Månad: oktober 2011

I vapenland

I september hade jag en programvecka med min EMBA-klassDarden, University of Virginia, och ett par dagar i Washington D.C. Temat för veckan var Strategic Management Communication, med diverse föreläsningar kring storytelling, krishantering, förhandling mm. D.C. är lobbyismens vagga och erbjuder mängder av intressanta organisationer som är fokuserade på att påverka politiker, lagstiftare, näringsliv, organisationer och medborgare. Vi avslutade vår vecka med ett studiebesök på NRA, National Rifle Association, i många undersökningar utsedd till USAs mest inflytelserika lobbyorganisation (av lagstiftare och folk on the hill). Denna organisation propagerar alltså för rätten att bära vapen. Hur galen man än tycker att denna idé är, så är organisationen en spegling (och tolkning, skulle vissa hävda) av 2nd amendment, och djupt rotad i den amerikanska kulturen.

En stund efter att NRAs Director of NRA’s Grassroots Division, Glen Caroline, presenterat NRAs arbete kring lobbying och organisationens budskap sitter vi – femtio personer – och bombarderar honom med frågor och vinklingar kring rätten att bära vapen som vi tror ska få honom att bli tagen på sängen. Men det förefaller helt omöjligt. Han är extremt slipad, kommunikationsstrategen personifierad. Han häver då och då ur sig saker som  ”The only thing that can stop a bad guy with a gun is a good guy with a gun”. Men för det mesta är det resonemang som bygger på att han hänvisar till studier och undersökningar som vi absolut inte har någon chans att kolla upp. Han kan inte nog poängtera hur meningslösa alla försök till ”vapenkontroll” är – eftersom kriminella inte följer lagen. Och precis som en slipad politiker lyckas han styra in varenda fråga till att handla om det budskap som han vill föra ut: i hans fall rätten att försvara sig, som ett medel för att minska våldsdåd. Precis som förra gången jag hade med mig en klass till NRA får Glen Caroline frågan om hur medlemsbasen ser ut. Den vet han inget om, vilket inte är särskilt trovärdigt med tanke på att föreningen tycks ha detaljerad data kring alla andra förehavanden. Men, tillägger han, kvinnor är den snabbast växande medlemsgruppen. NRAs medlemmar väljer ofta politisk kandidat utifrån just vapenfrågan, vilket organisationen tagit fasta på i Trigger-the-vote-kampanjen. Just nu är många inom NRA upprörda över att man inte kan köpa mer än en pistol per månad i Kalifornien, Maryland och Virginia. Sedan Obama kom till makten har vapenförsäljningen ökat – av rädsla för att lagstiftningen kan komma att bli hårdare.

Här är några bilder från NRAs museum och tillhörande museishop.

ammunition

pistoler

pojkrum på 50-talet

pistoltidningar i museishopen

golfbollar i museishopen

julgranskula

USB-minnen

PS. Vill bara tillägga att vi tidigare i veckan kollade in det nyligen invigda monumentet över Martin Luther King, en annan kommunikatör:

Martin Luther King

MLK citat

Women, War and Peace

Vilket fantastiskt bra beslut av norska Nobelkommittén att ge Nobels fredspris till Ellen Johnson Sirleaf, Leymah Gbowee och Tawakkul Karman, och därigenom uppmärksamma kvinnors utsatthet i krig och kvinnors fredsbyggande arbete. På olika bloggar kopplade till Kennedy School vid Harvard har jag följt rapporter om kommande dokumentärserien Women, War and Peace, med Abigail Disney som exekutiv producent. Hon vänder sig mot ”the women and children-thing”, som hon sa i en intervju på Stanford, eftersom den reducerar kvinnor till att bli barn, och objekt snarare än subjekt i en krigssituation. Hon har istället studerat kvinnors roll i krig och fred. Det tycker jag låter som ett lovande perspektiv. Hoppas SVT köper in den.

Fyra utställningar och tre städer

Jag har hunnit se massor av utställningar den senaste månaden, av vitt skilda slag. Men här på bloggen vill jag lyfta fram fyra utställningar som ligger hyfsat nära mitt forskningsområde (så jag väljer åtminstone för tillfället bort exempelvis Newseums FBI-utställning och Museum of Everything på Selfridges). I Paris pågår nu Hussein Chalayan-utställningen Hussein Chalayan Fashion Narratives, på Les Arts Décoratifs, som jag verkligen rekommenderar. Jag närmar mig alltid modeutställningar men en viss rädsla för att bli besviken. Utställningarna på Victoria & Albert har alltid överträffat mina förväntningar (möjligen undantaget Yohji Yamamoto-utställningen), det är snarare mindre – och törs jag säga det – populistiska utställningar där man bara hängt upp ett antal plagg ur en designers samlade produktion bakom glas, helt utan kontextualisering, och hoppats på att ”mode drar folk”, som gjort mig förberedd på besvikelser. Men Hussein Chalayan-utställningen är rolig på flera plan. Dels är displayerna intressanta i sig, de tar fasta på Chalayans användning av möbler, skulpturer, installationer, video och annat, dels förekommer en mängd filmer, bakgrundsmaterial och dessutom upplysande texter om varje display som hjälper besökaren att även ta sig bortom de egna associationerna. Chalayans mode är så fyllt av referenser till politik och socioekonomiska realiteter.

Temporal Meditations, SS 2004

Vad som vid första anblicken ser ut som något slags semesterparadismönster visar sig vid en närmare titt vara krigsbilder från 50-talets Cypern (Chalayans hemland). I klänningens tryck skildrar Chalayan ett historiskt slag som utspelar sig intill en hotellpool, omgärdad av palmer. I denna kollektion försökte Chalayan spåra historiska migrationsmönster bland grek- och turkcyprioter.

