Om lakan och designdebatt

Jag grämer mig lite över att inte ha intervjuat Stefan Nilsson på Trendgruppen, men han föll bort i och med att jag fokuserade på trendbyråer med mer renodlad modeprofil. Som alla andra har jag häpnats över NKs pop up-butik med temat Design with a conscience (som från början, än värre, hade rubriken ”Occupied”). Men det är först när jag läser artikeln ”TaNKen var ju god” i DN, som jag tänker att floppen är ett uttryck för ett djupare problem.

En obehaglig utveckling är att man numera lätt bortser från själva sammanhanget där idéer ska dryftas eller ”debatter” förväntas äga rum (jag tänker också på utställningen om konst och ekonomi på Bukowskis). Inramningen påverkar så klart hur ”debatten” ter sig, vilka frågor som ställs, vilka tolkningar som blir möjliga, och som dominerar, och vilka som engagerar sig. I DN-artikeln i lördags säger Stefan Nilsson att han vill ställa frågan ”kan design förändra världen?”. Enligt en kommentar från NK Glas, Porslin & Kök och Trendgruppen syftar pop up-butiken till att ”belysa produkter som har designats med medvetenhet om olika samhällsproblem. Produkterna är formgivna i olika delar av världen.” Och utifrån detta vill de föra en ”debatt”.

Men den här ”debatten” har en tydlig avsändare, NK Glas, Porslin & Kök. Butiken vill få ut någonting av den. Att som företag ta ansvar för hur hela ens värdekedja påverkar miljö och samhälle i stort lovordas idag. Tanken är att företag möjliggör för samhällen att blomstra och vara hållbara om företagen beaktar denna påverkan när de utformar sin verksamhet, samtidigt som företagen förstås vill behålla sin konkurrensfördel. Man skapar alltså gemensamma värden; företag inkorporerar sociala värden i strategin. Men vad är det för värde NK Glas, Porslin & Kök vill skapa med den här pop up-butiken?

När dessa numera ökända lakan, krukor med våldtäktsmotiv och skålar med bitmärken ställs ut, till försäljning, i ett sammanhang där allt annat handlar om helautomatiska espressobryggare, glaskaraffer och Margretheskålar, är det lätt att tolka det som att NK hånar sig självt (som fortsätter att sälja kaffekoppar trots att folk svälter runt om i världen), sina kunder (som köper trots det som pågår i världen utanför), och de svältande, hemlösa och våldtagna som blir stereotypifierade och objektifierade i utställningen (ja, jag vet att utsatta får någon del av intäkterna). Jag kan själv knappast tänka mig ett tilltag som är ett bättre exempel på en värdeförstörande satsning, för alla parter.

Jag håller självklart med om att man måste kunna diskutera designens roll i samhället, men på ett oberoende forum. Här blir behovet av ett formmuseum i Stockholm återigen aktualiserat. Annars går det också bra att använda befintliga museer eller akademiska institutioner. Och måste objekten vara till försäljning? För att påvisa det motbjudande i vår konsumtion? I så fall var Occupied en bra rubrik, men då är det en satsning mot NK (det kanske det var). Annars borde kanske försäljningen ägt rum i en fristående butik, bortom den oproblematiserade konsumtion som den kritiserar? Och om designområdet ska tas på allvar i sin frågeiver kring sociala orättvisor kanske man måste problematisera det här med överskott till välgörande ändamål. I DN-artikeln gör Stefan Nilsson en jämförelse med konsten som inte har några problem att ta upp sociala frågor. Det är ju korrekt, men designområdet med sina rötter i industrialismens framväxt är, liksom mode och i många hänseenden även musik, mycket mer präglat av en ekonomisk logik än konsten. Det går inte att jämföra dem rakt av. Brukaren är t ex mycket mer framträdande i designområdet. Utan att gå in på de enskilda objekten i pop-up-butiken får jag också intrycket att den ”medvetenhet” de vill bidra till är av den allra enklaste sort: det existerar hemlösa, fattiga, våldtagna mm. Kanske krävs det något mer av design som ställer sociala frågor.

Det är roligt att Stefan Nilsson fortfarande är nöjd med syftet med pop-up-butiken men upplever att ”kommunikationen uppenbarligen inte fungerat”. Som vanligt reduceras det mesta till media- och krishantering. Det kanske var en usel idé? Vad jag reagerar mest på, är när han säger att han inte kommer att väja för ”kontroversiella ämnen” i framtiden, och berättar om en kommande utställning om varför invandrare är så underrepresenterade i den svenska designbranschen (”en utställning med sju svenska formgivare som inte heter Ulla eller Pär”). Genom att beskriva både pop up-butiken och det kommande projektet som ”kontroversiella ämnen”, ges lätt intrycket att det är brottet mot konvenansen, att man tar upp ”sociala frågor” som skapar motstånd, inte idéerna i sig eller själva genomförandet. Ett lätt sätt att vifta bort motstånd på. Att etiketten ”kontroversiella ämnen” alternativt ”sociala frågor” skulle täcka in allt från designfältets egna strukturella problem till världsproblem på makronivå – ökade klyftor och svält – och samhällsproblem på mikronivå – som våldtäkt – tycker jag låter en aning nyvaket. Det kan vara bra att fokusera.

Jag tycker att utställningen kring underrepresentationen verkar toppen. Jag är också helt övertygad om att NK Glas, Porslin & Kök hade lyckats betydligt bättre med en satsning på svensk design där formgivarna inte bara heter Ulla eller Pär. Strukturer på designfältet skulle ifrågasättas och kanske luckras upp något. Butiken hade framstått som framåtsträvande: en butik med ett utbud utöver det vanliga. Hade NK haft något slags övergripande funktion, skulle varuhuset kunnat synliggöra formgivare med invandrarbakgrund över hela varuhuset. Det vore lätt att finna gemensamma värden.

Men varuhus är tveksamma forum att driva debatter om växande klyftor och konsumtion per se i. Däremot kan man göra olika satsningar som visar på ett ökat ansvar för värdekedjan och användningen av resurser i det man saluför. I höstas hade Selfridges en kampanj i samband med modeveckan, där de hade byggt upp en sweatshop i damdesigneravdelningen, där team från olika modehus kom och anordnade workshops kring hur man kan alternera plagg för att hålla dem intressanta längre, hur man kan bevara ett favoritplagg. Med detta visar Selfridges att det tar kärnan i deras verksamhet på allvar, men att varuhuset också är mån om hur brukarna använder produkterna, att de består. Selfridges har för övrigt en räcka andra CSR-projekt (arbete mot utfiskning, mot pälsanvändning, man hade Museum of Everything, mm).

Pop up-butiken på NK var en del av designveckan, jag vet, men vill man diskutera design och sociala frågor klingar det CSR.

One comment

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s