Månad: oktober 2012

The Travels of the Pashmina Scarf in the Global Economy

Det finns en bok som heter Travels of a T-shirt in a Global Economy, av Pietra Rivoli, som är något så ovanligt som lätt och ledigt skriven bok av en nationalekonom. Hon utgår från en t-shirt (med papegojtryck) och undersöker varför den producerats på just det viset och på just de platserna.

Nu skulle jag vilja se boken: The Travels of the Pashmina Scarf in the Global Economy. Jag tänker mig en etnologisk studie. När jag har rest har jag ofta funderat över hur det gick till när pashminasjalen blev en universalsouvenir. I alla städer, i alla världsdelar. På flygplan, på flygplatser och på gatan. Till skillnad från t ex solglasögon, som också säljs över hela världen, så har trots allt pashminasjalen en tydlig hemvist, i Himalaya. Det var från början en souvenir därifrån.

Pashminasjalar på Femte Avenyn

Men pashminasjalen är den märkeslösa globala souveniren. På sätt och vis den perfekta souveniren; lätt, liten och gångbar till mycket. Men å andra sidan är det ju inte någon souvenir över huvud taget. Den säger ingenting om New York, Sao Paulo eller Zurich.

Jag skulle vilja läsa historien om pashminasjalen, hur den erövrade världen. Var det några entreprenörer i Himalaya som såg möjligheten? Hur nådde den ut? Produceras de på annat håll idag? Officiellt sägs den största kvantiteten produceras i Gobiöknen i Mongoliet. Antagligen är det en jobbig historia. Jag ser framför mig dåliga arbetsförhållanden, miljöförstörande processer och fartyg i Neapels och Odessas hamnar. De låga priserna kombinerat med att det inte finns några varumärken som tar ansvar. Hur klarade producenterna av att hantera den eventuella dipp i efterfrågan som kom när nittiotalet var över?  Det är inte en produkt som syns i modepress. Å andra sidan var pashminasjalen en evergreen redan innan modebranschen började använda det begreppet på de produkter de väljer att ha kvar över säsongerna, de som aldrig reas.

En av mina intervjupersoner med ett förflutet på Vogue sa att de på redaktionen hade ett stående skämt om just pashminasjalen. Sjalen var über-cool i en minut, en gång i tiden, men nästa minut var den totalt ute och har varit det sen dess. Den säljs på flygplan och varsomhelst. Men egentligen tyckte de alla att det var en briljant produkt. En underbar sjal som passade till allt och kom i alla tänkbara färger. Trots det gjorde de på redaktionen kräktecknet, sjalen hade blivit en sådan massmarknadsvara.

Utsikterna att få forskningspengar för en studie om pashminasjalen ter sig minimala. Men det vore roligt att läsa den.

Century of the Child på MoMa

När jag doktorerade brukade min professor alltid påminna oss om att människor som är ivriga med att avfärda tankegångar som ideologiska ofta själva är blinda för den just nu mest dominerande ideologin. Till exempel tillväxtideologin eller ideologin kring individens primat.

I augusti besökte jag Century of the Child: Growing by Design, 1900-2000 på MoMa, en stor utställning om design och barn. Utställningen utgår från Ellen Keys Barnets århundrade och innehåller en exposé över hur skolor, hemmiljöer, fritidsaktiviteter, leksaker mm har utformats över tid. Modernitetens idéer om det ideala barnet varvas med modernistisk design från hela världen.

I en del som handlar om miljöer och minoriteter visas en skola, Rosenwald-
Whittier School for Negro Children, som ritats av Frank Lloyd Wright 1928. Dess utsmyckning speglade arktitektens idéer om att svarta barn både uppfattade och uppskattade färger, geometri, mönster och abstraktioner bättre än vita barn. I utställningen understryker en skylt att uppfattningen inte har någon resonans i samhället idag, museet tar helt avstånd från dessa idéer. I utställningen och katalogen diskuterar man istället vidare hur föreställningar om barn och primitivism flöt samman.

