Månad: februari 2012

Samtal om modekritik

I lördags var jag på samtalet Fashiontalk med Lotta Lewenhaupt, på temat modekritik, anordnat av Fashionplay i samarbete med, eller åtminstone på, Arkitekturmuseet. Den bristfälliga och framförallt frånvarande modekritiken har varit ett näst intill obligatoriskt inslag så fort den svenska modebranschens tillstånd kommit på tal de senaste åren, så jag tänkte att det kunde vara kul att höra hur konstruktiv kritiken av modekritiken är. Men självklart: kritik är alltid centralt på ett kulturproduktionsfält eftersom den tjänar som en motvikt till den ekonomiska logiken.

Det blev ett upplyftande samtal mycket tack vare den varierade publiken. Visserligen ledde mångfalden till en del förbiprat; begrepp användes på olika sätt och med skiftande betydelse (”teori”, ”praktik”, ”kritik”). Men på det stora hela var det intressant att resonera kring olika orsaker till modekritikens och -journalistikens rätt så låga ställning i Sverige. Dagens gäst, Lotta Lewenhaupt, inledde med att fråga varför magasin som Elle, Femina och Damernas Värld inte har mer kritiska inslag. Själv tror hon att tidskrifterna skulle sälja minst lika mycket, om inte mer, om de tog läsaren på större allvar och anlade ett mer modehistoriskt perspektiv i reportagen. ”Ekonomerna har tagit makten”, konstaterade hon gång på gång, och det gäller inte minst på redaktionerna, ansåg hon.

Själv ser jag denna typ av magasin som kommersiella produkter, som syftar till att ge annonsörer ett forum där de kan visa upp sina produkter i annonser och i modereportage. Magasin som tilltalar läsaren som konsument och vars legitimitet på modefältet är ganska urvattnad. Jag ser inte att de har en kvalitetsstämplande roll à la ‘har du synts i svenska Elle så vet vi att ditt märke är intressant’ (möjligen indirekt via Guldknappen och Elle-galan). Däremot är jag helt med på att försäljningen av ett visst plagg eller ett varumärke påverkas av medverkan i svenska Elle. Jag skulle säga att magasinen är alldeles för beroende av sina annonsörer, samtidigt som de saknar den starka legitimerande roll som behövs för att kunna bedriva seriös modekritik, särskilt på en så liten marknad som den svenska. Visst, andra tidskrifter som Bon, Rodeo, Contributor Magazine är av mer legitimerande karaktär, men är också nära kopplade till annonsörer. Och vad jag förstår går magasinförsäljningen stadigt nedåt. Jag tycker att ansvaret borde ligga på dagstidningarna att bedriva en mer seriös och aktuell modekritik. Lotta Lewenhaupt nämnde att de stora utländska dagstidningarna ofta låter sina kritiker blogga kring mode. Jag tvivlar på att svenska tidningar har resurser till omfattande bloggande, men kritiska texter om en så viktig kulturyttring som mode borde vara standard. Kritiken behöver inte bara utgöras av recensioner, den kan också komma i form av tolkningar av kollektioner och plagg, undersökningar av produktionsvillkor och dess konsekvenser och andra moderelaterade fenomen i vår tid. Min kompis Charlotte uttryckte det som att hon söker mörk choklad men erbjuds bara smågodis. Det är också märkligt att mode lyser med sin frånvaro i bredare svenska kulturtidskrifter som Filter. Jämför bara med exempelvis The New Yorkers många modetexter.

En vanlig kommentar är att Modesverige är så litet, att det finns så många ömma tår att trampa på, och ingen vill göra sig ovän med någon. Men Filmsverige är också litet, och där finns en fungerande kritik. Som filmmakarna ofta skyr, men som har integritet. Jag tror att finansieringsformerna spelar roll. Både film och mode är kapitalintensiva branscher. Medan filmproduktion delvis är avhängig stöd från SFI och diverse olika filmfonder, vilar modeproduktion på rent kommersiella krafter. Ett stöd innebär inte bara att kulturyttringen ges mer status och legitimitet utan också att den blir en angelägenhet för oss alla, det är trots allt fråga om våra skattepengar. Jag måste här hejda mig lite i jämförelsen, för filmmediet kan på ett mer direkt sätt kommentera vårt samhälle, ställa frågor, belysa problem, erfarenheter och så mycket annat. Dess relevans är uppenbar, även för någon med liten kunskap om de filmiska elementen. Genom mode, med föränderligheten som kärna, kan vi uttrycka oss om vår plats i samtiden. Om mode ska tas på allvar som kulturyttring krävs att några lyfter blicken och försöker tolka skeenden på fältet. Jag tänker därför att modekritiken, jämte forskningen, har ytterligare en funktion, jämfört med filmkritiken. Den måste visa på kulturyttringens relevans som något annat än lustfylld konsumtion. Eller som marknadsförare brukar uttrycka sig, den behöver utbilda läsarna.

