Och så läste jag Felicia försvann

Jag känner till Anna Wahlgrens mediepersona men har aldrig läst hennes böcker. När jag hörde talas om Felicia försvann, Felicia Feldts självbiografiska bok om sin uppväxt och sitt liv fram till idag, 44 år gammal, var det utifrån att hon är Anna Wahlgrens dotter. Det är så den är marknadsförd. Och det är klart att detaljen att Anna Wahlgren är barnuppfostringsexpert är intressant i sammanhanget. Alla maktpositioner bör granskas och undersökas, särskilt när legitimiteten vilar på så oklar grund. Är det för att hon har så många barn som hon kallas expert? Eller för att hon har så bra barn? Eller för att hon skrivit böcker på temat? Eller sålt flest böcker på temat?

Men så fort jag börjat läsa blir det helt ovidkommande att författarens mor är den hyllade barnexperten. Det är en helvetesskildring av en uppväxt präglad av alkoholism, misshandel och övergrepp. En gränslös mor som gör barnen extremt beroende av henne genom att flytta jämt och ständigt, byta män, ha svängdörr till lägenheten (vänner kliver t o m in genom fönstret på Birger Jarlsgatan om natten). De blir som ett slags organisation, de nio barnen (som tragiskt nog reduceras till åtta). De förväntas ta ansvar för varandra, arbeta schemaenligt, och de utvecklar starka band sinsemellan och till sin dominanta moder. Jag läser in en självtillräcklighet bland barnen, det är ingen idé att skaffa sig vänner på de nya orterna. De blir lite som de sju små dvärgarna, med utmärkande karaktärsdrag – utifrån sina strategier kan man tänka – där Felicia är Rebellen rätt och slätt. Hotet om att bli utfryst ur familjen är ett av moderns främsta maktmedel. Och modern är inte bara gränslös, hon är nyckfull, försvinner i flera dagar, hotar om att ta sitt liv.

Boken består av korta fragment från olika tidpunkter i Felicias liv. Sekvenser som har haft betydelse för henne (med betoning på negativ betydelse). Själva formen gör att den ohyggliga historien framförs på ett värdigt sätt. Boken är utlämnande men utelämnar också. Hade den varit skriven i en mer konventionell romanform hade författaren antagligen behövt beskriva moderns relation till de andra barnen mer ingående. Nu skyddar hon dem så gott hon kan. Utöver modern hängs dock mammans (femte?) man Stellan ut rätt rejält.  Jag gillar formen, minnesbilderna är väl utvalda och vissa saker antyds bara, t ex att författaren själv på senare år gått någon kurs i non-violent communication, att hon fråntagits vårdnaden av sina egna barn. Att man tvingas fylla i med egna tolkningar gör att boken inte får det fokus på autenticitet som annars är så hopplöst med självbiografier. Och den lämnar därmed också utrymme för andra upplevelser av barndomen i syskonskaran.

Det är alldeles för svårt att svara på frågan om Felicia försvann är en bra bok. För jag kan inte jämföra den med en bra idéburen roman. Men den berörde mig djupt. Dagen efter jag läst den kunde jag inte koncentrera mig, jag hade ont i magen och kände mig allmänt nedstämd. Den är en berättelse om hur beteendemönster går i arv, egentligen samma tema som i Kristian Lundbergs Yarden, fast här mer fokus på individ än social struktur.

Boken får en rejäl skjuts i sin marknadsföring tack vare att det är en kändismorsa som står i centrum (känd för att vara just bara morsa). Men jag tycker att den har kvaliteter långt bortom detta. Och jag är glad att jag hittade till boken.

PS. Apropå de recensioner jag läst: Gillade verkligen Jens Liljengrens recension i DN. Men Aase Berg i Expressen blir inte gripen och gillar inte huvudpersonen, vilket jag har svårt att sätta mig in i. Hon efterlyser mer djupdykning i förövarens psykologi, vilket för mig vore en helt annan bok.

4 comments

  1. Tack och lov för Jenny Lantz kommentar! Jag blev ledsen av vad Aase skrev. Troligtvis har inte Aase haft en elak, nyckfull, sexgalen alkis till mamma för att uttrycka sej så ytligt om Felicia Feldts helvete i barn och ungdom. Detta är Felicias sätt att försöka bli av med alla spöken. Inga föräldrar är perfekta, men sadism är inte nyttigt. Det är hemskt!
    Jag känner mej fruktansvärt lurad, läste Anna Wahlgrens bok många gånger om när mitt första barn föddes 1992. Som tur var gav jag ganska snart upp hennes alltför hårda, ibland känslolösa råd. Men jag är arg, mycket arg på Anna Wahlgren.

  2. Har just sträckläst boken och legat vaken och funderat på den hela natten. Det bästa jag läst på väldigt väldigt länge.

  3. Jag blev också ledsen och chockad av att läsa Aase Bergs ”recension” av boken. Att hon har svårt att tycka om huvudpersonen och föraktar henne, ser henne som en ”gnällspik” talar ju bara om vem Aase är själv. Det är en stor del av misshandeln att förövaren förnekar det hen har gjort och förminskar offret. Att fortsätta med samma sak i en recension skadar även alla ‘vuxna barn’ som läser recensionen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s