Månad: juli 2011

Antalets betydelse

Jag var i Frankrike när de ohyggliga terrordåden i Norge inträffade. Under hela fredagskvällen och lördagen satt vi med datorer och paddor och sökte information från svenska och norska nyhetssajter. Visst rapporterade de franska tv-kanalerna och BBC, men distansen var påtaglig. Sen dess har vi ältat det som hänt. För även om det inte alltid funnits nyheter att rapportera till varandra, så har vi haft ett behov att processa den fasansfulla händelsen.

På måndag morgon var jag beredd att gå ner till badvakterna och be dem utlysa en tyst minut klockan tolv. Lägligt nog kanonsaluteras alltid tolvslaget i Nice. Jag hade förberett hur jag skulle presentera mitt förslag, ville säga något om värnandet om mångfald och demokrati i Europa, och jag tänkte också understryka att det brukar finnas en del norrmän på stranden. Men så fick jag kalla fötter. Jag blev osäker på hur förslaget skulle tas emot av badvakterna. Kanske skulle de skaka på huvudet och säga att deras megafoner inte når så långt, att alla inte förstår franska, att det pågår ett krig på andra sidan Medelhavet, att det omöjligen går att få tyst på alla barn på stranden. Jag var själv i ett enormt behov av en tyst minut – tillsammans med andra. Men rädslan för en ovärdig tyst minut vägde till slut tyngre. Vi höll oss kvar i lägenheten och hade vår tysta minut i datorskenet av sändningarna från Sverige och Norge.

Sedan den tysta minuten och diverse inlägg (och borttagna sådana) på facebook har jag funderat en del kring bearbetningen av denna typ av kollektiv chock och sorg. Även om frågorna Hur kunde det hända? och Vad betyder det som hände? är de absolut mest centrala på lång sikt tror jag att man inte ska underskatta frågan Har det hänt?

En del på min facebooklista var uppenbart trötta på inlägg som de uppfattade som kletiga och intetsägande, variationer på temat ’våld är dumt’. Och de reagerade på att många facebookanvändare ville uttrycka sin sorg och empati på precis samma sätt som alla andra. Ältandet hade med andra ord fått fritt spelrum. Jag såg flera gånger olika statusuppdateringar som raljerade över tonen som lagt sig över facebook, för att några minuter senare tas bort. Antagligen hade skribenterna tänkt till en extra gång, eller så hade någon reagerat starkt på tilltaget. Andra sa sig skärskåda facebookanvändares stämplande av profilen med den norska flaggan, tryck på like eller anslutande till en stödgrupp. De ansåg att sådant erbjuder det mest bekväma sättet att slippa agera och ta ansvar på riktigt. Hyckleri med andra ord. Jag vet att liknande diskussioner förekom på twitter, där man ska ha tävlat i empati. Jag använder inte twitter och vet inte riktigt vilken ingång man har som twittrare. Men där finns mer drag av ’presentation av sig själv’ än på facebook, eftersom det är öppet för vem som helst att bli ens följare. Och twitter har en funktion som nyhetsspridare som facebook inte har. Så jag lämnar det sociala mediet därhän.

Men vad gäller facebook som socialt medium så har jag en känsla av att man ofta bortser från vissa aspekter av just det sociala. Nu har jag aldrig haft förmånen att lyssna på någon renodlad expert inom sociala medier, men mitt intryck är att sådana mest fokuserar på olika strategier för att få ett fungerande nätverk där man delar med sig och därigenom skapar värde. Alltså en instrumentell syn (som man visserligen tonar ned i praktiken). Men social behöver inte bara betyda att man ’umgås’ eller ‘delar med sig’. Att människan är social innebär också att hon är helt beroende av andra människor för att skapa sin ”verklighet”, vilket sker ständigt. Vi skapar mening kring det som händer runt omkring oss. Även om dådet känns fruktansvärt meningslöst, på vardagsspråk, så bestämmer vi i vår sociala interaktion om det rörde sig om ett vansinnesdåd, ett terrordåd, ett massmord, eller något annat. Och genom att prata om det objektiverar vi dådet, det har inträffat. För att i nästa stund internalisera den objektiverade världen på nytt, vi blir medvetna om den och kan på så vis bygga vidare på vår förståelse av det som hänt. Ju fler människor som har ungefär lika bild av vad som hände, desto mer objektiverad framstår händelsen som. Jag tror därför inte att man ska förringa antalets betydelse. Tillsammans med andra människor blir det verkligt, och det gäller också på facebook. Och att så många tar avstånd från det får oss att känna en gnutta trygghet. Även om det ter sig som ett ältande.

Jag tycker att världen känns skrämmande om man ska vara rädd för att framstå som en människa som vill vara godare eller finare, för egen vinnings skull, bara för att man visar lite empati eller försöker fatta att det hänt. Och jag förstår inte de som tycks vara av åsikten att givet vår utbredda tystnad och handfallenhet kring krig, svält- och naturkatastrofer på andra håll i världen, så bör vi nu ligga lågt. Som om empati vore ett zero sum game.