Det är lätt att irra bort sig i själva jämförelsen, och jag sätter stopp här, men jag vill uppehålla mig lite vid stöd. I Sverige kan vi knappast räkna med att en Isabella Blow eller en Daphne Guinness ska kliva fram och ta sig an modeskapare som adepter, vi behöver en annan typ av stöd och strukturer för att ta vara på förmågor. Jag tror att det stöd som modebranschen får i form av exportsatsningar, starta-eget-bidrag och ALMI-lån är bra och nödvändigt, men jag tror att mode som kulturyttring kommer att förlora sitt långsiktiga värde om sådana satsningar inte följs upp med stöd som handlar om att lyfta fram mode för modets egen skull, inte bara som en näringsgren. Föreningen Svensk Form (där jag sitter i styrelsen) har av regeringen fått 500 000 SEK för att främja mode, vilket är en positiv signal men en ytterst liten summa pengar. Lotta Lewenhaupt pekade på utställningar som en arena för modekritik, vilket är bra, om de verkligen förhåller sig kritiskt. Någon berättade om ett förestående samarbete mellan JMK och Modevetenskapen vid SU, vilket lät lovande apropå modekritikens utsikter.

Man kan också ställa sig frågan vad könsmärkningen av mode som kvinnligt har haft för konsekvenser för hur kritiken har bedrivits och vilket utrymme den fått i dagspress och kulturtidskrifter.

Till min glädje reagerade moderatorn Lars Holmberg på den slentrianmässiga uppdelningen i teori och praktik, som Lotta Lewenhaupt gav uttryck för, där forskarvärlden står för teori. Som forskare sa han sig vara trött på att bli sedd som någon som inte kan något om ”verkligheten”, när han i själva verket är i ”verkligheten” hela tiden, deltar på seminarier, gör intervjuer, mm. Jag kan bara instämma, samhällsvetenskapliga teorier härrör dessutom ur empiriska studier. En annan lika svepande generalisering som Lotta Lewenhaupt gjorde var den om ekonomer. Jag är så innerligt trött på att alla ekonomer ses som roten till allt ont inom kulturområdet. För upplysningens skull: det finns ekonomer och ekonomer. Jag fattar att man är trött på ekonomiseringen, som pågår i alla delar av samhället. Men jag tror att faran ligger minst lika mycket hos de utan ekonomiutbildning (av kvalitet), som slänger sig med ekonomiska begrepp hur som helst och inte inser konsekvenserna av vissa ord och synsätt. Men ekonomens försvarstal ska jag nog skriva i sin helhet en annan gång.

På Kulturnytt imorse hörde jag om Kritikfestivalen, nu hoppas jag bara att alla som ser sig som modekritiker var inbjudna.

iPad-tider

Imorgon har jag programvecka med min nya MBA-klass igen. Jag är rätt mallig över att vi numera använder iPads på MBA-utbildningen. Tidigare brukade vi kopiera upp monstruösa mängder föreläsningsanteckningar, artiklar, case mm till deltagarna. Det är ur ekonomisk synvinkel försvarbart att dela ut iPads till deltagarna. Vissa saker kan av rättighetsskäl dock inte läggas ut på programportalen. I utbildningen är den också ett utmärkt verktyg att göra snabba presentationer med. Men vi hoppas också att deltagarna vänjer sig vid att över huvud taget läsa allt mer via iPaden så att en del onödig kopiering kan reduceras även privat och i jobbet. Sen finns det så klart fortfarande problem med Apples elektronik (jag tänker på detta och detta, men kanske går vi i rätt riktning i alla fall). Men i nuläget framstår iPaden som bästa alternativet.

