Månad: juni 2012

Något slags lägesrapport om min bok

Jag har varit på Rivieran och skrivit på min bok. Nu närmar sig slutet. Jag har intervjuer kvar att göra för ett kapitel kring designers relation till trender. Intervjuerna med svenska designers är i stort sett avklarade, men nästa vecka bär det av till London för att intervjua ett antal designers verksamma där.

Sammanlagt har jag gjort ca 80 intervjuer för det här projektet. Med tanke på att varje intervju tar minst en dag att transkribera har min tillvaro tidvis varit maskinlik (alltså, det är månader av maskinliv om man räknar efter). Jag är obeskrivligt trött på iPhones röstmemofunktion och dess otillräckliga, och framförallt oprecisa, rewindfunktion. Och jag har blivit fysiskt beroende av SATS, all undermålig musik till trots, på köpet.

Sen ska jag bara skriva. Det känns overkligt att snart ha allt material till hands, bara det att inte längre invänta besked om intervjuer.

Joan, Peggy & Megan

Det finns otroligt mycket att säga om The Other Woman (avsnitt elva i säsong fem av Mad Men). Och mycket har sagts. Jag älskar att läsa analyserna (se t ex här och här och här och här, och den här närläsningen av Don och Peggys möte). Jag tänker inte göra en recap här, men som organisationsforskare vill jag lägga fram en analys av avsnittets tre kvinnliga huvudpersoners strategier. Jag har tidigare skrivit om kvinnors strategier i mansdominerade organisationer och saxar lite från min egen text här:

För att fungera i sin arbetssituation måste kvinnor i mansdominerade organisationer förhålla sig till kön för att hålla sin självkänsla intakt. De behöver en strategi för att överbrygga gapet mellan å ena sidan behovet av en positiv kvinnoidentitet och å andra sidan det faktum att kvinnor är det underordnade könet i organisationen. Flera forskare (t ex Kanter och Wahl) har identifierat kvinnors olika strategier i dessa situationer. De tre vanligaste strategierna är:

1. Den könsneutrala strategin

Detta förhållningssätt innebär att kvinnan förnekar att kön spelar någon som helst roll i hennes karriär eller i näringslivet i stort. Följaktligen konkurrerar hon med andra kvinnor och män som vore de alla män. Hon är snabb med att avfärda alla påståenden om att kvinnor möter problem som chefer, och ser sig själv som ett tydligt bevis på att det går att lyckas oavsett kön. Hon framhåller likheter med männen och söker gemenskap med dem samtidigt som hon tar avstånd från andra kvinnor. Ofta anses kvinnor med en könsneutral/könsblind strategi vara ganska bra chefer, men kan också kritiseras för att vara ”okvinnliga”.

2. Den positiva strategin

Den här strategin innebär att könsordningen accepteras genom en komplementär syn på könen: kvinnor uppträder som kvinnor förväntas göra utifrån ett könsstereotypiskt synsätt. En typisk positiva strategin-kvinna betonar att det finns fördelar med att vara kvinna trots mansdominansen, t ex att kvinnor har ett särskilt sätt att kommunicera och tänka, som kan vara organisationen till gagn. Därmed håller hon självkänslan intakt. I och med att hon inte utgör något hot (hon utmanar inte könsordningen) får hon också visst handlingsutrymme. Men möjligheterna till avancemang är begränsade. Hon anses sakna den auktoritet som krävs för att kunna avancera till en chefsposition.

3. Omvärldsstrategin

Omvärldsstrategin synliggör och kritiserar könsordningen. Omvärlden och den egna situationen förstås utifrån att det finns en könsordning där mäns och kvinnors olika positioner har en avgörande roll. “Misslyckanden” i karriären, diskriminering, brist på identitet, och isolering tolkas utifrån ett strukturellt perspektiv, inte ur ett individperspektiv (som brister hos individen). Mansdominansen går att beskriva och förklara och hotar därför inte självkänslan. Kvinnor som agerar utifrån detta förhållningssätt framhäver likheterna mellan kvinnor och män och kräver lika villkor i arbetet. De söker också bekräftelse som hel individ, dvs både som kvinna och ledare. De är alltså positiva till jämställdhetsarbete, även om de kan ha olika syn på vilka åtgärder som ska prioriteras. Självklart kan en kvinna som själv har haft positiva erfarenheter som chef anamma en omvärldsstrategi – det räcker med att hon ser att kvinnor som grupp missgynnas av rådande strukturer.

De två förstnämnda strategierna innebär alltså att könsordningen accepteras (via förnekande av betydelsen av kön respektive ett komplementärt synsätt på kön). Dessa båda strategier kan vara mycket gynnsamma för den enskilda kvinnan, men främjar inte situationen för kvinnor som grupp. Det gör bara omvärldsstrategin.

