Månad: augusti 2012

Unik utelista

Inget är så ute som att säga att något är ute. Vissa menar att modevärlden aldrig varit så tolerant som idag. Ett intressant fenomen då mode bygger på förändring – och jag skriver om det mer ingående i min kommande bok om trendindustrin. Utan att gå in närmare på tolkningarna av detta vill jag dela med mig av den utelista jag samlat på mig under mina intervjuer i sommar. Jag har nämligen frågat svenska och brittiska designers om de kan nämna något som är ute. Några kan inte komma på något, men de flesta lyckas. Håll till godo, den kanske snart är daterad (obs mest fokus dam):

haremsbyxor

pingvinärmar

korta kjolar

kavaj med t-shirt

bodycon-klänning

blommigt

bootcutjeans

skoluniformen (kort kjol, kort jacka)

Ed Hardy-killen

den lilla svarta

Louis Vuitton + Kusama

Nej!, var min första tanke när jag hörde talas om Louis Vuittons Yayoi Kusamakollektion. När hennes konstnärskap breds ut på lyxvarumärkets plagg och accessoarer blir det säkert reducerat till prickar, opolitiskt och okontroversiellt. 

I fredags lanserade Selfridges den andra delen av Louis Vuittons Yayoi Kusamakollektion. Plaggen, väskorna och accessoarerna i detta andra släpp, som når övriga världen först i oktober, kommer att säljas i konceptbutiken och visas i samtliga av Selfridges tolv fönster. Därmed är det varuhusets största satsning på ett enskilt märke någonsin. Vi kan räkna med prickar och pumpor en masse.

I februari såg jag Yayoi Kusama-utställningen på Tate Modern. Och i förra veckan såg jag den på nytt, på Whitney Museum. Delvis för att jag och en kompis pratat oss igenom utställningen i februari, men främst för att den hamnat i ett annat ljus sedan samarbetet med Louis Vuitton offentliggjorts och en Kusamakollektion lanserats. Marc Jacobs är omvittnat konstintresserad och har under sin tid vid det kreativa rodret för Louis Vuitton också initierat samarbeten med bl a konstnärerna Steven Sprout, Richard Prince och Takashi Murakami. Marc Jacobs har i intervjuer sagt att han tilltalats av Kusamas ”besatthet”.

Whitneyversionen tillägnade jag mig i lugn och ro och i sällskap med en audio- och videoguide. Läs mer om den ganska enastående utställningen här och här och här. Jag läste utställningskatalogen på flyget hem. Och jag har helt ändrat uppfattning om den där Louis Vuittonkollektionen.

Utan att gå in på detaljer i Kusamas biografi eller enskildheter i hennes rika konstnärskap, så är det ett känt faktum att Kusama under långa perioder av sitt liv varit sjuk. Hon bor och arbetar sedan 80-talet i en studio på ett sjukhus i Tokyo. Kusamas arbetssätt, särskilt samlandet och upprepandet, förstås ofta i ljuset av hennes sjukdom och Kusamas titlar gör att tolkningarna ibland närmar sig diagnostik (jfr Marc Jacobs fascination av Kusamas ”besatthet”). Men den lysande utställningskatalogen, och utställningen i sig, gör ett fint jobb i att sätta in hennes konst i ett sammanhang.

Kusama föddes in i en familj vars förmögenhet hade sitt ursprung i fröplantager. Fröerna, växterna och livscykeln återkommer, hon uppehåller sig ofta vid frågor om liv och död. Prickarna fanns alltså med redan från starten (och långt före Damian Hirst, som Louis Vuitton också hade kunnat samarbeta med, om inte hans kapitalkomposition haft en så tydlig slagsida mot ekonomiskt kapital snarare än kulturellt dito (och förresten, läs vad Kusama har att säga om Hirst)).

När Kusama kontaktar Georgia O’Keeffe inför flytten till New York är hon fast besluten att erövra staden och världen med sin konst. 1959, inför sin första soloutställning i New York, deklarerar hon i en japan tidskrift att ”I am planning to create a revolutionary new work that will stun the international art world”. Det var alltså fråga om målningarna Infinity nets. Att nå ett erkännande tycks ha varit oerhört viktigt för Kusama, och enligt artikeln här är hon fortfarande upptagen av den tanken.