Om man som jag ibland blir lite trött på Handels förkärlek för det mörkblå och svarta kan man med fördel köpa ett eget fodral. ”Det blir också lättare att hitta den bland de 38 övriga”, motiverade jag mitt inköp.

Så där gick jag runt och var stolt över att vi ligger i framkant med iPad-användningen och tågade i torsdags in på Royal Academy i London för att se David Hockney-utställningen. David Hockney har gjort konst på sin iPad sen 2008. Det var helt fantastiskt att se, för verken var rejält uppförstorade och täckte väggarna i en av de större salarna. Här är ett litet klipp om utställningen där man också ser iPadkonsten lite närmare.

På Canary Wharf

Har rört mig i dessa mysiga kvarter runt Canary Wharf i veckan. Har återigen varit i London och intervjuat finansanalytiker med inriktning mot lyxvarumärken. Fokuset för mina intervjuer med dessa analytiker är att förstå hur de värderar företag som företräder lyxvarumärken, hur de uppskattar efterfrågan i denna bransch, som en del av mitt forskningsprojekt Trender och organisering inom modefältet. Det blir intressanta intervjuer, och vi kommer alltid snabbt in på BRIC-länderna eftersom efterfrågan där växer allra mest inom lyx (dock inte inom champagne och parfym, är en analytiker noga med att poängtera). En intervjuperson berättade att man räknar med att ungefär hälften av försäljningen på lyxvarumärkesbutikerna i London går till besökare (nu talar vi sk monobrand stores, där bara ett varumärke säljs). För vissa varumärken är det rätt svårt att hålla koll på vem man säljer till, särskilt när all försäljning inte sker via just dessa monobrand stores (men t ex LVMH-gruppen har bara egna koncessioner i varuhus och gallerior och har därför bra koll). Andra vill inte redovisa denna typ av uppgifter. Burberry uppskattar att 30% av företagets försäljning i London går till tillresta kineser. Tack vare höga importtullar och rejäl moms på lyxvaror skapar Kina, Indien och Brasilien en klass människor som reser för att shoppa utanför landets gränser. Staten går miste om skatteintäkter, men samtidigt är det nog politiskt omöjligt – t o m för en diktatur – att sänka skatten på lyxvaror.

Jag undrar hur försäljningen på t ex Louis Vuitton i Stockholm ser ut, om det kanske är än större andel av försäljningen som går till tillresta. Jag minns hur uppgiven en kinesisk guide jag talade med på ett flyg till Shanghai var när hon berättade hur ointresserade de unga resenärerna hon hade haft med sig till Stockholm, Köpenhamn och Oslo varit av de skandinaviska sevärdheterna. ”De ville bara shoppa”, konstaterade hon. ”Hela tiden”. Men å andra sidan, västerlänningarna på Silk Market i Peking verkar inte jätteintresserade av kinesisk kultur.

När de nyrika på tillväxtmarknaderna konsumerar europeiska lyxvarumärken menar vissa, som Dana Thomas i Deluxe: How Luxury Lost Its Luster, att märkenas värde och attraktionskraft för européer och amerikaner kan sjunka. Exklusiviteten försvinner, resonerar man (och jag kan inte låta bli att se det som en oro för att märkenas kulturkapital ska försvinna – ”taste classifies and it classifies the classifier”, som Bourdieu sa). Men ingen finansanalytiker jag träffar verkar särskilt bekymrad över detta, tillväxtmarknaderna är så enormt stora och har sådan potential.

Nu återstår bara den oglamorösa intervjutranskriberingen.

Om lakan och designdebatt

Jag grämer mig lite över att inte ha intervjuat Stefan Nilsson på Trendgruppen, men han föll bort i och med att jag fokuserade på trendbyråer med mer renodlad modeprofil. Som alla andra har jag häpnats över NKs pop up-butik med temat Design with a conscience (som från början, än värre, hade rubriken ”Occupied”). Men det är först när jag läser artikeln ”TaNKen var ju god” i DN, som jag tänker att floppen är ett uttryck för ett djupare problem.