Genometrics, AW 2005

I Genometrics har han med hjälp av statistiska metoder utforskat hur Londonbors individuella DNA samspelar med stadens ljudlandskap och tagit fram plagg som återspeglar variationerna (här får man läsa mer i katalogen, för just detta tedde sig extra komplicerat).

Museum at Fashion Institute of Technology i New York såg jag Daphne Guinness-utställningen. Den kan inte jämföras med Hussein Chalayanutställningen, av så många anledningar. Främst därför att Daphne Guinness, precis som utställningscuratorn Valerie Steele skriver, är en modeikon – inte en designer. Jag tilltalas av idén att se en utställning där en modesamlare visar upp sin samling under olika teman. Det är befriande att få se en mängd designers blandas i displayerna, samtidigt som det är en så distinkt egen stil. I första utställningsrummet visas galna skor (många är från Alexander McQueen). I den större salen är kläderna sorterade i olika kategorier, så som Dandyism, Armor, Chic, Evening Chic, Sparkle och Exoticsm. Nästan allt går i svart och metall. Där finns plagg från bl a Karl Lagerfeld för Chanel, Alexander McQueen, Gareth Pugh, Dior, Valentino, Azzedine Alaïa, men också Hogan McLaughlin. Det är ingen mesig kvinnlighet som tonar fram, den är stenhård och snygg.

Daphne Guinness

Utställningen skulle ha vunnit på mer kontextualisering, t ex om hur Daphne Guinness erövrat sin position inom modefältet. En förutsättning för att ha en samling på 2500 plagg och 450 skor är naturligtvis en förmögenhet. Men skulle man iscensätta en liknande utställning över valfri Hollywoodstjärna kan jag garantera att man inte hade fått något lika säreget som det här. Det finns inte en tillstymmelse till ”sno-stilen”-mode över Daphne Guinness. The New Yorker från den 26 september innehåller en intressant artikel om henne av Rebecca Mead (som man tyvärr inte kan läsa online). Jag hade velat veta mer om henne även på utställningen (bara en sådan sak som att hon sedan fem år tillbaka lever med filosofen Bernard-Henri Lévy – som lär ha sagt till henne att ”du är inte längre en person, du är ett koncept”). Nu får man se några ganska intetsägande filmer där hon intervjuas om sin stil och om lanseringen av hennes egen parfym (i samarbete med Comme des Garçons). Men det hade varit mycket mer intressant att höra hur designers ser på hennes stil, hur hennes roll vuxit fram, vilka som påverkat henne (det kan man dock läsa lite om i utställningskatalogen, Diana Mitford var hennes farmor). Och hur hon själv har blivit en aktör på modefältet.

Lite längre upp på Manhattan, på Museum of Arts And Design (MAD) såg jag Otherwordly: Optical Delusions and Small Realities, en utställning som tyvärr inte visas längre. Den tog fasta på konstnärers lust att för hand gestalta alternativa världar i miniatyrformat, antingen som skulpturer eller som modeller för foto eller film. Att det är fråga om handfasta modeller där konstnärerna arbetar direkt med materialet ses av utställningscuratorn som en reaktion på att den digitala världen breder ut sig.

Patrick Jacobs

Tracey Snelling

Det fanns en del upprepningar i utställningen, men på det hela taget var det en fokuserad utställning som fick mig att tänka på hur lätt modellvärlden ger oss en Gudskänsla.

En mindre avgränsad utställning är The Power of Making på V&A. Den kretsar kring konsthantverk och hantverk, alltså handgjorda saker som man antingen gör som konst eller för det egna nöjets skull. I den finner man en gorillaskulptur av trådgalgar, en dissekerad groda av lego, en nålklänning, en bebis i marsipan, en högklackad gitarr, Savile Row-skrädderi, men också nyheter som 3D-printing, ett kirurgiskt implantat med ett slags broderi, spray-onkläder, mm. Mycket tycks bygga på fantasi, på att man gör något oväntat med materialet eller objektet.  Att ”göra saker” kan vara att uppfinna och att lösa problem, skriver curatorn. Men det kan också vara det enkla nöjet att peka på något och säga ”det där har jag gjort”.

Samma dag jag lämnar London gör jag en intervju med en analytiker på Goldman Sachs, investmentbanken. Hon är inriktad på lyxvaruindustrin och jag har många frågor kring lyxvarukonglomeratens expansion i framförallt Kina. Efterfrågetrycket är så högt att företagsgrupper som LVMH, PPR, Richemont, inte förmår möta det. Hon berättar att företagen därför är i färd med att köpa upp hantverksstudios runt om i Europa, t ex garverier, urmakare, skrädderier, för att på sikt kunna möta efterfrågan. Samtidigt behöver varje nyanställd ungefär ett halvår som lärling innan han eller hon kan ta sig an sina uppgifter på allvar. Jag går ifrån intervjun och tänker att kanske har vi Europas framtid i en globaliserad värld just där, i vår hantverkstradition. Vi ska nog inte underskatta den kreativitet och problemlösningsförmåga som kommer därifrån. Särskilt inte i mötet med det vi i vanliga fall kallar ”kunskapssamhället”.

On account of travels

Jag har tillryggalagt ett resemaraton de senaste sex veckorna, med destinationer som Shanghai, Peking, Hong Kong, Charlottesville, Washington D.C., New York, Paris och London. Med all respekt för att bloggtanken vilar på omedelbarhet – denna period var så intensiv att jag tog en oplanerad paus från bloggen. Men när jag nu åter gått in i en period av att skriva och skriva ut, kommer intrycken från de senaste veckorna väl till hands här på bloggen. På återseende inom kort.