Månad: november 2011

The Ache of the BoBo och glassen

Min fascination för The ache of the BoBo består. Jag har precis varit i San Francisco, där en uppsjö oberoende glassbutiker etablerat sig i stan de senaste åren. De flesta profilerar sig med retrostil, smaker, hållbara bägare och dylikt (t ex mysiga Bi-Rite Creamery). Men ett glasställe vi besökte liknade inget annat. Det heter Smitten Icecream och har lanserat glass på beställning (made-to-order).

SmittenSmittenSmakutbudet är begränsat, men ack så gott; fyra smaker som alterneras verkar vara standard. Och du kan endast välja en smak per bägare. Sen tillreds den glass du beställer i speciellt framtagna glassmaskiner som heter Kelvin. Vurmen för det omsorgsfulla finns sedan länge också i Sverige (jag tänker givetvis på utdraget brödbakande, långkok, hemlagat godis). Men det som är intressant på Smitten är att tillredningen också sker frontstage, en process som pågår i befriande korta 60 sek. Av presentationen att döma är Smittens usp pinfärsk glass skräddarsydd för just dig – man kan välja mellan fyra toppings. Glassen är också underbart god, den är ett slags mellanting mellan mjuk- och hårdglass, och innehåller inga iskristaller. Det är således en glassens motsvarighet till de i San Francisco omåttligt populära single drip coffee (som bl a Blue Bottle Coffee erbjuder, och som Drop Coffee i Stockholm gjort till sitt paradnummer), med skillnaden att glassen är god på riktigt.

På Smittens websida kan man läsa hur grundaren Robyn Sue Goldman i begynnelsen åkte runt San Francisco med Kelvin på en vagn, en Radio Flyer, och sålde glass på diverse festivaler, evenemang i Bay Area, och på San Franciscos gator. Robyn Sue Goldman hade, enligt websidan, ett förkläde och en dröm: att göra bättre glass. Med äkta, ekologiska råvaror så klart, och enligt glasskonstens alla regler. Jag tror inte att det uttryckligen står ”glass som vi själva gillar”, men det är i precis den andan Smitten verkar. Det hade kunnat stanna här och vara ett typexempel på en ache of the BoBo-verksamhet (jag googlar frenetiskt på Robyn Sue och undrar för mig själv vilket Silicon Valley-företag hon hoppat av). Det visar sig mycket riktigt att Robyn Sue har en MBA från Stanford. Men det det som verkligen skiljer Smitten från många andra verksamheter som grundats av plågade Bobos är att Smitten är ett innovationsdrivet företag: Kelvin, en glassmaskin som drivs av flytande kväve, är en patenterad uppfinning av Robyn Sue. Och i kassan används bara iPads med ”betalningssystemet” Square, det är ett företag i tiden.

Jag har tidigare undrat hur vår generation ska ta sig ur The ache of the BoBo-kulturen (som i och för sig inte är dålig, men den riskerar att bli enahanda och tillbakablickande). Även om den riktiga motreaktionen dröjer så är det här åtminstone ett steg vidare, att integrera innovationer i det omsorgsfulla och i övrigt traditionella hantverket. Möjligen är det så här sårade BoBos som suktar efter självförverkligande via kreativa handlingar får sitt lystmäte.

Laxen som outtömligt samtalsämne

Vid sidan av att skriva på min bok har jag den senaste tiden läst och givit feedback på 25 uppsatser om globalisering, den avslutande examinationen på Globalinriktningen inom Executive MBA. Det har varit intressant och varierande läsning på temat Globalisering och dess konsekvenser. En deltagare skrev om vikten av ökad satsning på humaniora inom ekonomiutbildningar och om kultur, design och kreativitet som vår (läs Sveriges) främsta konkurrensfördel i en globaliserad värld. Det här är ett ämne som ligger mig själv varmt om hjärtat och som jag skrivit om här bl a. Uppsatsen innehöll en så rolig passage från boken En finansmans bekännelser, av Knut Ramel, som jag vill dela med mig av här. Knut Ramel arbetade då på investmentbanken Merill Lynch som årligen anordnade en veckas flugfiske på Island dit viktiga kunder (så som t ex Hans Dahlborg, Björn Svedberg, Lennart Ribohn, Jan Belfrage, Hans Rausing och Claes Dahlbäck) med respektive bjöds. Ramel beskriver fisket:

Jag märkte förvånat att många mycket framstående ledargestalter från näringslivet valhänt, rentav nervöst, hanterade ren social konversation. Det verkade ofta som om de inte hade något alls att säga när de inte kunde tala om sitt jobb. Identiteten var fast förankrad i jobbtiteln, utanför den fumlade och famlade de påtagligt. Det blev därför mycket tal om lax, hur stora eller små de hade varit, hur svåra de var att fånga, vem som hade fått vad, vid vilken plats i floden, när den fångats, hur den fångats, vilka som smitit, hur stora de var, hur man kastat, vad guiden sagt, gjort, inte sagt, inte gjort, varför, varför inte, ämnet var outtömligt. 

Jag tycker att det är snudd på rörande, men jag skrattade högt när jag läste det. Nu för tiden hamnar jag ofta i situationer där jag försvarar ekonomyrket. Jag blir så uttråkad av alla slentrianmässiga och fega avfärdanden av alla sorters ekonomer (och just att man drar alla över samma kam, det råder trots allt väsentliga kvalitetsskillnader mellan utbildningar). Men det finns gränser för vad jag är beredd att försvara. Dit hör laxen som outtömligt samtalsämne.