En obehaglig utveckling är att man numera lätt bortser från själva sammanhanget där idéer ska dryftas eller ”debatter” förväntas äga rum (jag tänker också på utställningen om konst och ekonomi på Bukowskis). Inramningen påverkar så klart hur ”debatten” ter sig, vilka frågor som ställs, vilka tolkningar som blir möjliga, och som dominerar, och vilka som engagerar sig. I DN-artikeln i lördags säger Stefan Nilsson att han vill ställa frågan ”kan design förändra världen?”. Enligt en kommentar från NK Glas, Porslin & Kök och Trendgruppen syftar pop up-butiken till att ”belysa produkter som har designats med medvetenhet om olika samhällsproblem. Produkterna är formgivna i olika delar av världen.” Och utifrån detta vill de föra en ”debatt”.

Men den här ”debatten” har en tydlig avsändare, NK Glas, Porslin & Kök. Butiken vill få ut någonting av den. Att som företag ta ansvar för hur hela ens värdekedja påverkar miljö och samhälle i stort lovordas idag. Tanken är att företag möjliggör för samhällen att blomstra och vara hållbara om företagen beaktar denna påverkan när de utformar sin verksamhet, samtidigt som företagen förstås vill behålla sin konkurrensfördel. Man skapar alltså gemensamma värden; företag inkorporerar sociala värden i strategin. Men vad är det för värde NK Glas, Porslin & Kök vill skapa med den här pop up-butiken?

När dessa numera ökända lakan, krukor med våldtäktsmotiv och skålar med bitmärken ställs ut, till försäljning, i ett sammanhang där allt annat handlar om helautomatiska espressobryggare, glaskaraffer och Margretheskålar, är det lätt att tolka det som att NK hånar sig självt (som fortsätter att sälja kaffekoppar trots att folk svälter runt om i världen), sina kunder (som köper trots det som pågår i världen utanför), och de svältande, hemlösa och våldtagna som blir stereotypifierade och objektifierade i utställningen (ja, jag vet att utsatta får någon del av intäkterna). Jag kan själv knappast tänka mig ett tilltag som är ett bättre exempel på en värdeförstörande satsning, för alla parter.

Jag håller självklart med om att man måste kunna diskutera designens roll i samhället, men på ett oberoende forum. Här blir behovet av ett formmuseum i Stockholm återigen aktualiserat. Annars går det också bra att använda befintliga museer eller akademiska institutioner. Och måste objekten vara till försäljning? För att påvisa det motbjudande i vår konsumtion? I så fall var Occupied en bra rubrik, men då är det en satsning mot NK (det kanske det var). Annars borde kanske försäljningen ägt rum i en fristående butik, bortom den oproblematiserade konsumtion som den kritiserar? Och om designområdet ska tas på allvar i sin frågeiver kring sociala orättvisor kanske man måste problematisera det här med överskott till välgörande ändamål. I DN-artikeln gör Stefan Nilsson en jämförelse med konsten som inte har några problem att ta upp sociala frågor. Det är ju korrekt, men designområdet med sina rötter i industrialismens framväxt är, liksom mode och i många hänseenden även musik, mycket mer präglat av en ekonomisk logik än konsten. Det går inte att jämföra dem rakt av. Brukaren är t ex mycket mer framträdande i designområdet. Utan att gå in på de enskilda objekten i pop-up-butiken får jag också intrycket att den ”medvetenhet” de vill bidra till är av den allra enklaste sort: det existerar hemlösa, fattiga, våldtagna mm. Kanske krävs det något mer av design som ställer sociala frågor.

Det är roligt att Stefan Nilsson fortfarande är nöjd med syftet med pop-up-butiken men upplever att ”kommunikationen uppenbarligen inte fungerat”. Som vanligt reduceras det mesta till media- och krishantering. Det kanske var en usel idé? Vad jag reagerar mest på, är när han säger att han inte kommer att väja för ”kontroversiella ämnen” i framtiden, och berättar om en kommande utställning om varför invandrare är så underrepresenterade i den svenska designbranschen (”en utställning med sju svenska formgivare som inte heter Ulla eller Pär”). Genom att beskriva både pop up-butiken och det kommande projektet som ”kontroversiella ämnen”, ges lätt intrycket att det är brottet mot konvenansen, att man tar upp ”sociala frågor” som skapar motstånd, inte idéerna i sig eller själva genomförandet. Ett lätt sätt att vifta bort motstånd på. Att etiketten ”kontroversiella ämnen” alternativt ”sociala frågor” skulle täcka in allt från designfältets egna strukturella problem till världsproblem på makronivå – ökade klyftor och svält – och samhällsproblem på mikronivå – som våldtäkt – tycker jag låter en aning nyvaket. Det kan vara bra att fokusera.