Leksaker som visas från världskrigen är tydligt färgade av synen på fienden. Italienska barn kunde på 40-talet t ex spela brädspelet Gioco delle 3 oche, Spelet med de tre gässen. Sovjetunionen, USA och Storbritannien framställs som dumma gäss.

Det är så klart lätt att se hur ideologier kring människor och grupper präglat formgivningen historiskt sett. Men jag blir lite rädd när jag i slutet av utställningen, när vi närmar oss nittiotalet, inte alls ser någon diskussion kring könsmärkningen av leksaker. Inte alls. Varesig från 40-talet eller i slutet av förra seklet. Det är så vitt jag kan se bara i anslutning till en modell av en Harajukutjej med Hello Kittyprylar som kön alls diskuteras. Och då alltså på behagligt avstånd från den västerländska kulturen. Jag förstår det inte riktigt. För könsmärkning av leksaker, barnkläder och barnmiljöer diskuteras ändå. Så ideologin är inte osynlig. Eller är den det i USA? Eller har de bara duckat för frågan?

Läs mer om utställningen här.

Matteuseffekten

Där nationalekonomin kan stoltsera med poetiska namn som The Tragedy of the Commons på sina modeller får sociologin hålla till godo med torftiga ”fältteorier” och ”symbolisk interaktionism”(för att inte tala om organisationsteorin där modeller kan ha namn som ”Mintzbergs konfigurationer”). Inom sociologin blir det kanske inte vackrare än Matteuseffekten. Och så här i Nobelpristider ligger det nära till hands att ta upp den.

Det var sociologen Robert Merton som 1968 myntade Matteuseffekten, eller The Matthew effect, som den heter på originalspråk, utifrån bibelordet:

Matteusevangeliet 25:29: ”Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har.”

Matteuseffekten innebär att ”de rika blir rikare och de fattiga blir fattigare”. Fast också överfört på en massa områden där det inte längre handlar om ekonomi. Utan om ackumulerade fördelar där rikedomen gäller politisk makt, rykte, kunskap mm. Malcolm Gladwell har använt modellen i Outliers när han beskriver varför professionella hockeyspelare i Canada ofta är födda i början av året; de var under de första åren i hockeyskolan relativt sett större och mer utvecklade än klasskamrater som var födda senare på året, och erhöll därför mer uppmärksamhet, mer träning, mer bekräftelse och utvecklades därför till allt bättre spelare. Ackumulerade fördelar. Ett slags ränta på ränta.

Inom skolan talar man om att de barn som läser bättre än sina jämnåriga läser mer och blir därför ständigt ännu bättre på att läsa och får bättre förutsättningar för framtiden.

I akademin så beskriver Matteuseffekten fenomenet att en berömd vetenskapsman eller -kvinna vanligtvis får större erkännande än en relativt okänd forskare, även om deras arbeten är oerhört lika. Med andra ord, ofta får de forskare som redan är berömda mer erkännande. Inom vetenskapsvärlden förekommer Matteuseffekten framförallt 1) i samarbeten, 2) när upptäckter görs parallellt, oberoende av varandra, men av forskare med väldigt olika status.

Det finns mängder av kontroverser kring Nobelpristagare som bottnar i just Matteuseffekten.

Men inga av de kontroverserna rör litteraturpriset. Där har ju som bekant många namnkunniga författare förbigåtts. Man kan självklart förklara det med att ”samarbeten” och ”upptäckter” inte riktigt hör hemma i litteraturpriset. En del vill använda Matteuseffekten även inom kulturområdet. Ibland tycker jag att den känns relevant, till exempel när det gäller det sociala spelet på ett kulturfält, i upptäckarfasen eller i ett sammanhang där man gör ett urval i ett på det stora hela likriktat sortiment. När något eller någon utkristalliseras som ”intressant” eller ”talangfullt” och de olika smakskaparna, säg kritiker, producenter, inköpare eller vad det nu må vara, glömmer bort att de deltar i just ett socialt spel, att magin kring det funna är socialt skapad. Det nya bandet. Den nya modeskaparen. Tillsammans vidgar man skillnaderna mellan de som har och de som inte har. Men vi vet ju alla att det finns one-hit-wonders och att en bra bok inte nödvändigtvis leder till ytterligare succéer. Men här är Merton och hans efterföljare tydliga med att det är fråga om att sannolikheten för ytterligare framgång ökar.

