Månad: januari 2012

”Fashion is the armor to survive the reality of everyday life”

Jag älskar Bill Cunningham New York. Och nu har jag köpt den på DVD. Jag blir så upprörd över att vi har så usel filmdistribution i Sverige att den här typen av dokumentärer aldrig kommer upp på biograferna (så trött på den bristande variationen). Det är ett så rörande och roligt porträtt av Bill Cunningham och New York, och en tidsepok som snart är över. Men VARFÖR får vi inte se den i Sverige, landet som sägs ha ett modeunder?

Här är en artikel om Bill Cunningham från New Yorker, och här är en filmrecension i New York Times.

Amerikanska sociologikonferenser

Har just skickat in ett papper om mitt trendprojekt till en amerikansk sociologikonferens. Som organisationsforskare kan man välja mellan konferenser inom management, organisation eller sociologi (och så klart många andra specialiseringar). I år har jag valt ASA-mötet. Konferensen är lite som en egen stad (jag har varit på tidigare möten i LA, New York och Chicago).

Man måste ändå gilla anslaget, årsmötet har rubriken: ”Real Utopias – Emancipatory Projects, Institutional Designs and Possible Futures”. Det europeiska sociologiförbundets senaste årsmöte hade temat ”Social Relations in Turbulent Times”.

Marian Cannon Schlesinger: I Remember

I december fick jag ett vykort från Marian Cannon Schlesinger, som jag hyrde hos under 1998 och 1999 när jag var i Cambridge, MA. 99 år gammal har hon äntligen gett ut sina memoarer. Jag skyndade mig och beställde boken I Remember: A Life of Politics, Painting and People.

Den är en fröjd att läsa. Jag känner direkt igen Marians röst, hennes underfundiga och detaljrika beskrivningar av olika personligheter hon stött på genom åren. Boken täcker in hennes skolgång i Cambridge (hennes far var professor på Harvard och hennes mor var författare och tillhörde den första kullen kvinnor som gick på Radcliffe), en skildring som i mångt och mycket handlar om town and gown. Under Marians tid på Radcliffe kom professorna över och gjorde exakt samma föreläsning som de hade gjort i Harvards Sever Hall några timmar tidigare. Och det rådde hatt-tvång om man skulle bege sig till Harvard Square. Även om jag har hört många historier tidigare tycker jag att beskrivningarna av hennes besök i Kina på 30-talet är verkligt fascinerande, kanske för att landet är så helt annorlunda idag. Efter att ha utbildat sig till konstnär hängde hon på sin syster och dennas man, som var professor i kinesiska studier, till Kina. Först reste de i fyra och en halv dag över USA (med ”byte i Chicago”), sen följde 17 dagar ombord på ångfartyget från San Francisco. Hon beskriver ingående alla snobbiga engelsmän i Shanghais the Bund. Men också ett chockerande besök i ett silkesspinneri som ”liknade ett råtthål”, där 200 kvinnor och barn arbetade i en fabrik. Barn i fem-sexårsåldern arbetade från fyra på morgonen till sex på kvällen och tjänade två cent om dagen. Men den absolut största behållningen av boken är självklart det liv i politikens tecken som hon senare kom att leva, tillsammans med sin man Arthur Schlesinger, professor i historia på Harvard och special assistant åt John F Kennedy.

Särskilt i dessa kampanjtider är det roligt att läsa hur det gick till i 50- och 60-talets USA. Marian drogs in i politiken på allvar när Adlai Stevenson kandiderade till president för Demokraternas räkning. Dessförinnan hade hon mest, likt sin mor, varit engagerad i olika lokala frågor som rörde reformer i Cambridge. Att det var något särskilt med Adlai, förstår jag när jag läser boken. Marian beskriver det som att hon ”became transported by the Stevenson phenomenon”. På Democratic National Convention höll han ett tal och Marian beskriver atmosfären som euforisk: ”A new star was born. A man of irresistable wit, eloquence, and spirit had arrived to enrich and enliven the political scene and inspire a whole generation of young people. Like so many others, I was hooked”. Även Arthur arbetade då för Stevensonkampanjen, men från det nationella centret i Springfield. Men i Cambridge organiserade Marian och hennes vänner ett Stevenson HQ vid Harvard Square, och de var otroligt framgångsrika med att involvera Cambridgeborna tack vare sitt tidigare engagemang i lokalpolitiken. Marian reflekterar kring att hon under hennes år i politiken ofta upplevde det som som att kvinnorna gjorde fotarbetet där de verkligen fick människor att gå och rösta, medan policy-making (som hon definierar som det smärtfria politiska arbetet i form av luncher och middagar) var en manlig domän. Orealistiska förhoppningar är också en del av kampanjarbetet, konstaterar Marian (som vi vet vann Eisenhower valet).

