Månad: mars 2012

Mode och kritik igen

Jag befinner mig i min skrivbubbla och tycker att allt jag läser handlar om det jag skriver. Idag skrev Daniel Björk bra om modekritik i SvD, apropå att man ofta säger att frånvaron av kritik inom mode har att göra med att modepressen är allt för beroende av annonsörerna, något jag också var inne på efter Fashionplay-seminariet. Han beskriver de ohyggligt dåliga förutsättningar kritikerna har att göra ett bra jobb, när modehusens pr-avdelningar avgör vilka kritiker som får tillträde till visningarna (och närvaro på själva visningen är helt avgörande för att kunna göra ett fullgott jobb). Och konstaterar att modebranschens slutenhet kanske är ett större problem än den tama modekritiken.

Jag har hört liknande tongångar i mina intervjuer, och jag tänker att denna slutenhet också är en återspegling av en industriutveckling där de stora lyxkonglomeraten köpt upp modehus efter modehus och numera tjänar extremt mycket pengar på ett litet antal varumärken – de som också var tidigt ute med att etablera sig på tillväxtmarknaderna – , medan övriga varumärken i portföljen för en undanskymd tillvaro och mest skapar presspektakel. Jag märker på finansanalytikerna jag talat med att de bryr sig föga om vad kritiker säger om visningarna eller hur kollektioner tas emot i modevärlden. Intäkterna och den till synes oändliga tillväxten kommer från BRIC-länderna, där framförallt evergreens säljer. När försäljningen i Europa och USA är så pass ointressant, och utgörs till hälften av tillresande, är det inte så konstigt att intresset för kritiken svalnar i ägarleden. När ingen kritiker är tillräckligt avgörande för ens framgång är det lika bra att bara lägga kraft på att kontrollera kritiken.

Om modekritiken ska vara viktig krävs att många verksamma i modeindustrin arbetar utifrån en logik skild från den rent ekonomiska. Att de gör mode för modets egen skull. Det behöver finnas tydliga arenor där en kulturell logik eller en modelogik gäller, inte den ekonomiska. Jag tror att många verksamma i modeindustrin fortfarande ”brinner” för mode, men dessa designers (exempelvis) har mer och mer blivit företagens marionetter i varumärkesbyggandet; deras logiker får litet utrymme och även om deras karriärer som modeskapare säkerligen skulle gynnas av en mer öppen kritik, så råder varumärkeshanteringens primat. Man kanske skulle ha en visningsmotsvarighet till Director’s Cut, där designern får bestämma alla gäster.

Kina och skatten

Antagligen funkar inte den här länken till WWD eftersom min prenumeration nog inte tillåter delning och artikeln säkert är låst. Men det var intressant att läsa att Kina trots allt avser att sänka importskatten på lyxvaror under året. Det trodde jag aldrig. Lyxvarorna i Kina beskattas 45% högre än i Hong Kong och 50% högre än i USA. Det verkar fortfarande råda någon sorts tvist mellan finansdepartementet och näringsdepartementet. Men ändå. Att de vågar, när klyftorna mellan fattiga och rika är så stora. Intressant att se hur analytikerna och lyxvaruhusen reagerar på informationen.

”Jag förstår inte hur man kan köpa en väska för femton tusen när man kan köpa en likadan på Wedins”

Jag har i två meningar beskrivit mitt projekt Trender och organisering inom modefältet för en ganska ny doktorand på min sektion på Handels. Han har dessförinnan berättat att han själv ska studera, låt oss för anonymitetens skull säga, ”bra företagsledare”. Jag försöker lite diplomatiskt säga att det verkar svårt. Bra ur vems perspektiv, för vilken typ av företag, föreställningar om bra? Nåväl, kort därefter börjar han tala om väskor från Wedins. Och jag kan inte låta bli att tänka på alla forskare vid Handels som studerat leanprocesser på Toyota och Volvo och undrar hur många gånger de fått motsvarande kommentarer om att det är obegripligt att folk köper Mercedes när man kan köpa en likadan på Blocket (eller åka kollektivt).

Och i nästa stund befinner jag mig i ett sammanhang där allt handlar om att höja modets kulturella status.

Modeområdet får sig lätt törnar från alla håll. Ändå finns det något lockande i att slå ur detta imaginära underläge.