Om Yoox i New Yorker

Jag vågar utan omsvep hävda att jag besitter viss expertis i konsten att köpa mode online. Under de fattiga åren som doktorand var Yoox min klädmässiga livlina. Jag minns väl min första kontakt med Yoox; en kompis hade köpt en Costume National-topp och vi beundrade lådan och påsen den levererats i minst lika mycket som själva toppen. 2002 är min första order registrerad. Jag skriver ”order” snarare än ”köp” för de första åren skickade jag säkert tillbaka tre fjärdedelar av det jag beställde. Miljövidrigt, jag vet, men det var också en tid av lärande. Och jag köpte nog mest under reatider. Det var oerhört tidskrävande att söka runt på sajten men som doktorand var det den perfekta pausen från kurslitteratur och avhandlingsskrivande. I början brukade Handels vaktmästare komma med Yoox-lådorna tillsammans med övrig post. Jag låtsades som att de stora mintgröna kartongerna (på den tiden kunde man inte välja de diskreta bruna kartongerna) innehöll avhandlingar snarare än Pradastövlar. Sen lärde jag mig att be UPS-killen att komma direkt till mitt våningsplan. Jag minns också hur min pappa körde ut till UPS-centralen i Bromma för att hämta skor jag beställt, kvällen före min disputationsfest.

För oss som inte lockats av outlets men ändå gillar idén att fynda var – och är – Yoox en bra grej. I lugn och ro, men med mycket tid som investering, kan man plocka sina smultron. Och man har en fördel med viss förkunskap, t ex om man söker efter ett plagg ur en viss kollektion.

Nu för tiden handlar jag sällan på Yoox, men däremot på en massa andra sajter som växt fram. Men jag har lagt märke till att många märken har ehandelssajter som är ”powered by Yoox” och börjat undra lite kring Yoox som företag. I ett septembernummer av New Yorker stillades den nyfikenheten. John Seabrook berättar i artikeln The Geek of Chic: How Federico Marchetti brought e-commerce to fashion om hur Yoox utvecklats och hur grundaren, en ekonom med examen från Bocconi och en MBA från Columbia, lyckats ta sig in i modets finrum.

Yoox har idag också ehandelssajterna The Corner och Shoescribe som säljer produkter för ny säsong (Yoox säljer produkter från tidigare säsonger och en del vintage). Och därutöver servar de över 30 modehus med egna ehandelssajter, däribland Bottega Veneta, Jil Sander, Armani, etc. Yoox har en enorm databas kring beteende och smak (”Italians prefer platform sandals; in the U.K. and France, wedges are the most popular, flip-flops sell best in Russia”), men är samtidigt väl medvetna om att denna typ av historisk data inte ger så stor vägledning i modebranschen framåt. Yoox börsnoterades 2009, och aktiernas värde har dubblerats sen dess.

Det enda konstiga är att det inte finns något Harvardcase kring Yoox.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s