Jag tycker att utställningen kring underrepresentationen verkar toppen. Jag är också helt övertygad om att NK Glas, Porslin & Kök hade lyckats betydligt bättre med en satsning på svensk design där formgivarna inte bara heter Ulla eller Pär. Strukturer på designfältet skulle ifrågasättas och kanske luckras upp något. Butiken hade framstått som framåtsträvande: en butik med ett utbud utöver det vanliga. Hade NK haft något slags övergripande funktion, skulle varuhuset kunnat synliggöra formgivare med invandrarbakgrund över hela varuhuset. Det vore lätt att finna gemensamma värden.

Men varuhus är tveksamma forum att driva debatter om växande klyftor och konsumtion per se i. Däremot kan man göra olika satsningar som visar på ett ökat ansvar för värdekedjan och användningen av resurser i det man saluför. I höstas hade Selfridges en kampanj i samband med modeveckan, där de hade byggt upp en sweatshop i damdesigneravdelningen, där team från olika modehus kom och anordnade workshops kring hur man kan alternera plagg för att hålla dem intressanta längre, hur man kan bevara ett favoritplagg. Med detta visar Selfridges att det tar kärnan i deras verksamhet på allvar, men att varuhuset också är mån om hur brukarna använder produkterna, att de består. Selfridges har för övrigt en räcka andra CSR-projekt (arbete mot utfiskning, mot pälsanvändning, man hade Museum of Everything, mm).

Pop up-butiken på NK var en del av designveckan, jag vet, men vill man diskutera design och sociala frågor klingar det CSR.

Konst och ekonomi igen

Jag kan inte få nog av kulturproduktionsfältet, älskar att läsa sånt här. Inte för att jag nödvändigtvis anser att det är en positiv utveckling, men jag tycker att det är så intressant när någon aktör plötsligt försöker ändra spelreglerna på fältet, ofta för att växla in det egna kulturella kapitalet till ekonomiskt kapital till en extremt gynnsam växelkurs. Det pågår liknande förändringar i så många olika typer av kulturproduktionsfält. Lite som när Carine Roitfeld beskylldes för att gynna vissa modehus som hon dessutom extraknäckte för. Jag såg nyligen Exit Through the Gift Shop, där en aktör också ruckar på spelreglerna, eller så är hela aktörens exisens ett verk och en kommentar, vilket i så fall skulle innebära att reglerna trots allt är intakta. Nu läste jag just att gatukonstnären Hanksy omhuldas av Banksy. De övriga aktörernas agerande och yttranden säger så mycket om hur de tolkar fältet, läser spelreglerna, vad som varit förgivettaget.

Utställningen Abstract possible förläggs till Bukowskis för att den handlar om sambandet mellan konst och ekonomi. Att en legitimerande aktör, så som auktionshusen, går in och säljer ny konst är ett sätt att kapitalisera på den egna (legitimerande) positionen, samtidigt som auktionshuset tycks bortse från att det kulturella kapital som den positionen vilar på är relationellt, sprunget ur auktionshusets relationer till de andra aktörerna på konstfältet, något som tar år att bygga upp igen. Likaså det kulturella kapital som är helt centralt för Tensta Konsthall. OK att auktionshusen säljer ny konst i större städer, men funkar det verkligen på sikt i Stockholm?

I näringslivet talar man om att när gränserna mellan det offentliga, företag och civilsamhälle blivit allt mer suddiga gäller det att tänka på alla intressenter – alltså inte bara kunder, anställda, leverantörer, ägare, utan också samhället och miljön – så att det skapas värde för alla berörda parter. Självklart spelar ägandet en roll för trovärdigheten och därmed också för värdet av utställningen, särskilt med ett sådant tema. Men under modeveckorna sa någon att just när det gäller mode, så är estetiken så oerhört mycket mer prioriterad än etiken, att den förstnämnda nästan alltid blir avgörande för konsumenterna. Det kan vara så med konst också, att konsten i sig ändå upplevs som så mycket viktigare än mellanhandens finansiering. Vi får se.

