På Canary Wharf

Har rört mig i dessa mysiga kvarter runt Canary Wharf i veckan. Har återigen varit i London och intervjuat finansanalytiker med inriktning mot lyxvarumärken. Fokuset för mina intervjuer med dessa analytiker är att förstå hur de värderar företag som företräder lyxvarumärken, hur de uppskattar efterfrågan i denna bransch, som en del av mitt forskningsprojekt Trender och organisering inom modefältet. Det blir intressanta intervjuer, och vi kommer alltid snabbt in på BRIC-länderna eftersom efterfrågan där växer allra mest inom lyx (dock inte inom champagne och parfym, är en analytiker noga med att poängtera). En intervjuperson berättade att man räknar med att ungefär hälften av försäljningen på lyxvarumärkesbutikerna i London går till besökare (nu talar vi sk monobrand stores, där bara ett varumärke säljs). För vissa varumärken är det rätt svårt att hålla koll på vem man säljer till, särskilt när all försäljning inte sker via just dessa monobrand stores (men t ex LVMH-gruppen har bara egna koncessioner i varuhus och gallerior och har därför bra koll). Andra vill inte redovisa denna typ av uppgifter. Burberry uppskattar att 30% av företagets försäljning i London går till tillresta kineser. Tack vare höga importtullar och rejäl moms på lyxvaror skapar Kina, Indien och Brasilien en klass människor som reser för att shoppa utanför landets gränser. Staten går miste om skatteintäkter, men samtidigt är det nog politiskt omöjligt – t o m för en diktatur – att sänka skatten på lyxvaror.

Jag undrar hur försäljningen på t ex Louis Vuitton i Stockholm ser ut, om det kanske är än större andel av försäljningen som går till tillresta. Jag minns hur uppgiven en kinesisk guide jag talade med på ett flyg till Shanghai var när hon berättade hur ointresserade de unga resenärerna hon hade haft med sig till Stockholm, Köpenhamn och Oslo varit av de skandinaviska sevärdheterna. ”De ville bara shoppa”, konstaterade hon. ”Hela tiden”. Men å andra sidan, västerlänningarna på Silk Market i Peking verkar inte jätteintresserade av kinesisk kultur.

När de nyrika på tillväxtmarknaderna konsumerar europeiska lyxvarumärken menar vissa, som Dana Thomas i Deluxe: How Luxury Lost Its Luster, att märkenas värde och attraktionskraft för européer och amerikaner kan sjunka. Exklusiviteten försvinner, resonerar man (och jag kan inte låta bli att se det som en oro för att märkenas kulturkapital ska försvinna – ”taste classifies and it classifies the classifier”, som Bourdieu sa). Men ingen finansanalytiker jag träffar verkar särskilt bekymrad över detta, tillväxtmarknaderna är så enormt stora och har sådan potential.

Nu återstår bara den oglamorösa intervjutranskriberingen.

2 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s