Månad: juni 2011

Moda Operandi

Jag har undrat hur det går för företaget Moda Operandi. Moda Operandi är ett slags nätbutik i lyxklass som lanserades i februari i samband med New Yorks modevecka, med en tagline som lyder ”Pre-order tomorrow’s fashion today”. Sajten, som kräver medlemskap (som man ansöker om – och det är inte alls säkert att ansökan beviljas), erbjuder medlemmarna access till vissa designers kollektioner i direkt anslutning till deras visningar. Medlemmarna ges då tillfälle att själva eller i samråd med Moda Operandis stylister beställa sina varor. Dels slipper man slipper vänta på att varorna finns i butik, dels kan man försäkra sig om att få de plagg man önskar – många plagg från visningarna går annars aldrig i produktion. I en accelererad modeindustri tycker jag att idén är intressant. När allting annat är omedelbart är det fascinerande att visningsveckornas struktur med inköpare bestått så länge. MO talar å sin sida ofta om den frustration som designers gett uttryck för, att så få av deras ”intressanta” plagg tilltalar inköpare. Betraktar man modeindustrin som ett kulturproduktionsfält kan MOs grepp ses som ett sätt att kringgå det ekonomiska kapitalets logik med skalfördelar och riskminimering, genom att vända sig direkt till de kapitalstarka slutkonsumenterna och deras önskan om distinktion (för att tala med Bourdieu).

I slutet av maj letade MO efter nytt riskkapital och på midsommarafton kunde man på WWD läsa att företaget fått finansiering via New Enterprise Associates som i andra rundan investerar 10 miljoner USD. NEA har kontor över hela världen och säger sig ha saknat innovation inom lyxsegmentet i modebranschen de senaste åren. Målet är att företaget ska vara lönsamt vid utgången av 2012.

Bland franska parfymörer

Efter att ha suttit i Nice och jobbat i en vecka är jag åter tillbaka i Stockholm. Vad jag saknar mest i Nice just nu är parfymeriet Tanagra. Fråga mig inte hur men under mina tio år av regelbunda resor till Nice har jag lyckats undgå denna juvel. Jag har troligtvis med en hastig blick mot fönstret avfärdat den som en del av Fragonard/Molinard/Galimard-röran som breder ut sig över hela Nice. Men den här gången klev jag över tröskeln, inte bara en gång utan minst fem. Jag kunde förgylla skrivandet med nya doftprover för var dag. Tidigare har jag glatt mig över att en Sephoraexpedit i Nice en gång kunde berätta lite om Serge Lutens tidiga författarskap, som hade kopplingar till hans parfymer, men på Tanagra finns det betydligt mer att glädja sig åt. Många av de parfymmärken som säljs på Tanagra finns även på Barneys, Liberty och liknande varuhus med välsorterade parfymavdelningar, men också i specialbutiker i Paris, New York och London. Dessvärre tycker jag ofta att kundbemötandet lämnar en del att önska i sådana butiker. På Tanagra är det helt annorlunda. Den är nästan sinnebilden av den ”genuina” parfymbutiken: parfymerna trängs på olika testbrickor, okoordinerade displayer tävlar om ens uppmärksamhet, websidan är allt annat än insmickrande. Den trevliga personalen diskuterar parfymen i ljuset av parfymörens hela oeuvre, har oceaner av tålamod med sådana som jag och springer mellan de olika märkena för att hitta ett alternativ med starkare jasminnot om det är vad jag önskar.

Igår, när en stank av surströmming tog över Åsögatan och vi tvingades stänga dörren till kontoret, insåg jag hur mycket jag saknar min korkek.

Kopiering igen

I tisdags intervjuade jag på brittiska Vogue i London. En intervjuperson diskuterar olika konsekvenser av den höga takten i modevärlden och nämner att ”hon hört” att de stora modehusen inte längre har någon chans att slå ner på kopiering. De kedjor som kopierar har ett ständigt flöde av nyheter som gör att det för den kopierade inte är lönt att vidta rättsliga åtgärder eller att ens kräva ett borttagande av de kopierade kläderna. Alla åtgärder är för långsamma och straffet knappt, skadan hinner ske. Och för de kopierande kedjorna är det värt att ta risken.

Efter intervjun går jag in på Zara. Jag har nog inte varit där på länge, för jag häpnar. Där ser man Jil Sander, Prada, Stella McCartney, med flera, kopierade rakt av. Att man inte skäms, åtminstone lite. Det är ju stulna idéer. Nåväl. I Indien talade en intervjuperson om Diesels lanseringskampanj i landet. Den var på temat kopior och tog fasta på att det också är en ära att bli kopierad (se exempel från lanseringsfesten här). Men hur långt räcker äran? Många argumenterar för att lyxvarumärken får gratis marknadsföring via kopiering (se t ex Dana Thomas Deluxe: How Luxury Lost Its Luster). Det må vara så att kopieringen gagnar försäljningen av ett märkes väskor, parfymer, solglasögon osv. Men att den gagnar själva prêt-à-porter-kollektionen är jag mer tveksam till.

Alternative Fashion before Glossies 1985-1995

Vad som grämer mig att jag missade i Moskva:

Utställningen Alternative Fashion before Glossies. 1985-1995, på Garage Center for Contemporary Culture. När jag gjorde intervjuer med modedesigners i Moskva hänvisade de till perestrojkaåren som de modemässigt mest intressanta. Den optimism och den känsla av att allt är möjligt som då präglade det ryska modet tycks nu som bortblåst.

Jag får hålla till godo med en katalog.