Matteuseffekten

Där nationalekonomin kan stoltsera med poetiska namn som The Tragedy of the Commons på sina modeller får sociologin hålla till godo med torftiga ”fältteorier” och ”symbolisk interaktionism”(för att inte tala om organisationsteorin där modeller kan ha namn som ”Mintzbergs konfigurationer”). Inom sociologin blir det kanske inte vackrare än Matteuseffekten. Och så här i Nobelpristider ligger det nära till hands att ta upp den.

Det var sociologen Robert Merton som 1968 myntade Matteuseffekten, eller The Matthew effect, som den heter på originalspråk, utifrån bibelordet:

Matteusevangeliet 25:29: ”Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har.”

Matteuseffekten innebär att ”de rika blir rikare och de fattiga blir fattigare”. Fast också överfört på en massa områden där det inte längre handlar om ekonomi. Utan om ackumulerade fördelar där rikedomen gäller politisk makt, rykte, kunskap mm. Malcolm Gladwell har använt modellen i Outliers när han beskriver varför professionella hockeyspelare i Canada ofta är födda i början av året; de var under de första åren i hockeyskolan relativt sett större och mer utvecklade än klasskamrater som var födda senare på året, och erhöll därför mer uppmärksamhet, mer träning, mer bekräftelse och utvecklades därför till allt bättre spelare. Ackumulerade fördelar. Ett slags ränta på ränta.

Inom skolan talar man om att de barn som läser bättre än sina jämnåriga läser mer och blir därför ständigt ännu bättre på att läsa och får bättre förutsättningar för framtiden.

I akademin så beskriver Matteuseffekten fenomenet att en berömd vetenskapsman eller -kvinna vanligtvis får större erkännande än en relativt okänd forskare, även om deras arbeten är oerhört lika. Med andra ord, ofta får de forskare som redan är berömda mer erkännande. Inom vetenskapsvärlden förekommer Matteuseffekten framförallt 1) i samarbeten, 2) när upptäckter görs parallellt, oberoende av varandra, men av forskare med väldigt olika status.

Det finns mängder av kontroverser kring Nobelpristagare som bottnar i just Matteuseffekten.

Men inga av de kontroverserna rör litteraturpriset. Där har ju som bekant många namnkunniga författare förbigåtts. Man kan självklart förklara det med att ”samarbeten” och ”upptäckter” inte riktigt hör hemma i litteraturpriset. En del vill använda Matteuseffekten även inom kulturområdet. Ibland tycker jag att den känns relevant, till exempel när det gäller det sociala spelet på ett kulturfält, i upptäckarfasen eller i ett sammanhang där man gör ett urval i ett på det stora hela likriktat sortiment. När något eller någon utkristalliseras som ”intressant” eller ”talangfullt” och de olika smakskaparna, säg kritiker, producenter, inköpare eller vad det nu må vara, glömmer bort att de deltar i just ett socialt spel, att magin kring det funna är socialt skapad. Det nya bandet. Den nya modeskaparen. Tillsammans vidgar man skillnaderna mellan de som har och de som inte har. Men vi vet ju alla att det finns one-hit-wonders och att en bra bok inte nödvändigtvis leder till ytterligare succéer. Men här är Merton och hans efterföljare tydliga med att det är fråga om att sannolikheten för ytterligare framgång ökar.

För ett par år sedan kom Columbiaprofessorn Daniel Rigney ut med boken The Matthew effect, där han beskriver fenomenet i en uppsjö olika sammanhang. Han är noga med att poängtera att effekten inte är universell eller oundviklig, men att den är en aspekt av hur ojämlikheter återskapas i det sociala livet.

Nu återstår bara att se om man kan skönja någon Matteuseffekt i litteraturpristagarens författarskap.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s