Abbamuseet

Inauguration of the ABBA museum in Stockholm, Sweden - 06 May 2013Jag har varit på Abbamuseet. Första dagen. Efter att under det gångna året avfärdat hela idén om ett Abbamuseum som ointressant föll det sig så att jag råkade ha utländskt besök samma dag som museet öppnade. Sedan vi läst och hört några positiva recensioner väcktes dock vår nyfikenhet och vi begav oss dit utan något större hopp om att komma in (folk påstods ha köat i timmar och på sajten var det slutsålt). Vi kunde gå rakt in.

Historien om Abba är rörande och displayerna är detaljerade och fina. Och interaktiviteten, den genomsyrar hela utställningen. Om ambitionen nu var att göra ett slags Junibacken för vuxna så har man verkligen lyckats. Men som min schweiziska kompis konstaterade efteråt: lärde jag mig något? Nej.

Det kanske inte är meningen att man ska lära sig något. ’Museer är tråkiga’ verkar varit den utgångspunkt man brottats med. Och det är just den inställningen som gör museet så oinspirerande i längden. Istället för att sätta in fenomenet Abba i ett sammanhang – hur förhöll Abba sig till övriga musikakter, hur såg populärmusiklandskapet ut vid den här tiden, vilka var fansen, vad uppskattade fansen hos Abba, hur betraktades Abbafansen utifrån – så får man höra långa historier från Abborna själva. Det är som att läsa ett längre reportage om bandet. Man får inblick: i studioarbetet (med anekdoter om hur de gömde Michael B. Tretows träskor ovanpå högtalarna och hur de vände tändsticksaskarna uppochned så att tändstickorna föll ur när den röksugne öppnade), i resandet, i backstagelivet, i komponerandet, i framtagningen av scenkläderna mm.

Men aldrig någon utblick. Man byter aldrig perspektiv. En display av ett furukök (Björn och Agnethas) och Abba-Agnetha som talar om det fina och roliga äktenskapet och bedyrar att hon älskar att stryka och tvätta. Montern som visar en anspråkslös loge samtidigt som Anni-Frid och Agnetha i audioguiden förklarar att de aldrig tog mer än ett glas champagne före ett framträdande. Fliten som de späckade kalendrarna vittnar om. Polar-sekreteraren Görel Hanser som tillskrivs en stor del av framgången. Det finns så mycket att säga om präktigheten, vanligheten, svenskheten, jämlikheten. Om hur man kan förstå Abbas framgångar och varför de trots sina örhängen också mötts av sånt ointresse bland många. Det senare har troligtvis en del att göra med våra föreställningar om hur musiker och artister bör vara. Och scenkläderna visas upp utan några som helst referenser. Sättet de fotades på sätts heller aldrig i något perspektiv.

Visst, man kan själv dra sina slutsatser, men det hade varit mer givande om någon placerat in historien om Abba i ett sammanhang och tillfört kunskap. Att inte ens min schweiziska väninna upplevde att hon lärt sig något, trots att hon inte var särskilt insatt i exempelvis folkparkskulturen, säger en del. I vårt digitala tidevarv talar man mycket om att museernas roll förändras. Det sägs att det inte längre går att bara visa upp gamla prylar (dessa kan man se digitalt överallt, närsomhelst), museerna måste omformulera sin roll. Vissa väljer underhållning, interaktiviteten för interaktivitetens skull. På Abbamuseet kan man vara ’den femte Abbamedlemmen’, spela in sång, skapa sig en dansande Abba-avatar. Problemet är att den senare är av Elfyourself-kvalitet och vi tycker att flera andra av de interaktiva inslagen redan känns aningen daterade, vilket givetvis är risken när den teknologiska utvecklingen går så snabbt. Andra museer väljer att satsa på kunskap och perspektiv, lära sig att förstå företeelser på nya sätt. V&A är ypperligt bra på att göra just detta. Museets pågående utställning David Bowie Is, som visserligen bara är en tillfällig utställning, är så ofantligt mycket mer intressant än Abbamuseet samtidigt som den använder sig av aktuell teknologi (jag ska skriva om den utställningen en annan gång). Ganska talande då att Abbamuseets curator, Ingmarie Halling, i Guardians recension säger så här om David Bowie-utställningen: ”I visited, but it wasn’t exciting. It was just things in boxes and everybody was walking in a line.”

Museet finansieras med hjälp av inträdesavgifter, privata medel och partners. Säkert bygger Abbamuseets publikuppskattningar på återkommande fans och engångsbesökare och då är kanske utställningens kvalitet inte så relevant. Men för mig blir Abbamuseet mest en påminnelse om hur viktig finansieringen av ett museum är för slutresultatet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s