Louis Vuitton + Kusama

Nej!, var min första tanke när jag hörde talas om Louis Vuittons Yayoi Kusamakollektion. När hennes konstnärskap breds ut på lyxvarumärkets plagg och accessoarer blir det säkert reducerat till prickar, opolitiskt och okontroversiellt. 

I fredags lanserade Selfridges den andra delen av Louis Vuittons Yayoi Kusamakollektion. Plaggen, väskorna och accessoarerna i detta andra släpp, som når övriga världen först i oktober, kommer att säljas i konceptbutiken och visas i samtliga av Selfridges tolv fönster. Därmed är det varuhusets största satsning på ett enskilt märke någonsin. Vi kan räkna med prickar och pumpor en masse.

I februari såg jag Yayoi Kusama-utställningen på Tate Modern. Och i förra veckan såg jag den på nytt, på Whitney Museum. Delvis för att jag och en kompis pratat oss igenom utställningen i februari, men främst för att den hamnat i ett annat ljus sedan samarbetet med Louis Vuitton offentliggjorts och en Kusamakollektion lanserats. Marc Jacobs är omvittnat konstintresserad och har under sin tid vid det kreativa rodret för Louis Vuitton också initierat samarbeten med bl a konstnärerna Steven Sprout, Richard Prince och Takashi Murakami. Marc Jacobs har i intervjuer sagt att han tilltalats av Kusamas ”besatthet”.

Whitneyversionen tillägnade jag mig i lugn och ro och i sällskap med en audio- och videoguide. Läs mer om den ganska enastående utställningen här och här och här. Jag läste utställningskatalogen på flyget hem. Och jag har helt ändrat uppfattning om den där Louis Vuittonkollektionen.

Utan att gå in på detaljer i Kusamas biografi eller enskildheter i hennes rika konstnärskap, så är det ett känt faktum att Kusama under långa perioder av sitt liv varit sjuk. Hon bor och arbetar sedan 80-talet i en studio på ett sjukhus i Tokyo. Kusamas arbetssätt, särskilt samlandet och upprepandet, förstås ofta i ljuset av hennes sjukdom och Kusamas titlar gör att tolkningarna ibland närmar sig diagnostik (jfr Marc Jacobs fascination av Kusamas ”besatthet”). Men den lysande utställningskatalogen, och utställningen i sig, gör ett fint jobb i att sätta in hennes konst i ett sammanhang.

Kusama föddes in i en familj vars förmögenhet hade sitt ursprung i fröplantager. Fröerna, växterna och livscykeln återkommer, hon uppehåller sig ofta vid frågor om liv och död. Prickarna fanns alltså med redan från starten (och långt före Damian Hirst, som Louis Vuitton också hade kunnat samarbeta med, om inte hans kapitalkomposition haft en så tydlig slagsida mot ekonomiskt kapital snarare än kulturellt dito (och förresten, läs vad Kusama har att säga om Hirst)).

När Kusama kontaktar Georgia O’Keeffe inför flytten till New York är hon fast besluten att erövra staden och världen med sin konst. 1959, inför sin första soloutställning i New York, deklarerar hon i en japan tidskrift att ”I am planning to create a revolutionary new work that will stun the international art world”. Det var alltså fråga om målningarna Infinity nets. Att nå ett erkännande tycks ha varit oerhört viktigt för Kusama, och enligt artikeln här är hon fortfarande upptagen av den tanken.

Bekräftelsebehovet som konstnär kan också ses i ljuset av att hon brutit med sin familj för att satsa på konsten, och framförallt att hon som asiatisk kvinna var en så tydlig avvikare på den avant-gardistiska New York-scenen – och därför också extra synlig.

I introduktionstexten i utställningskatalogen skriver curatorn Frances Morris om hur Kusama medvetet skapade en persona kring sig själv som österländsk – kimonoklädd – konstnär. Hon låter sig ideligen bli filmad och fotad framför sina verk, i studion, på utställningar och utomhus. Den visuella dokumentationen av alla hennes sysslor har hela tiden varit en central del av hennes konst och självpresentation. Hennes ansikte oskiljbart från hennes konst. Med Frances Morris ord:

”Although these images were made for different reasons – documentation, publicity, artistic experimentation (in a series of collages) – they share a common focus on the artist in the role of author, mistress and controller of her environment, signifying the environment as the work, creating a kind of Kusama-world with its own internal logic, and with the persona of the artist at its centre.”

