spelreglerna lika bra som männen.

Eftersom Peggy måste anamma en könsneutral strategi för att kunna göra karriär på Sterling Cooper, försöker hon anpassa sig till den manliga normen. Hon visar sin lojalitet gentemot organisationen och arbetet genom att lämna bort sitt barn, göra slut med sin kille med hänvisning till att arbetet är roligare, ta avstånd från många av sina forna sekreterarkollegor, och blir i gengäld ganska ensam i sin roll på kontoret – hon hänger sällan med när männen firar. Peggys arbete blir ofta förbisett, Don eller någon annan tar åt sig äran (trots att de i det tysta inser hennes värde för företaget). Det är ledningen som har tolkningsföreträde för när det är ok att privatliv och känsloliv får ta plats på kontoret. Peggy räddar företaget från konkurs, men eftersom Don samtidigt annonserar sin förlovning kommer hennes insats helt i skymundan. Sin könsneutrala strategi till trots stöter Peggy ständigt på effekten av antalets betydelse (som jag skrivit om här). Hon blir representanten för kvinnor i allmänhet. Assimileringseffekten gör att Joan och Peggy blir tilldelade, och rättar sig efter, de kvinnliga stereotyper som organisationen erbjuder.

Tack vare sin position i de rådande maktstrukturerna (och nu tänker jag makt à la Kanter, i termer av att snabbt kunna mobilisera resurser, agera effektivt i organisationen), så beter sig Peggy på ett sätt som gör henne föga omtyckt. En persons makt avgörs av positionen i hierarkin, synligheten, graden av frihet i arbetet, stödet från kollegor, uppmärksamheten från chefer, relevansen hos den funktion man företräder. Har man lite makt uppträder man auktoritärt och kontrollerande, och gör allt för att bibehålla den makt man har. Man försöker hålla tillbaka underordnade medarbetare för att på så vis minska risken att själv bli ersatt. Har man däremot stor makt kan man ha en samarbetande, delegerande stil där man tillåter medarbetare att utvecklas och man söker dessutom duktiga medarbetare. När Peggy får ett eget kreativt team runt sig är hon oerhört noggrann med att saker och ting ska göras på hennes sätt. Hennes makt är liten och hon värnar om den.

Det finns så oändligt mycket mer att säga om Mad Men, men ikväll lånar jag ut Säsong 4 till en kompis och hoppas på en cirkellik diskussion inom kort. Jag sparar några trådar till dess.

Ekonomisk sociologi i Ryssland

Som sista programpunkt i St Petersburg hade vi en föreläsning med Professor Vadim Volkov från European University at St Petersburg. När jag bokade honom förra året kände jag till hans bok Violent Entrepreneurs: The Use of Force in the Making of Russian Capitalism, men inte så mycket mer. Men jag tänkte att hans inriktning, ekonomisk sociologi, skulle tillföra ett intressant perspektiv på temat ”Doing Business in Russia”. Och jag hade rätt. Vadim Volkov talar om Rysslands utveckling efter Sovjetunionens fall under rubriken ”From Weak State to Predatory State”. Han lyfter fram några konsekvenser av den grova underskattningen av institutioners betydelse för en fungerande marknadsekonomi som gjordes i samband med Sovjetunionens upplösning. Medan vissa andra talare tenderar att beskriva beteendemönster som (essentialistiskt) givna – t ex ”relationer är viktiga för ryssar” – så strävar Volkov efter förståelse. När det saknades ett fungerande polisväsende och rättssystem, när människor och företag inte kunde vinna förtroende genom sin kredithistoria, när varumärken och anseenden lyste med sin frånvaro, blev personliga nätverk oerhört viktiga för att hantera osäkerhet. Vid sidan av personliga relationer blev också hot om våld ett populärt instrument för att minska osäkerhet i Ryssland.

Denna naiva tro på den osynliga handen fick långtgående följder och ledde så småningom till att Putin stärkte statens makt. Jag varken kan eller vill återge hela föreläsningen här (man får helt enkelt söka till Handels/IFL om man vill veta mer). Men det är inslag som Vadim Volkovs föreläsning som gör Global till ett så attraktivt program. Man får helt enkelt en möjlighet att lyssna på framstående forskare som kan förklara skeenden och företeelser utifrån sin djupa kunskap om landet och regionen.

Men även om jag inte vill annat än att förstå relationen mellan näringsliv och stat i Ryssland så sätter den bristande transparensen snart stopp för mina strävanden. För ett par veckor sedan publicerades en rapport som värderar korruptionens effekter på priser. Vadim Volkov hade denna dag också med sig helt färsk forskning om interdependenser inom det ryska rättsväsendet. Hans forskarteam studerar bl a domares kopplingar till åklagare, och olika värderingskluster inom domstolsväsendet. Det är skrämmande – men viktig – data. Nu återstår bara att se hur forskningen tas emot den dag den publiceras.

Dior på Pushkin

Lika populär som den balsamerade Lenin är bland turisterna är Dior bland ryskorna. Idag besökte jag Pushkinmuseet som just nu huserar en stor utställning med titeln Dior: Inspiration. Kön ringlade sig lång.