Men jag välkomnar temat, och kommer definitivt att kolla in utställningen.

Modeseminarier under MBFW Stockholm

Hann med två seminarier under modeveckan, dels ett seminarium kring riskkapital i modeindustrin arrangerat av Dagens Industri och ASFB (Association of Swedish Fashion Brands), dels Fashion Talks, ett seminarium på temat förändrade konsumentbeteenden, och om hur förändringar inom teknologi, ”livsstil” och affärsmodeller ger nya möjligheter för modekonsumtion, och också andra förväntningar på modeföretag. Även detta seminarium var arrangerat av ASFB, fast nu i samarbete med The Antonia Ax:son Johnson Foundation for Sustainable Development.

Seminariet om riskkapital var roligt därför att jag aldrig tidigare varit på ett seminarium med den inriktningen i Sverige. Bland paneldeltagarna rådde stor enighet kring att det är svårt att få pengar utifrån över huvud taget. När banker och andra organisationer som är inriktade på att stötta nya företag (t ex ALMI) endast ställer upp med blygsamma lån och stöd (som ofta kräver mycket arbete) verkar det vanligt att vända sig till nära och kära för finansiering. Intresset för att investera i företagen blir betydligt större när omsättningen ligger på ca 50-60 miljoner SEK. Panelen betonade också hur mycket av mode som faktiskt handlar om affärer: produktion, logistik, finansiering, marknadsföring, försäljning. Många mindre modeföretag har problem med kassaflödet. De nämnde designerns kritiska roll de första tio åren; han eller hon ska leverera två-fyra kollektioner om året. Investeraren blir därför märkbart beroende av just denna person.

Jag har varit på många seminarier och konferenser på temat ansvar, hållbarhet och modets roll i konsumtionssamhället. I första delen av årets seminarium på modeveckan handlade det framförallt om konsumentsidan: journalisten Sofia Hedström talade om sin bok Modemanifestet och Sofia Ulver-Sneistrup, forskare vid Lund Universitet diskuterade trender inom konsumentbeteende. Det handlade bl a om att förnya modeplagg utan att köpa nytt. 

Den andra delen av seminariet kretsade kring vad producentsidan gör. Mikael Schiller och Elin Larsson representerade Acne respektive Filippa K, och beskrev deras arbete. Det är roligt att Filippa K var så tidigt ute med sin second hand-butik. Men annars var det knappast något revolutionerande eller särskilt nytt som sades kring dessa två varumärken; de försöker förhålla sig ansvarsfullt utifrån de värden som varumärkena vilar på. Men där fanns två talare som jag var extra nyfiken på: Ian Foxall, Creative Director på Foxall studios, något slags konsultföretag i varumärkes- och innovationsfrågor med särskilt fokus på hållbarhet (eller inte, men på seminariet rörde diskussionen detta), och Burak Cakmak som varit CSR-chef på Gucci Group, PPR och Gap, och numera är konsult. Tyvärr fick de ytterst lite tid på sig på själva seminariet, men arrangörerna har sympatiskt nog kompenserat för det och gjort två intervjuer (se klipp nedan).

Någon presentatör talade om att man bör ändra sina affärsmodeller till att göra dyrare men mer ansvarsfullt mode. Och jag som ofta mår illa när jag ser de låga priserna i snabbmodebutiker är benägen att hålla med – relativpriset på mode har sjunkit markant över de senaste decennierna. Men den synen bygger helt och hållet på att man har råd med det lite dyrare. Tyvärr har inte alla det, och då är det lite övermaga att stå där och avfärda alla lågkostnadsalternativ förutom det bättre begagnade. Dessutom är det rimligt att tro att de stora kedjorna, med sina enorma volymer, ofta har en hyfsad god förhandlingsposition gentemot fabriker och underleverantörer och därigenom kan ställa krav gällande arbetsförhållanden, miljöpåverkan, mm. En möjlighet gemene svenska modeunder dessvärre inte alltid har.