För ett par år sedan kom Columbiaprofessorn Daniel Rigney ut med boken The Matthew effect, där han beskriver fenomenet i en uppsjö olika sammanhang. Han är noga med att poängtera att effekten inte är universell eller oundviklig, men att den är en aspekt av hur ojämlikheter återskapas i det sociala livet.

Nu återstår bara att se om man kan skönja någon Matteuseffekt i litteraturpristagarens författarskap.

Om Yoox i New Yorker

Jag vågar utan omsvep hävda att jag besitter viss expertis i konsten att köpa mode online. Under de fattiga åren som doktorand var Yoox min klädmässiga livlina. Jag minns väl min första kontakt med Yoox; en kompis hade köpt en Costume National-topp och vi beundrade lådan och påsen den levererats i minst lika mycket som själva toppen. 2002 är min första order registrerad. Jag skriver ”order” snarare än ”köp” för de första åren skickade jag säkert tillbaka tre fjärdedelar av det jag beställde. Miljövidrigt, jag vet, men det var också en tid av lärande. Och jag köpte nog mest under reatider. Det var oerhört tidskrävande att söka runt på sajten men som doktorand var det den perfekta pausen från kurslitteratur och avhandlingsskrivande. I början brukade Handels vaktmästare komma med Yoox-lådorna tillsammans med övrig post. Jag låtsades som att de stora mintgröna kartongerna (på den tiden kunde man inte välja de diskreta bruna kartongerna) innehöll avhandlingar snarare än Pradastövlar. Sen lärde jag mig att be UPS-killen att komma direkt till mitt våningsplan. Jag minns också hur min pappa körde ut till UPS-centralen i Bromma för att hämta skor jag beställt, kvällen före min disputationsfest.

För oss som inte lockats av outlets men ändå gillar idén att fynda var – och är – Yoox en bra grej. I lugn och ro, men med mycket tid som investering, kan man plocka sina smultron. Och man har en fördel med viss förkunskap, t ex om man söker efter ett plagg ur en viss kollektion.

Nu för tiden handlar jag sällan på Yoox, men däremot på en massa andra sajter som växt fram. Men jag har lagt märke till att många märken har ehandelssajter som är ”powered by Yoox” och börjat undra lite kring Yoox som företag. I ett septembernummer av New Yorker stillades den nyfikenheten. John Seabrook berättar i artikeln The Geek of Chic: How Federico Marchetti brought e-commerce to fashion om hur Yoox utvecklats och hur grundaren, en ekonom med examen från Bocconi och en MBA från Columbia, lyckats ta sig in i modets finrum.

Yoox har idag också ehandelssajterna The Corner och Shoescribe som säljer produkter för ny säsong (Yoox säljer produkter från tidigare säsonger och en del vintage). Och därutöver servar de över 30 modehus med egna ehandelssajter, däribland Bottega Veneta, Jil Sander, Armani, etc. Yoox har en enorm databas kring beteende och smak (”Italians prefer platform sandals; in the U.K. and France, wedges are the most popular, flip-flops sell best in Russia”), men är samtidigt väl medvetna om att denna typ av historisk data inte ger så stor vägledning i modebranschen framåt. Yoox börsnoterades 2009, och aktiernas värde har dubblerats sen dess.

Det enda konstiga är att det inte finns något Harvardcase kring Yoox.