Det är märkligt att så många Kennedyböcker kommit ut på svenska nyligen. Marian berättar att hon allt oftare blir kontaktad av olika skribenter och av Kennedybiblioteket, hon tillhör trots allt en försvinnande liten skara som har haft egna relationer till Kennedysyskonen.  Jag har läst Arthur Schlesingers A Thousand Days: John F. Kennedy in the White House, men Marian kompletterar med ett eget perspektiv, befriande rent från den odelat beundrande blick som är så vanlig när Kennedyklanen beskrivs av folk som var med. Många iakttagelser kommer från just policy-making-situationer. Arthur Schlesinger hade arbetat för JFKs kampanj redan från 1960 – Marian hade kampanjat för Stevenson igen. Idag låter det lite rörande att kampanjandet tog sig sådana uttryck att t ex William Buckley skickade över en åsna till Schlesingers. Så småningom, när JFK gått segrande ur presidentvalet, utsåg han delar av sitt kabinett hemma hos Schlesingers, på Irving Street 109 i Cambridge. Fakultetschefen från Harvard kom förbi på cykel, massor av poliser och Secret Service-personal flankerade gatan. Cambridge hade plötsligt blivit lite av ett centrum; granne med Schlesingers bodde John Kenneth Galbraith, som också arbetade nära presidenten. JFK var enligt Marian oerhört väluppfostrad, charmig och sofistikerad men från hennes horisont var han också lite trångsynt (parochial). Hon berättar hur Kennedyfamiljen fick allting att handla om dem, oavsett om de befann sig i D.C. eller på middag hos Willy Brandt. JFK var snabbt omhuldad av alla intellektuella, men Marian menar att vissa beslutsfattare betedde sig som om allt handlade om ytterligare en match mellan Harvard och Yale (Marian tyckte att CIA under Bay of pigs-fiaskot dominerades av tonårskillar från Yale som verkade tänka att de vinner nästa gång istället). Marian återger situationer från mängder av fester, tillställningar och tennismatcher, hon skriver om hur viktigt det var att vara lojal med Kennedys, om hur hennes måleri utvecklades, och om olika resor i världen. Hon arbetade sen nära Robert Kennedy fram till dagen han sköts.

Marian är en otroligt vital person, som har lyckats behålla både nyfikenheten, intellektet och vänligheten livet igenom. Det finns inte ett uns av snobbighet hos henne, trots alla människor hon träffat och allt hon varit med om.

Den senare delen av boken handlar återigen mer om Cambridge, om hur staden förändrades. Det är roligt att tänka att den lilla staden hade nationell betydelse på 60-talet. Men Marian brukade säga till mig att har du varit i Cambridge och New York har du inte varit i USA.

Pricing beauty

Pricing Beauty

Den här bloggen tycks helt ha stagnerat, men faktum är att jag skriver på min bok istället. Nu efter helgerna har jag dock också läst (men mest sånt som relaterar till mitt projekt). Idag läste jag ut Ashley Mears Pricing Beauty, som ur ett sociologiskt perspektiv undersöker modellmarknaden inom modeindustrin. Den är rolig för att författaren wallraffar som modell, och får därigenom ett oerhört rikt material, och för att den har ett kritiskt perspektiv utan att vara upprörd och kategorisk. Jag blev återigen påmind om att jag älskar sociologi.

Boken handlar egentligen om hur kulturella värden översätts till ekonomiska, varför man kan dra många paralleller till andra kulturindustrier. I grunden handlar den om osäkerhet på en marknad, oförmågan att i förväg säga vad man kommer att vilja ha. I modellbranschen vet bokarna aldrig riktigt vilken ”look” som kommer att tilltala kunderna, vilket försvåras ytterligare av ett överutbud av modeller och extremt homogena utseenden. I ljuset av osäkerheten vänder sig i detta fall bokarna, i andra kulturindustrier producenterna, till varandra och delar historier, bedömningar, skvaller, rykten och konventioner, som sen ligger till grund för beslut. Det här ger ofta effekten ”the rich get richer”, dvs de som redan har ett gått rykte får än bättre rykte. Studien tar upp samspelet mellan kommersiella och redaktionella modelljobb, där de senare förstås har mycket mer prestige men också innebär mycket större osäkerhet. Bland de redaktionella jobben ger de mest önskvärda jobben minst betalt, allt i enlighet med Bourdieus teorier om kulturproduktion som en omvänd ekonomisk värld. Men slår man igenom stort kan det symboliska kapital man samlat på sig omsättas till extrema summor ekonomiskt kapital. Det är bara det att ytterst få når den sortens framgångar. Den dolda kostnaden i att regelbundet göra kommersiella jobb är att det naggar på det symboliska kapitalet, vilket innebär att det på sikt är ett hinder för ekonomisk vinst.

Utan att gå inpå för många detaljer (behöver verkligen fortfarande skriva på min egen bok) så kan jag nämna att boken går djupare inpå just bedömningen av olika ”looks” vilket är intressant, för det handlar så mycket om att tro på smak och distinktion. Läsarna får också inblick i hur agenturer försöker fostra modellerna, hur erfarenhet paradoxalt nog värdesätts samtidigt som åldershysterin frodas. Och sen följer ett bra kapitel om etnicitet, kön och size-zeroideal (och en problematisering av varför manliga modeller tjänar mindre). Självklart skulle man kunna tänka sig en ännu hårdare kritik av hela industrin, men jag tycker att nyanserna i kritiken är många och därför gör den mer intressant än rena avfärdanden. Sen gillar jag att boken avslutas med författarens egen exit från modellvärlden: ett mejl från hennes agentur där hon informeras om att den inte längre kommer att representera henne, med subject line ”Hey Doll!!!”.

Läs en recension här eller här.