Mode och kritik igen

Jag befinner mig i min skrivbubbla och tycker att allt jag läser handlar om det jag skriver. Idag skrev Daniel Björk bra om modekritik i SvD, apropå att man ofta säger att frånvaron av kritik inom mode har att göra med att modepressen är allt för beroende av annonsörerna, något jag också var inne på efter Fashionplay-seminariet. Han beskriver de ohyggligt dåliga förutsättningar kritikerna har att göra ett bra jobb, när modehusens pr-avdelningar avgör vilka kritiker som får tillträde till visningarna (och närvaro på själva visningen är helt avgörande för att kunna göra ett fullgott jobb). Och konstaterar att modebranschens slutenhet kanske är ett större problem än den tama modekritiken.

Jag har hört liknande tongångar i mina intervjuer, och jag tänker att denna slutenhet också är en återspegling av en industriutveckling där de stora lyxkonglomeraten köpt upp modehus efter modehus och numera tjänar extremt mycket pengar på ett litet antal varumärken – de som också var tidigt ute med att etablera sig på tillväxtmarknaderna – , medan övriga varumärken i portföljen för en undanskymd tillvaro och mest skapar presspektakel. Jag märker på finansanalytikerna jag talat med att de bryr sig föga om vad kritiker säger om visningarna eller hur kollektioner tas emot i modevärlden. Intäkterna och den till synes oändliga tillväxten kommer från BRIC-länderna, där framförallt evergreens säljer. När försäljningen i Europa och USA är så pass ointressant, och utgörs till hälften av tillresande, är det inte så konstigt att intresset för kritiken svalnar i ägarleden. När ingen kritiker är tillräckligt avgörande för ens framgång är det lika bra att bara lägga kraft på att kontrollera kritiken.

Om modekritiken ska vara viktig krävs att många verksamma i modeindustrin arbetar utifrån en logik skild från den rent ekonomiska. Att de gör mode för modets egen skull. Det behöver finnas tydliga arenor där en kulturell logik eller en modelogik gäller, inte den ekonomiska. Jag tror att många verksamma i modeindustrin fortfarande ”brinner” för mode, men dessa designers (exempelvis) har mer och mer blivit företagens marionetter i varumärkesbyggandet; deras logiker får litet utrymme och även om deras karriärer som modeskapare säkerligen skulle gynnas av en mer öppen kritik, så råder varumärkeshanteringens primat. Man kanske skulle ha en visningsmotsvarighet till Director’s Cut, där designern får bestämma alla gäster.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s