Ens strategier är aldrig så renodlade som ovan, men i stora drag lutar man ofta åt ett visst håll. Om vi tittar på de tre kvinnor som skildras ingående i The Other Woman utifrån deras strategier så har vi:

Joan – prostituerar sig alltså en natt för att rädda SDCP. Det är Pete som är idel öra när Jaguarchefen lägger fram förslaget i sin helhet. Och SDCPs partners är rätt loja, de verkar inte tycka att det är en toppenidé men de tycks mest vilja backa från ansvaret. Don Draper försöker avstyra Joan från att gå med på förslaget, men är för sen. Han har å andra sidan lämnat partnermötet kring det oanständiga förslaget för tidigt, trots att han visste att det kunde komma att bli omröstning. Hursomhelst, utan att uppehålla mig alldeles för länge kring detaljerna runt den här händelsen, så är det till slut ett faktum att Joan ligger med en gubbe från Jaguar som Pete har mage att kalla ”handsome” men som är allt annat än. I gengäld blir hon partner på SDCP med 5% ägarandel, en andel som inte är ”tyst”. I någon analys kallades Joans handling för feministisk. Den säkerställde hennes och hennes barns frihet och oberoende i flera år framöver hette det (vilket förskingraren Lane itutat Joan). Det är just sådana slutsatser som får mig att tycka att kvinnors strategier är en bättre utgångspunkt. Joan har hela tiden haft en positiv strategi. Hon har med värdighet, professionalitet, styrka och vänlighet skött sitt jobb ypperligt, och varit kontorets klippa. Men hon har aldrig utmanat könsordningen på samma sätt som exempelvis Peggy har gjort. I Joans värld är kvinnor framförallt annorlunda män och utifrån den olikheten kan de agera och skapa sig ett utrymme, på individuell basis. Pete vet om det, och frågar i den märkliga förhandlingssituationen Joan: ”What would it take to make you a Queen?”. Joan har protesterat mot kreatörsteamet några gånger och har naturligtvis satt ner foten mot Lane och andra partners, men bara när de inkräktat på hennes personliga integritet. Hennes handlande må stärka hennes egen position, men det gynnar inte kvinnor som grupp. Precis som Jaguarprostitutionen, även om den makt hon vann den gången kom till ett ovanligt högt pris.

Peggy – har gång på annan inte fått den respekt, erkänsla och beundran som hon förtjänar. Hon måste ständigt påpeka vad hon har gjort, vilket i sig är förödmjukande och så klart låter bittert och snålt. Don Draper är visserligen beroende av henne, vilket hon också vet, men hans uppskattning är inte självklar för det. Tidigare säsonger har hon haft en könsneutral strategi (vilket jag bl a skrev om här). Hon har gjort allt för att bli en av männen. Men så sakteliga har könsordningen i organisationen, och dess olika uttryck, blivit tydlig för Peggy. Villkoren är olika. Hon vet inte alltid hur hon ska agera, men väljer vid ett antal tillfällen att konfrontera och synliggöra ordningen. Även en ung man som Ginz som så uppenbart fjäskar för Don lyckas till sist ändå få mer bekräftelse än Peggy. Don förstår inte Peggys position, han läser av henne helt fel och tror att hon vill åka till Paris för att fota kampanjen för Chevalier Blanc, när hon i själva verket bara söker ansvar och bekräftelse. I scenen kastar Don sedlar på henne i ett läge där hon har mer ansvar för affärerna än någonsin tidigare. Peggy och Joan har ytterst lite med varandra att göra, med undantag för vissa sekvenser t ex i säsong fyra när de bondar över att Don precis förklarat att han gift sig med sin sekreterare Megan – och Peggy som just räddat företaget från konkurs hamnar helt i skymundan, liksom Joan som precis blivit Director of agency operations (utan löneförhöjning). Men det är alltid Peggy som söker upp Joan. I säsong fyra finns också en scen där Peggy i hissen berättar för Joan att hon sparkat Joey som fällt massvis av sexistiska kommentarer och som ritat karikatyrer av Joan. Även om de var riktade mot Joan tog Peggy – fullt begripligt – mycket illa vid sig. Peggy väntar sig nog tacksamhet och gemenskap men får kyla tillbaka: ”Du har bara bevisat att jag är en meningslös sekreterare som behöver beskyddare och du har bara visat dig som en humorlös bitch”. En typisk kommentar från en positiv strategi-kvinna, man ska klara av saker och ting på egen hand.

Peggys omvärldsstrategi är tydlig när Freddy Rumsen ställer frågan: ”I could never tell if you are ambitious or if you just like to complain?” och Peggy svarar: ”Why can’t I be both”. Hon är trött på att hon inte får bekräftelse, erkännande och ytterligare ansvar. Och hon lämnar äntligen SDCP. ”It’s not a game, it’s my career”, säger hon till sin nya chef, vilket också hennes förhandlingsvägran i samtalet med Don intygar om.

Megan – ingår inte längre i organisationen och är därför lite av en parentes. Megan, som också har mer av en omvärldsstrategi, gjorde Peggy besviken när hon lämnade firman och yrket. Megan förstod säkert hur mycket Peggy slitit för att komma dit hon är idag. När Megan på så vis ifrågasatte Peggys yrkesval förklarade Peggy för henne att många skulle dö för ett jobb som Megans (Peggy är vid det här laget van vid att hävda hur viktigt jobbet är, både inför sig själv och för andra). Peggy hade varit generös och uppmuntrande mot Megan, som blivit lite av Peggys protegé. Megan upplevde att det var pinsamt att vara chefens fru och få fördelar av det. Givetvis hade hon själv inte problem med att få erkännande för sitt jobb men det hindrade henne inte från att se att villkoren inte var lika. Och i relationen med Don kommer Megan ständigt tillbaka till villkoren. Att han får satsa på sin karriär utan reservationer, men blotta tanken på att hon ska bo i Boston i två månader gör Don vansinnig. Med Megan utanför organisationen gör hon inte heller särskilt stor nytta för kvinnor som grupp. Men vem vet, hon kanske startar en teatergrupp? Kanske anade hon glastaket och lämnade organisationen i tid? Men som hennes kompis påpekade har Megan helt andra förutsättningar i sin skådespelarkarriär, där hon bor på Park Avenue och redan har sin försörjning klar.

Peggy slutar