Månad: juli 2012

London Hatwalk 2012

I natt fick Lord Nelson och nitton andra kända statyer i London nya hattar. Hatwalken är curerad av de världsberömda modisterna Stephen Jones och Philip Treacy. Arrangemanget är beställt av Londons borgmästare, och har organiserats av BT, British Fashion Council, Grazia och London 2012 festival. Läs mer här

I måndags träffade jag Paula Reed, Style Director på Grazia, en av dem som ligger bakom Hatwalken. Hon var väldigt stolt över att de fantastiska brittiska modisterna, som ofta kämpar i det fördolda, äntligen lyfts fram och firas. De spelar enligt henne en betydande roll för den brittiska modeindustrin.

Fint att mode och sport lever sida vid sida än en gång.  

 

TED moments

I The New Yorker från 9 & 16 juli finns en rolig artikel av Nathan Heller om industrin kring TED i allmänhet och TED Talks i synnerhet. Den är tyvärr låst för icke-prenumeranter, men den är väl värd att köpa (under Culture Desk ligger dessutom följande bilaga öppen, med fem exempel på extremt framgångsrika TED Talks). Artikeln ramas in av en israelisk ung man, Lior Zoref, och hans dröm om att göra succé på TED-konferensen i Long Beach. Han börjar i den änden, att han vill hålla en presentation. Ämnet är sekundärt, han crowdsourcar själva innehållet. Han är nämligen doktorand inom kollektiv kognition och nätverk och vill visa på dess styrka. När det är dags för Liors framträdande har han övat över 400 gånger och bestämt sig för att ta in en oxe på scen för att göra framträdandet minnesvärt. Men artikeln handlar egentligen om själva fenomenet TED Talks: vem formatet tilltalar (”en universitetsutbildad person som vill minska gapet mellan akademin och det liv hen lever nu”), dess omfång (förra året såg sågs TED Talks-videos 800 miljoner gånger), hur hårt formaterat det verkligen är (sju kameror, en dramaturgi som en curator är med och jobbar fram utifrån ett antal typnarrativ, och en del skämt, jargong och referenser raderas ut så att publiker över hela jorden ska hänga med), och vad formatet gör med kunskap.

TED Talks har blivit någon form av underhållning i kunskapssamhället, där kunskap förmedlas via personliga berättelser snarare än utifrån data. I artikeln får vi följa konferensdeltagare som begeistrat talar om att upplevelsen redan börjar på flyget. Artikelförfattaren menar att en del av framgångsreceptet ligger i tillgängligheten på intressanta personer. De finns alla på en armlängds avstånd på konferensen. Men med biljettpriser på 6000 dollar och en lång väntelista så är den där närheten trots allt relativ.

Och det mest eftersträvansvärda är TED moments: stående ovationer som varar i minst en halv minut.

Själv önskar jag att författaren varit ännu lite mer kritisk. För även om det är fantastiskt att idéer får spridning, så snuddar han bara vid vilken inställning till kunskap som TED Talks utgår från (och då i form av metaforerna Solrosen och Bougainvillean). Givetvis är det jättefint att så mycket teknologiska innovationer och kunskap inom naturvetenskaperna når ut. Hans Roslings framgångar beskrivs ingående och han är ju fantastisk. Men vad gäller samhällsvetenskaperna, där kunskapsteorin är a och o, så blir TED Talks ibland problematiska. Och kunskapsteori behövs mer idag än någonsin tidigare, vi behöver förhålla oss kritiska till kunskap. Först då kan vi också delta i skapandet av ny kunskap på allvar. På så vis att vi vet dess begränsningar, dess räckvidd och kompatibilitet med annan kunskap. Bougainvilleanmetaforen når inte ända fram.

Men artikeln kastar på ett föredömligt vis ljus på industrin bakom TED, apropå att volontärer i 133 länder världen över arrangerar fem TEDx-evenemang om dagen.

PS. OS-kollektionen

Här värmer Serena Williams upp inför kvartsfinalen i Wimbledon i år. Apropå sportkläder. Även OS-tennisen ska ju spelas på All England Club och sensationellt nog kommer spelarna att få beträda banorna även om de inte är klädda i vitt.

En möjligen sista kommentar om OS-kollektionen. Har alla som sysslar med nation branding (och det är rätt många) i Sverige missat att de olika internationella mästerskapen och spelen inte bara skapar nationell yra, på gott och ont, utan också fungerar som en arena där nationer presenterar sig för varandra även bortom de idrottsliga prestationerna?

