Samtal om modekritik

I lördags var jag på samtalet Fashiontalk med Lotta Lewenhaupt, på temat modekritik, anordnat av Fashionplay i samarbete med, eller åtminstone på, Arkitekturmuseet. Den bristfälliga och framförallt frånvarande modekritiken har varit ett näst intill obligatoriskt inslag så fort den svenska modebranschens tillstånd kommit på tal de senaste åren, så jag tänkte att det kunde vara kul att höra hur konstruktiv kritiken av modekritiken är. Men självklart: kritik är alltid centralt på ett kulturproduktionsfält eftersom den tjänar som en motvikt till den ekonomiska logiken.

Det blev ett upplyftande samtal mycket tack vare den varierade publiken. Visserligen ledde mångfalden till en del förbiprat; begrepp användes på olika sätt och med skiftande betydelse (”teori”, ”praktik”, ”kritik”). Men på det stora hela var det intressant att resonera kring olika orsaker till modekritikens och -journalistikens rätt så låga ställning i Sverige. Dagens gäst, Lotta Lewenhaupt, inledde med att fråga varför magasin som Elle, Femina och Damernas Värld inte har mer kritiska inslag. Själv tror hon att tidskrifterna skulle sälja minst lika mycket, om inte mer, om de tog läsaren på större allvar och anlade ett mer modehistoriskt perspektiv i reportagen. ”Ekonomerna har tagit makten”, konstaterade hon gång på gång, och det gäller inte minst på redaktionerna, ansåg hon.

Själv ser jag denna typ av magasin som kommersiella produkter, som syftar till att ge annonsörer ett forum där de kan visa upp sina produkter i annonser och i modereportage. Magasin som tilltalar läsaren som konsument och vars legitimitet på modefältet är ganska urvattnad. Jag ser inte att de har en kvalitetsstämplande roll à la ‘har du synts i svenska Elle så vet vi att ditt märke är intressant’ (möjligen indirekt via Guldknappen och Elle-galan). Däremot är jag helt med på att försäljningen av ett visst plagg eller ett varumärke påverkas av medverkan i svenska Elle. Jag skulle säga att magasinen är alldeles för beroende av sina annonsörer, samtidigt som de saknar den starka legitimerande roll som behövs för att kunna bedriva seriös modekritik, särskilt på en så liten marknad som den svenska. Visst, andra tidskrifter som Bon, Rodeo, Contributor Magazine är av mer legitimerande karaktär, men är också nära kopplade till annonsörer. Och vad jag förstår går magasinförsäljningen stadigt nedåt. Jag tycker att ansvaret borde ligga på dagstidningarna att bedriva en mer seriös och aktuell modekritik. Lotta Lewenhaupt nämnde att de stora utländska dagstidningarna ofta låter sina kritiker blogga kring mode. Jag tvivlar på att svenska tidningar har resurser till omfattande bloggande, men kritiska texter om en så viktig kulturyttring som mode borde vara standard. Kritiken behöver inte bara utgöras av recensioner, den kan också komma i form av tolkningar av kollektioner och plagg, undersökningar av produktionsvillkor och dess konsekvenser och andra moderelaterade fenomen i vår tid. Min kompis Charlotte uttryckte det som att hon söker mörk choklad men erbjuds bara smågodis. Det är också märkligt att mode lyser med sin frånvaro i bredare svenska kulturtidskrifter som Filter. Jämför bara med exempelvis The New Yorkers många modetexter.

En vanlig kommentar är att Modesverige är så litet, att det finns så många ömma tår att trampa på, och ingen vill göra sig ovän med någon. Men Filmsverige är också litet, och där finns en fungerande kritik. Som filmmakarna ofta skyr, men som har integritet. Jag tror att finansieringsformerna spelar roll. Både film och mode är kapitalintensiva branscher. Medan filmproduktion delvis är avhängig stöd från SFI och diverse olika filmfonder, vilar modeproduktion på rent kommersiella krafter. Ett stöd innebär inte bara att kulturyttringen ges mer status och legitimitet utan också att den blir en angelägenhet för oss alla, det är trots allt fråga om våra skattepengar. Jag måste här hejda mig lite i jämförelsen, för filmmediet kan på ett mer direkt sätt kommentera vårt samhälle, ställa frågor, belysa problem, erfarenheter och så mycket annat. Dess relevans är uppenbar, även för någon med liten kunskap om de filmiska elementen. Genom mode, med föränderligheten som kärna, kan vi uttrycka oss om vår plats i samtiden. Om mode ska tas på allvar som kulturyttring krävs att några lyfter blicken och försöker tolka skeenden på fältet. Jag tänker därför att modekritiken, jämte forskningen, har ytterligare en funktion, jämfört med filmkritiken. Den måste visa på kulturyttringens relevans som något annat än lustfylld konsumtion. Eller som marknadsförare brukar uttrycka sig, den behöver utbilda läsarna.

Det är lätt att irra bort sig i själva jämförelsen, och jag sätter stopp här, men jag vill uppehålla mig lite vid stöd. I Sverige kan vi knappast räkna med att en Isabella Blow eller en Daphne Guinness ska kliva fram och ta sig an modeskapare som adepter, vi behöver en annan typ av stöd och strukturer för att ta vara på förmågor. Jag tror att det stöd som modebranschen får i form av exportsatsningar, starta-eget-bidrag och ALMI-lån är bra och nödvändigt, men jag tror att mode som kulturyttring kommer att förlora sitt långsiktiga värde om sådana satsningar inte följs upp med stöd som handlar om att lyfta fram mode för modets egen skull, inte bara som en näringsgren. Föreningen Svensk Form (där jag sitter i styrelsen) har av regeringen fått 500 000 SEK för att främja mode, vilket är en positiv signal men en ytterst liten summa pengar. Lotta Lewenhaupt pekade på utställningar som en arena för modekritik, vilket är bra, om de verkligen förhåller sig kritiskt. Någon berättade om ett förestående samarbete mellan JMK och Modevetenskapen vid SU, vilket lät lovande apropå modekritikens utsikter.

Man kan också ställa sig frågan vad könsmärkningen av mode som kvinnligt har haft för konsekvenser för hur kritiken har bedrivits och vilket utrymme den fått i dagspress och kulturtidskrifter.

Till min glädje reagerade moderatorn Lars Holmberg på den slentrianmässiga uppdelningen i teori och praktik, som Lotta Lewenhaupt gav uttryck för, där forskarvärlden står för teori. Som forskare sa han sig vara trött på att bli sedd som någon som inte kan något om ”verkligheten”, när han i själva verket är i ”verkligheten” hela tiden, deltar på seminarier, gör intervjuer, mm. Jag kan bara instämma, samhällsvetenskapliga teorier härrör dessutom ur empiriska studier. En annan lika svepande generalisering som Lotta Lewenhaupt gjorde var den om ekonomer. Jag är så innerligt trött på att alla ekonomer ses som roten till allt ont inom kulturområdet. För upplysningens skull: det finns ekonomer och ekonomer. Jag fattar att man är trött på ekonomiseringen, som pågår i alla delar av samhället. Men jag tror att faran ligger minst lika mycket hos de utan ekonomiutbildning (av kvalitet), som slänger sig med ekonomiska begrepp hur som helst och inte inser konsekvenserna av vissa ord och synsätt. Men ekonomens försvarstal ska jag nog skriva i sin helhet en annan gång.

På Kulturnytt imorse hörde jag om Kritikfestivalen, nu hoppas jag bara att alla som ser sig som modekritiker var inbjudna.

3 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s