Crawleys på Hallwylska

I min studie av trendmaskineriet i modebranschen har jag frågat en del om modets rörlighet på herr- respektive damsidan, och sökt modeindustrins svar på varför trenderna går snabbare på damsidan än på herrsidan. Fotot ovan är en så fin illustration av just rörligheten och frånvaron av densamma. Bilden kommer från Hallwylskas utställning Dräkter från Downton: Herrskap och tjänstefolk i fakta och fiktion som visar kläder från tv-serien Downton Abbey och varvar dem med kläder ur de egna samlingarna. ITV/produktionsbolaget Carnival Films kan inte låna ut Downton Abbeys manliga karaktärers kläder till Hallwylska museet därför att herrkläder, liksom tjänstefolks kläder, inte ändrades så mycket över tid. Herrkläderna kan alltså användas även för inspelningen av nästa säsong. Och vi besökare får hålla tillgodo med en Lord Grantham i papp. Men kan å andra sidan avnjuta många vackra klänningar som inför säsong 3s 20-talsskildring är helt ute.

Plaggen kommer verkligen till sin rätt i Hallwylskas magnifika miljöer.

Detta bildspel kräver JavaScript.

På tal om jämställdhet

Den här affischen figurerar på en busshållplats utanför Handels. Bakom budskapet ligger stiftelsen AllBright. En stiftelse som är emot kvotering, vilket är lite ironiskt, eftersom just kvotering hade kunnat göra framtiden något mindre dyster för de studenter den vänder sig till.

Men AllBright vill ”öka andelen kvinnliga chefer i Sverige”. Det är vackert så. (Förutom att formuleringen ”kvinnliga chefer” är direkt avslöjande i sitt utpekande av norm och avvikare). Även om jag har mängder av invändningar mot tanken på bl a ”kvinnliga förebilder” och ”incitamentstrukturer” – AllBright verkar ytligt förankrade i forskningsfältet Organisation och kön –  så tror jag att stiftelsen kan ha en positiv inverkan. Att det råder robust mansdominans i svenskt näringsliv är gårdagens nyheter, och detta är i sig självt så oerhört deppigt. Varje satsning som kastar ljus över betydelsen av kön är bra. Just nu.

AllBright vill förändra, och det tänkte jag ta fasta på här. Jag dammar av en klassisk genomgång av de etablerade sätten att tänka kring och tala om jämställdhet i organisationer. Den sk jämställdhetsdiskursen. Anna Wahl och hennes forskarkollegor i FosFor har identifierat ett antal förhållningssätt till frågan om varför jämställdhet, eller bristen därav, är ett problem (läs mer i Det ordnar sig). I en organisation kan många olika sätt att tala om jämställdhet existera sida vid sida. Vilket som får mest genomslag är förstås en maktfråga. Sättet att tänka kring jämställdhet får konsekvenser för vilka förändringsåtgärder som är tänkbara, liksom i förlängningen, vilka resultat som uppnås. Det är därför man inte kan hoppa över problemformuleringen.

Varsågod, här är förhållningssätten:

1)   Jämställdhet – det rör inte oss

Om jämställdhet uppfattas som något oproblematiskt kan det bero på ett könsblint ledningsperspektiv. Ofta hävdar man att jämställdhet redan råder i samhället eller i alla fall i den egna organisationen. Därigenom är det någon annans problem, till exempel andra organisationers eller andra branschers problem, eller något som tillhör den privata sfären eller det förgångna.

2)   Jämställdhet – en generationsfråga

Föreställningen om jämställdhet som en generationsfråga bygger på att den ”nya” generationen eller åtminstone ”nästa” generation kommer att säkerställa jämställdheten. Detta motiveras ofta med hänvisning till att den utveckling mot ökad jämställdhet som skett under senare år är något naturligt, något som skett av sig självt. Ett sådant synsätt osynliggör inte bara allt det jämställdhetsarbete som bedrivits utan onödigförklarar också dagens jämställdhetsarbete. Ett exempel är att man sätter sitt hopp till pensionsavgångars inverkan.

3)   Jämställdhet – diskriminering av män

I kontrast till ovanstående resonemang står föreställningen om att jämställdhet inte är ett problem eftersom könsordningen är naturlig. Enligt detta tankesätt har män och kvinnor av naturen olika uppgifter: kvinnor tar hand om familj och barn medan män förvärvsarbetar. Jämställdhetsarbete tolkas därför som något onaturligt och som diskriminerande gentemot män eftersom kvinnor därigenom erhåller otillbörliga fördelar.