Bekräftelsebehovet som konstnär kan också ses i ljuset av att hon brutit med sin familj för att satsa på konsten, och framförallt att hon som asiatisk kvinna var en så tydlig avvikare på den avant-gardistiska New York-scenen – och därför också extra synlig.

I introduktionstexten i utställningskatalogen skriver curatorn Frances Morris om hur Kusama medvetet skapade en persona kring sig själv som österländsk – kimonoklädd – konstnär. Hon låter sig ideligen bli filmad och fotad framför sina verk, i studion, på utställningar och utomhus. Den visuella dokumentationen av alla hennes sysslor har hela tiden varit en central del av hennes konst och självpresentation. Hennes ansikte oskiljbart från hennes konst. Med Frances Morris ord:

”Although these images were made for different reasons – documentation, publicity, artistic experimentation (in a series of collages) – they share a common focus on the artist in the role of author, mistress and controller of her environment, signifying the environment as the work, creating a kind of Kusama-world with its own internal logic, and with the persona of the artist at its centre.”

Kusamavaxdockorna i fönstren på Bond Street och Femte avenyn känns mindre jobbiga.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och det finns andra sidor i hennes konst som gör att Louis Vuitton-samarbetet känns logiskt.

New Yorks konstscen hade stort inflytande på Kusamas konst. Och hennes konst gjorde avtryck på densamma. Frances Morris menar att Kusama var en föregångare för dagens konstnärer i det att hon vägrade låta sig definieras, hon hade ingen signature style, utan verkade över mängder av olika medier och arenor, hon ägnade sig åt måleri, skulptur, kollage, installationer, film, happenings, performancekonst, mode (hon hade t o m en modebutik). Hon var för flyktig för att etiketteras och varken tog eller tillskrevs en tydlig position på konstfältet. Hennes oberoende gjorde att hon kunde låta sig påverkas av högt och lågt, från när och fjärran, öst och väst. Ofta var hon helt i synk med tidens stora konstförflyttningar, ibland förekom hon dem (t ex vad gäller monokromer, ready-mades, installationer). Vissa hävdar att hennes outsiderstatus på New Yorks avant-gardescen gjorde henne extra mån om att experimentera och uppfinna, för att visa sin kreativa förmåga. Med verket ”Aggregation: One Thousand Boats Show”, en roddbåt med ”fallosknölar” i tyg placerad i ett rum där en bild på densamma var upptryckt i 999 exemplar, var hon en föregångare till Warhol och hans kotapet, och förekom också det allmänna skiftet från måleri till skulptur på den avantgardistiska konstscenen. Hon verkar helt enkelt ha haft en fantastisk känsla för konstspelet, om man snackar med Bourdieu.

Sen blev hon dock mindre mainstream. Kusama ledde alltid projekten på egen hand, det fanns aldrig någon konsthandlare/gallerist i bakgrunden som tog ett systematiskt grepp om hennes konstnärskap och ville boosta det. Men det fanns självklart gallerister, kritiker, konstnärer som stöttade henne, t ex Donald Judd och Joseph Cornell. Hon ställde ut, annonserade och dokumenterade allt själv. Hon var konstnären som entreprenör innan de kreativa näringarna var uppfunna. Idag har hon en kader av assistenter och har sedan 80-talet också varit knuten till kommersiella gallerier i New York, Tokyo och London.

Med Louis Vuittonsamarbetet har hon fortsatt att kombinera högt och lågt, fortsatt vara gränsöverskridande i medier och arenor, och blir kanske mer global än någonsin. Bara för att prickarna/fröna och pumporna är återkommande, och ett slags signum, så har hon fortfarande ingen typisk stil. Hon är fortfarande oförutsägbar. Hon hade, precis som hon föresatt sig, erövrat världen långt före lanseringen av Louis Vuittonkollektionen, men kanske når hon nu ännu fler. Konsten är väl förankrad på konstfältet (det är kul när hon pratar värde här). Hennes konstnärskap är absolut inte reducerat, hon medverkar bara på en ny arena. Och utformningen av kollektionen är helt i linje med hennes krokiga konstnärskap. Att hon en gång varit en så tydlig avvikare på konstscenen gör exponeringen via lyxvarumärket extra rolig. Via ett märke tillhörande LVMH-gruppen, listat på Parisbörsen, 44 år efter att hon iscensatt en ”anatomisk explosion” på Wall Street.  Den gången för att protestera mot Vietnamkriget. Kusamas konst har åtminstone varit politisk men ser inte ut som politisk konst brukar se ut. Hon betraktar sin konst som anti-auktoritär, anti-konformistisk, anti-patriarkal, anti-kapitalistisk och anti-krig. Nu väntar vi bara på Kusamas nästa utspel mot kapitalismen.

