Fyra utställningar och tre städer

Jag har hunnit se massor av utställningar den senaste månaden, av vitt skilda slag. Men här på bloggen vill jag lyfta fram fyra utställningar som ligger hyfsat nära mitt forskningsområde (så jag väljer åtminstone för tillfället bort exempelvis Newseums FBI-utställning och Museum of Everything på Selfridges). I Paris pågår nu Hussein Chalayan-utställningen Hussein Chalayan Fashion Narratives, på Les Arts Décoratifs, som jag verkligen rekommenderar. Jag närmar mig alltid modeutställningar men en viss rädsla för att bli besviken. Utställningarna på Victoria & Albert har alltid överträffat mina förväntningar (möjligen undantaget Yohji Yamamoto-utställningen), det är snarare mindre – och törs jag säga det – populistiska utställningar där man bara hängt upp ett antal plagg ur en designers samlade produktion bakom glas, helt utan kontextualisering, och hoppats på att ”mode drar folk”, som gjort mig förberedd på besvikelser. Men Hussein Chalayan-utställningen är rolig på flera plan. Dels är displayerna intressanta i sig, de tar fasta på Chalayans användning av möbler, skulpturer, installationer, video och annat, dels förekommer en mängd filmer, bakgrundsmaterial och dessutom upplysande texter om varje display som hjälper besökaren att även ta sig bortom de egna associationerna. Chalayans mode är så fyllt av referenser till politik och socioekonomiska realiteter.

Temporal Meditations, SS 2004

Vad som vid första anblicken ser ut som något slags semesterparadismönster visar sig vid en närmare titt vara krigsbilder från 50-talets Cypern (Chalayans hemland). I klänningens tryck skildrar Chalayan ett historiskt slag som utspelar sig intill en hotellpool, omgärdad av palmer. I denna kollektion försökte Chalayan spåra historiska migrationsmönster bland grek- och turkcyprioter.

Genometrics, AW 2005

I Genometrics har han med hjälp av statistiska metoder utforskat hur Londonbors individuella DNA samspelar med stadens ljudlandskap och tagit fram plagg som återspeglar variationerna (här får man läsa mer i katalogen, för just detta tedde sig extra komplicerat).

Museum at Fashion Institute of Technology i New York såg jag Daphne Guinness-utställningen. Den kan inte jämföras med Hussein Chalayanutställningen, av så många anledningar. Främst därför att Daphne Guinness, precis som utställningscuratorn Valerie Steele skriver, är en modeikon – inte en designer. Jag tilltalas av idén att se en utställning där en modesamlare visar upp sin samling under olika teman. Det är befriande att få se en mängd designers blandas i displayerna, samtidigt som det är en så distinkt egen stil. I första utställningsrummet visas galna skor (många är från Alexander McQueen). I den större salen är kläderna sorterade i olika kategorier, så som Dandyism, Armor, Chic, Evening Chic, Sparkle och Exoticsm. Nästan allt går i svart och metall. Där finns plagg från bl a Karl Lagerfeld för Chanel, Alexander McQueen, Gareth Pugh, Dior, Valentino, Azzedine Alaïa, men också Hogan McLaughlin. Det är ingen mesig kvinnlighet som tonar fram, den är stenhård och snygg.

Daphne Guinness

Utställningen skulle ha vunnit på mer kontextualisering, t ex om hur Daphne Guinness erövrat sin position inom modefältet. En förutsättning för att ha en samling på 2500 plagg och 450 skor är naturligtvis en förmögenhet. Men skulle man iscensätta en liknande utställning över valfri Hollywoodstjärna kan jag garantera att man inte hade fått något lika säreget som det här. Det finns inte en tillstymmelse till ”sno-stilen”-mode över Daphne Guinness. The New Yorker från den 26 september innehåller en intressant artikel om henne av Rebecca Mead (som man tyvärr inte kan läsa online). Jag hade velat veta mer om henne även på utställningen (bara en sådan sak som att hon sedan fem år tillbaka lever med filosofen Bernard-Henri Lévy – som lär ha sagt till henne att ”du är inte längre en person, du är ett koncept”). Nu får man se några ganska intetsägande filmer där hon intervjuas om sin stil och om lanseringen av hennes egen parfym (i samarbete med Comme des Garçons). Men det hade varit mycket mer intressant att höra hur designers ser på hennes stil, hur hennes roll vuxit fram, vilka som påverkat henne (det kan man dock läsa lite om i utställningskatalogen, Diana Mitford var hennes farmor). Och hur hon själv har blivit en aktör på modefältet.

Lite längre upp på Manhattan, på Museum of Arts And Design (MAD) såg jag Otherwordly: Optical Delusions and Small Realities, en utställning som tyvärr inte visas längre. Den tog fasta på konstnärers lust att för hand gestalta alternativa världar i miniatyrformat, antingen som skulpturer eller som modeller för foto eller film. Att det är fråga om handfasta modeller där konstnärerna arbetar direkt med materialet ses av utställningscuratorn som en reaktion på att den digitala världen breder ut sig.

Patrick Jacobs

Tracey Snelling

Det fanns en del upprepningar i utställningen, men på det hela taget var det en fokuserad utställning som fick mig att tänka på hur lätt modellvärlden ger oss en Gudskänsla.

En mindre avgränsad utställning är The Power of Making på V&A. Den kretsar kring konsthantverk och hantverk, alltså handgjorda saker som man antingen gör som konst eller för det egna nöjets skull. I den finner man en gorillaskulptur av trådgalgar, en dissekerad groda av lego, en nålklänning, en bebis i marsipan, en högklackad gitarr, Savile Row-skrädderi, men också nyheter som 3D-printing, ett kirurgiskt implantat med ett slags broderi, spray-onkläder, mm. Mycket tycks bygga på fantasi, på att man gör något oväntat med materialet eller objektet.  Att ”göra saker” kan vara att uppfinna och att lösa problem, skriver curatorn. Men det kan också vara det enkla nöjet att peka på något och säga ”det där har jag gjort”.

Samma dag jag lämnar London gör jag en intervju med en analytiker på Goldman Sachs, investmentbanken. Hon är inriktad på lyxvaruindustrin och jag har många frågor kring lyxvarukonglomeratens expansion i framförallt Kina. Efterfrågetrycket är så högt att företagsgrupper som LVMH, PPR, Richemont, inte förmår möta det. Hon berättar att företagen därför är i färd med att köpa upp hantverksstudios runt om i Europa, t ex garverier, urmakare, skrädderier, för att på sikt kunna möta efterfrågan. Samtidigt behöver varje nyanställd ungefär ett halvår som lärling innan han eller hon kan ta sig an sina uppgifter på allvar. Jag går ifrån intervjun och tänker att kanske har vi Europas framtid i en globaliserad värld just där, i vår hantverkstradition. Vi ska nog inte underskatta den kreativitet och problemlösningsförmåga som kommer därifrån. Särskilt inte i mötet med det vi i vanliga fall kallar ”kunskapssamhället”.

2 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s