4)   Jämställdhet – att hjälpa kvinnor

Bland dem som argumenterar för att bristande jämställdhet är ett problem finns det olika idéer kring vem som är ägare till problemet och varför det är ett problem. En vanlig föreställning är att ojämställdheten är kvinnornas problem, inte organisationens eller ledningens. Kvinnorna ses alltså själva som förklaring till den bristande jämställdheten; kvinnorna påstås sakna kvalifikationer eller självförtroende. ”Kvinnor har ju inte hållit på med så mycket lagidrott”, kan det låta. Kvinnor ses också som problematiska familjebildare och barnaföderskor; de antas helt enkelt inte klara av att kombinera familjeliv och karriär. Utifrån detta synsätt betraktas jämställdhetsarbete som en hjälp för kvinnor. Synen är vanlig i organisationer med liten erfarenhet av jämställdhetsarbete.

5)   Jämställdhet – att tillvarata kompetens

I organisationer med större erfarenhet av jämställdhetsarbete betraktas bristande jämställdhet snarare som ett organisatoriskt problem. Här talar man ofta om vikten av att också ta tillvara kvinnors kompetens, vilket kan referera till allt från kvinnors kunskaper, andra erfarenheter, synsätt, tankesätt, idéer om chefsrollen, kunskap om kunder och sociala förmåga. Ibland kan denna syn också motiveras med lönsamhetsresonemang: den bristande jämställdheten anses vara ett uttryck för dåligt resursutnyttjande. Vikten av meritokrati framhålls. Det händer att den här synen baseras på en komplementär syn på kön, där kvinnor antas bidra med något särskilt, annorlunda och nytt.

6)   Jämställdhet – att omfördela makt

Jämställdhet kan också motiveras utifrån vikten av breda, representativa beslut i organisationer. Detta synsätt innebär att kvinnor ses som en maktresurs; makt är något som kvinnor kan utnyttja (snarare än att kvinnor ses som något makten kan utnyttja). Problemet med bristande jämställdhet blir då att kvinnors uttolkning av skeenden i organisationen saknas. Med andra ord, kvinnor har inte makten och tolkningsföreträdet att definiera ”verkligheten”.

Jag blir alltid så nyfiken på vad som ligger bakom det där kategoriska avfärdandet av kvotering. Hur förklarar man de strukturer som råder nu? Om man inte tillstår att det råder en strukturell, indirekt kvotering av män nu så innebär det i förlängningen en inkompetensförklaring av kvinnor. För om man hävdar att det råder lika villkor, så består gruppen kvinnor uppenbarligen av ett gäng bristfälliga individer som man måste hjälpa. Eller, vilket jag antar är AllBrights syn, så betraktar man ojämställdheten som ett strukturellt problem, man är medveten om att man med ökad jämställdhet tillvaratar mer kompetens. Men man lägger ansvaret på företagen själva. Och då är det väl tålamodet jag inte förstår.

Jag tror inte att man bara ska fokusera på styrelser, utan lika mycket på ledningsgrupper och organisationsstrukturerna i stort. Men nu har Frankrike, Spanien, Nederländerna, Belgien och Italien alla följt Norges exempel och infört kvotering till bolagsstyrelser. I Sverige hör man röster som säger att Norges tilltag inte varit framgångsrikt. Men läs istället Der Spiegels artikel här. Man ser en direkt koppling till mer jämställda ledningar.

PS. Disclaimer: Nu för tiden bedrivs en stor del av jämställdhetsarbetet sida vid sida med förändringsarbete som syftar till att öka mångfalden utifrån en mängd andra diskrimineringsgrunder (t ex etnicitet, religion, sexualitet, ålder, mm). Anledningen till att jag inte kopplat på dem här är dels tidsbrist, dels den pedagogiska poängen – förhållningssätten blir tydligare så här.  Och så ville jag ju knyta an till just AllBright.