Kusamavaxdockorna i fönstren på Bond Street och Femte avenyn känns mindre jobbiga.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och det finns andra sidor i hennes konst som gör att Louis Vuitton-samarbetet känns logiskt.

New Yorks konstscen hade stort inflytande på Kusamas konst. Och hennes konst gjorde avtryck på densamma. Frances Morris menar att Kusama var en föregångare för dagens konstnärer i det att hon vägrade låta sig definieras, hon hade ingen signature style, utan verkade över mängder av olika medier och arenor, hon ägnade sig åt måleri, skulptur, kollage, installationer, film, happenings, performancekonst, mode (hon hade t o m en modebutik). Hon var för flyktig för att etiketteras och varken tog eller tillskrevs en tydlig position på konstfältet. Hennes oberoende gjorde att hon kunde låta sig påverkas av högt och lågt, från när och fjärran, öst och väst. Ofta var hon helt i synk med tidens stora konstförflyttningar, ibland förekom hon dem (t ex vad gäller monokromer, ready-mades, installationer). Vissa hävdar att hennes outsiderstatus på New Yorks avant-gardescen gjorde henne extra mån om att experimentera och uppfinna, för att visa sin kreativa förmåga. Med verket ”Aggregation: One Thousand Boats Show”, en roddbåt med ”fallosknölar” i tyg placerad i ett rum där en bild på densamma var upptryckt i 999 exemplar, var hon en föregångare till Warhol och hans kotapet, och förekom också det allmänna skiftet från måleri till skulptur på den avantgardistiska konstscenen. Hon verkar helt enkelt ha haft en fantastisk känsla för konstspelet, om man snackar med Bourdieu.

Sen blev hon dock mindre mainstream. Kusama ledde alltid projekten på egen hand, det fanns aldrig någon konsthandlare/gallerist i bakgrunden som tog ett systematiskt grepp om hennes konstnärskap och ville boosta det. Men det fanns självklart gallerister, kritiker, konstnärer som stöttade henne, t ex Donald Judd och Joseph Cornell. Hon ställde ut, annonserade och dokumenterade allt själv. Hon var konstnären som entreprenör innan de kreativa näringarna var uppfunna. Idag har hon en kader av assistenter och har sedan 80-talet också varit knuten till kommersiella gallerier i New York, Tokyo och London.

Med Louis Vuittonsamarbetet har hon fortsatt att kombinera högt och lågt, fortsatt vara gränsöverskridande i medier och arenor, och blir kanske mer global än någonsin. Bara för att prickarna/fröna och pumporna är återkommande, och ett slags signum, så har hon fortfarande ingen typisk stil. Hon är fortfarande oförutsägbar. Hon hade, precis som hon föresatt sig, erövrat världen långt före lanseringen av Louis Vuittonkollektionen, men kanske når hon nu ännu fler. Konsten är väl förankrad på konstfältet (det är kul när hon pratar värde här). Hennes konstnärskap är absolut inte reducerat, hon medverkar bara på en ny arena. Och utformningen av kollektionen är helt i linje med hennes krokiga konstnärskap. Att hon en gång varit en så tydlig avvikare på konstscenen gör exponeringen via lyxvarumärket extra rolig. Via ett märke tillhörande LVMH-gruppen, listat på Parisbörsen, 44 år efter att hon iscensatt en ”anatomisk explosion” på Wall Street.  Den gången för att protestera mot Vietnamkriget. Kusamas konst har åtminstone varit politisk men ser inte ut som politisk konst brukar se ut. Hon betraktar sin konst som anti-auktoritär, anti-konformistisk, anti-patriarkal, anti-kapitalistisk och anti-krig. Nu väntar vi bara på Kusamas nästa utspel mot kapitalismen.

Kusama på Whitney

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s