Kusama på Whitney

Svenskt mode enligt britterna

I sommar har jag varit i London i tre vändor för att slutföra mina intervjuer med brittiska designers. Egentligen helt utan avsikt har jag och mina intervjupersoner ofta kommit in på skillnader mellan brittiskt och svenskt mode. Det ord som förekommit mest i beskrivningarna av svenskt mode i mina intervjuer är ”laid-back”.

Laid-back. Tillbakalutat. Det ordet får mig att tänka på Australien. Eller andra länder med mycket sol och strandliv. Rent generellt talar mina intervjupersoner om svenskt mode i positiva ordalag. Vissa framhåller Sverige som det intressantaste modelandet i Skandinavien. Andra kan inte separera Sverige från resten av Skandinavien och nämner Day Birger och Acne i samma andetag. Men många beskriver den svenska som en distinkt estetik, då och då talar de om de rena skärningarna, det minimalistiska och de neutrala färgerna. ”Paletten är för grå för oss”, säger en inköpare på ett stort varuhus. Men det överlägset mest förekommande ordet i beskrivningarna är laid-back. Ibland med förstärkningen ”and relaxed”.

Jag förstår inte ivern att som svensk försöka beskriva svensk stil. Svenskt mode som begrepp är däremot intressant därför att det inbegriper alla de som skapar mode i den värld vi delar, även om vi relaterar till olika sidor av vår kultur och vårt samhälle, beroende på våra erfarenheter, positioner och sammanhang. Mode är en viktig kulturyttring genom vilken vi förhåller oss till vår samtid. Kanske är de kulturella näringarna viktiga för Sverige som exportnation, åtminstone i framtiden. Det är hursomhelst en god idé att skapa så bra förutsättningar som möjligt att verka inom mode här. Men istället för att vi filar på stilbeskrivningar tycker jag att det vore roligt med undersökningar kring andra marknaders uppfattningar om svenskt mode. För dessa föreställningar kan vara begränsande för svenska modeföretag. Och först mot bakgrund av dessa uppfattningar kan det möjligen vara lönt att tänka på hur vi formulerar oss kring svenskt mode, så att vi skapar mer handlingsutrymme för svenska modeskapare/modeföretag av alla sorter.

The Queen of Versailles

Jag såg The Queen of Versailles häromkvällen. Lauren Greenfields dokumentär kan ses som en parallellhistoria till Inside Job, dokumentären om systemfelen i finansindustrin och den finanskris dessa ledda fram till. I The Queen of Versailles följer vi Jacqueline och David Siegel, som när filmen börjar är omåttligt rika. David Siegel har som grundare till företaget Westgate Resorts gjort sig en förmögenhet på att sälja andelslägenheter. Siegels är i färd med att bygga USAs största villa, ett över 8000 m2 palats som försöker efterlikna Versailles OCH Paris Hotel i Las Vegas. Familjen – paret har åtta barn – har en stab på 13 personer och konsumerar utomjordiskt mycket. Men så infinner sig finanskrisen och hela affärsverksamheten skakas i grunden. Siegels företags verksamhet vilade helt och hållet på tillgången på subprimelån, det var så kunderna kunde finansiera sina andelslägenheter och Siegel i sin tur kunde expandera med nya fastigheter. Villan blir aldrig klar. Jackie Siegel går in för att spara. David blir allt surare och tillbakadragen.

Filmen är en illustration av vad finansindustrins systemfel möjliggjorde, och samtidigt en närgången skildring av kopplingen mellan ett företag och en familj (och dess entourage) som synliggör betydelsen av klass, kön och etnicitet. Jag gillar tonen i filmen, Greenfield blir aldrig hånfull eller skadeglad. Och på något sätt blir även Siegels lidande allmängiltigt.