Kö till Diorutställning

Utställningen är både omfattande och påkostad, och fungerar utmärkt i Pushkinmuseets magnifika salar. Den skiljer sig från andra modeutställningar i betoningen på konst som inspirerat modeskaparen Dior. Intill plaggen hänger olika konstverk – framförallt moderna mästare från Pushkinmuseets egna samlingar – men även en del senare konstnärer. Jag kan inte låta bli att jämföra med utställningen The Golden Age of Couture, eftersom den kretsade så mycket kring The New Look och jag genomförde en intervjustudie på Victoria & Albert om den. Den utställningen var betydligt mer kontextualiserande, den visade på hur dåtidens modefält var strukturerat. Man fick följa sömmerskornas arbete, haute couturens plats i samhället och ekonomin (både i London och Paris), kundernas liv, modisternas skicklighet, men självklart fick man också inblick i periodens mest framstående designers visioner och avtryck i modehistorien. På Pushkinmuseet är det mer fokus på Diorhuset och dess huvuddesigners, främst Christian Dior. Och det kan vara nog, dräkterna och klänningarna talar sitt tydliga språk och det är intressant att tolka dem i ljuset av utvalda konstverk. Audioguiden berättar länge om konst och plagg, och berättar hur exempelvis rysk konstruktivism påverkat Dior och hans efterföljare.

Vad jag har svårare att få klarhet i är kopplingen mellan företaget Dior och utställningen. Många modeutställningar rör sig i det snåriga gränslandet PR/konst. Jag minns med fasa Armaniutställningen på Guggenheim som kändes som en modebutik med retrospektiv. Ingenting sattes i något sammanhang. Den gången visade det sig också att Armani donerat en rejäl summa pengar till museet, och debatten om sponsring av museer intensifierades.

En delegation från Dior har bott på vårt hotell under veckan, och jag får intrycket av att man varit ganska öppen med att Dior: Inspiration är fråga om ett nära samarbete mellan museet och modehuset. Som sagt, såväl Diors egna kreationer som Yves Saint Laurents och John Gallianos visas. I en av salarna som är tillägnad Diors parfymproduktion visas en ny glasskulptur med projektioner som en konstnär gjort utifrån ett uppdrag att tolka en av Diors parfymer (minns inte om det är Miss Dior eller J’adore). Flera reklamfilmer för parfymer visas. Efter skandalen med John Galliano behöver förstås Dior all positiv publicitet man kan få, och utställningen bjuder på många fantastiska konstverk. Men det är en läskig utveckling rent generellt, om museet ruckar på sin roll som avsändare.

Rysk high street

Globalprogrammet har nu fört oss till Ryssland. I måndags besökte vi framgångsrika Melon Fashion Group. Sett till antalet butiker, 454 i Ryssland, är MFG det största modeföretaget i Ryssland. Företaget har fyra egna varumärken: Zarina, Be Free, Love Republic, Be Free for men, och dessutom Springfield och Women’s Secret genom licensavtal för Ryssland. Märkena riktar sig till mycket specifika målgrupper. De tre företagsrepresentanterna som vi träffar är alla höga chefer inom företaget – varumärkeschef, inköpschef, respektive CFO -,  glädjande nog kvinnor (kvinnodominansen inom organisationen är 95%), och de verkar oerhört smarta och professionella i sitt sätt att driva företaget utifrån de förutsättningar som råder på den ryska marknaden (vinstmarginalen överraskar).

Zarina vänder sig till den gifta kvinnan i trettioårsåldern (och Zara är dess främsta konkurrent).

Zarina på Nevskiy Prospekt

Zarina (längst ned till höger) öppnade tydligen sin butik innan Zara fanns i landet. Be Free är ett yngre märke som vänder sig till extroverta, trendkänsliga singeltjejer, och här är H&M den största konkurrenten. Strax intill Zarinabutiken på Nevskiy Prospekt i St Petersburg ligger en av Love Republics butiker. En av presentatörerna från Melon Fashion Group hävdar bestämt att det här är ett koncept som få skandinaviska kvinnor skulle förstå. Konceptet bygger på idén om älskarinnan och att ”ryska kvinnor vill klä sig efter männens önskemål”. Märket frontas av duon Viagra. Och det finns en marknad för denna inriktning: Love Republic har 88 butiker i Ryssland. Men i detta segment saknas en tydlig konkurrent.

Love Republic-interiör

The Economy of Fashion

Igår föreläste jag för en grupp MBA-studenter från Darden School of Business. I flera år var jag programansvarig när Dardenklassen kom till Sverige och Handels för sin årliga programvecka på temat Sustainability, Design and Innovation. Mina erfarenheter av studenterna från Darden är oerhört positiva: de är öppna, nyfikna och smarta, och det är alltid minst en hand i luften när man bara måste sluta. Sen gillar jag att vara en programpunkt jämte Vasamuseet.

Temat för gårdagens föreläsning var The Economy of Fashion. Jag talade en del om estetiseringsprocesser, som gör att mekanismerna i modeindustrin blir intressanta långt bortom modets domäner, om spänningen mellan å ena sidan föreställningen om att varumärken ska vara konsekventa och tidlösa, något som många tongivande varumärkesmodeller vilar på, och å andra sidan idén om modets ständiga strävan efter det nya, neomanin. Och naturligtvis, om betydelsen av legitimitet. Under andra halvan av föreläsningen fokuserade jag på trendanalysföretagen inom modeindustrin och hur man kan se deras verksamhet som ett exempel på organisering av modefältet. När jag var i Indien blev jag kontaktad av en journalist på The Telegraph apropå en artikel hon skulle skriva om trendanalysbranschen. Hade själv inte möjlighet att medverka då, men slutresultatet blev bra tycker jag och jag välkomnar siffror på branschen (som nu alltså är värd 36 miljarder pund, och fortsätter växa).

Efter lektionen kom en student fram till mig och tipsade mig om ett Seinfeldavsnitt om ”the pirate shirt”, som en illustration av mode och trender. Eftersom vi talat om legitimitet förstår jag hans tanke. Här är två klipp från Seinfeldavsnittet (det senare är för nöjes skull spansktextat):