Nu vet jag inte om den här OS-kollektionen är obligatorisk även för tennisspelarna. Jag hoppas verkligen att vi slipper se Sofia Arvidsson och Robert Lindstedt i funktionspikéer från Li Ning på All England Club.

OS-kollektionen

Det här är Sveriges OS-kollektion år 2012.

När t o m monarkin rättfärdigas med att kungafamiljen så bra marknadsför Sverige torde man väl kunna satsa tillräckligt med stålar på att våra allra bästa idrottsmän och -kvinnor – som förresten tagit sig till världseliten på egna meriter – kunde få marknadsföra Sverige inför miljontals tittare på ett något mer värdigt och stilfullt vis. Och många länder satsar på kläderna. Men svenskarna är hänvisade till Li Ning-kollektionen där det svenska modeundret så totalt lyser med sin frånvaro och man ’jobbat med färgen turkos för att höja modegraden’.

Och alla dessa pengar som satsas på ”kreativa näringar” å ena sidan, och ”Sverigebilden” å andra sidan. Jag tror verkligen att design kan göra stor skillnad. Sverige borde satsa mer på bra design. Men så länge designsatsningarna blir isolerade öar – kring möbelmässor och modeveckor – så får de ingen riktig verkan.

När jag var i London besökte jag mitt favoritmuseum V&A. Jag har sagt det många gånger förr, men det som gör deras utställningar så otroligt bra, är att de sätter in fenomen i ett socialt sammanhang, och visar hur kultur, makt och politik har påverkat designerns utveckling eller hur fenomenet i fråga kommit till uttryck. Just nu pågår en liten utställning om Heatherwick Studio, Heatherwick Studio – Designing the Extraordinary. Jag associerade framförallt Thomas Heatherwick till den brittiska paviljongen under Expon i Shanghai 2010. Man kan så klart diskutera arkitekturens förtjänster fram och tillbaka, men ett givande inslag i den här utställningen som i övrigt innehåller massvis av modeller och prototyper, var ett antal telefonlurar som besökaren kan lyfta på. Genom luren kan man lyssna till ett antal röster som alla på något sätt har varit involverade i projektet ifråga (alla inspelningar finns här). När det gäller den håriga brittiska expopaviljongen kan man lyssna till hur det gick till när Heatherwick Studio fick uppdraget. Fyra personer får komma till tals, utöver Thomas Heatherwick, Mark Jones, tidigare chef för V&A, en UD-representant ansvarig för expon och så utställningscuratorn. Mark Jones berättar hur han i ett tidigt skede började prata med regeringsfolk och designers och försökte få dem att förstå att det vore ytterst pinsamt att inte ha en designtävling inför expon. Thomas Heatherwick beskriver briefen från den brittiska regeringen som intetsägande artig; paviljongen skulle förmedla att Storbritannien är ett bra land att semestra i, och att landet har ett intressant arv. Men briefens sista rad överraskade honom. Där stod det: ”Men när det är omröstning, se till att vara bland topp fem”. Sen pratar de vidare i luren om nationbranding och möten med designeliten på V&A.

Men det var briefen jag kom att tänka på när jag såg den svenska OS-kollektionen. Det måste vara något fel i briefen. Kan vi inte någon gång säga att ett mål är att göra något som är topp fem, sett till design?

I den gemensamma plattformen för Sverigebilden som Svenska Institutet tagit fram identifieras de fyra kärnvärdena nytänkande, öppenhet, omtänksamhet och äkthet. Återspeglar Sveriges OS-kollektion något av detta?

UPPDATERING: Hurra! Nu har Sofia Hedström skrivit om OS-kollektionen.

Londonvecka

Så här glassigt hade jag det förra veckan, när jag kombinerade intervjuer med brittiska modedesigners för mitt forskningsprojekt med besök på Wimbledon i några dagar. Wimbledon överträffade alla förväntningar. Och tennisfebern drabbade hela stan – skyltningen ovan kommer från Dover Street Market. De bilder som inte rör tennis kommer från fantastiska Hampton Court Palace respektive Serpentine Gallery (årets paviljong ritad av Herzog & de Meuron och Ai Weiwei).

De senaste åren har flera intervjupersoner talat om Westfield (ett enormt shoppingcentrum, tidigare Europas största men nu har företaget överträffat sig självt och byggt en ännu större i London Stratford), och i ärlighetens namn har jag varit måttligt intresserad av ett besök där. Men nu besökte jag den kort en dag, för att veta vad de hänvisat till. Det kändes som att jag var i Kina.