Nu läste jag precis att Siegels stämt filmaren/filmbolaget.

Omöjligt samtal

”Inga kvinnliga designers kallas genier”. Det är ett återkommande svar jag fått när jag under mina intervjuer med designers passat på att fråga om betydelsen av kön i modebranschen. Det är framförallt kvinnor som svarar så. Att geniet är manligt kodat kommer inte som någon direkt överraskning; i filmindustrin är det regel att prata om vissa manliga regissörer som genier. Men det är intressant att kopplingen manlighet och genialitet består även i ett kulturfält med betydligt fler kvinnliga kreatörer än vad filmindustrin kan stoltsera med.

Det är det manliga geniet jag tänker på när jag besöker utställningen Schiaparelli & Prada: Impossible Conversations på The Met i New York. Titeln är tagen från ett tema i Vanity Fair på 30-talet då ”omöjliga intervjuer” fabricerades mellan exempelvis Josef Stalin och Elsa Schiaparelli. Till utställningen har Baz Luhrmann regisserat ett samtal mellan Elsa Schiaparelli (spelad av Judy Davis) och Miuccia Prada (i egen hög person). De sitter vid varsin ände av ett långt bord. Eftersom samtalet verkligen är omöjligt, så är Elsa Schiaparellis repliker hämtade från hennes självbiografi Shocking Life, från 1954. Upplägget gör att Miuccia Prada snarast reagerar på de samtalsämnen som Elsa Schiaparelli tar upp, än initierar egna. Men det är så klart också en spegling av historien, Prada har förhållit sig till Schiaparelli, inte tvärtom. Samtalet är uppstyckat och projiceras i fonden av montrarna i den ganska småskaliga utställningen. Den är indelad i två övergripande teman: Chic och kroppen som bärare av olika narrativ. Det förstnämnda inbegriper Hard Chic (som refererar till herrkläder, militäruniformer, industrimaterial), Ugly Chic (som hänvisar till material, mönster och färger i till synes disharmoniska kombinationer) och Naïf Chic (som tar fasta på det söta i barnkläder och överför det till vuxendito). När det gäller till den klädda kroppens uttrycksmöjligheter har curatorerna fokuserat på The Exotic Body, The Classical Body, och The Surreal Body. Dessutom finns en del som tar fasta på de två modeskaparnas olika fokus på kroppen, Waist Up/Waist Down: Pradas koncentration på nederdelen av kroppen och Schiparellis besatthet av överdelen. Man kan läsa mer om kläderna här.

Harold Koda och Andrew Bolton, curatorer från The Costume Institute (som också låg bakom bl a Poiret- och Alexander McQueenutställningarna) har haft en feministisk agenda med utställningen, det står helt klart. Och det är välkommet.

Jag har funderat på varför jag blev så upplyft av den här utställningen. Visst, kläderna är fantastiska på alla sätt och vis och utställningen kastar ljus på paralleller och spänningar mellan dessa modeskapare. Den är intressant. Men vad som är den stora behållningen är deras omöjliga samtal. Jag är helt enkelt så svältfödd på att se två kvinnliga kreatörer prata på det här viset kring konst, design och mode. Även om konversationen som sagt är något styltig ibland, så är deras samspel likt det som sociologen Gerd Lindgren brukar kalla homosocialitet: ”en genom konkurrens uppdriven bekräftelsespiral”. I den rådande könsordningen är det vanligt att män orienterar sig mot andra män (de är mao homosociala) medan kvinnor, som en konsekvens av maktordningen, vanligen orienterar sig mot män (och därmed uppvisar heterosocialt beteende). Men i den här settingen förhåller sig Schiaparelli och Prada bara till varandra, de är homosociala. Deras diskussioner om skapande – Schiaparelli vill se mode som konst medan Prada avfärdar sådana anspråk och istället omfamnar modets tillgänglighet – är både bekräftande och konkurrerande. Positionerna är typiska för samtal om skillnaden mellan konst och design, men påminnelsen om att två genier av kvinnligt kön så sällan diskuterar skapande offentligt är viktig. Även om själva genibegreppet känns ganska förlegat.