”Jag hatar flygplan”

viv-virgin-lgI vår tid av miljömässiga uppvaknanden är det intressant att följa hur konsumtionsinriktade företag talar om sina ”erbjudanden”. I intervjuerna till Trendmakarna möttes jag av flera ganska ansträngda utläggningar om att kvinnor borde shoppa mer som män (för att dessa antogs konsumera mode på ett mer hållbart sätt), en stor portion kritik mot ”demokratiseringen” av modet, och rena konstateranden om att vi shoppar för mycket. Och detta kom alltså från modeföretag. Som om att de inte kan påverka hur vi shoppar. Och vill de inte sälja? Hur vore det att se över ägarbilden och ägarnas krav på avkastning? Varför inte göra plagg av bättre kvalitet? Varför inte använda sig av hållbara tillverknings- och distributionsmetoder? Intervjupersonernas krumbukter handlar om att modeföretag idag står inför en massa motstridiga krav, från ägare, kunder, samhället i stort.

På stranden i Nice läser jag ett underhållande reportage ur brittiska Vogue, om samarbetet mellan Vivienne Westwood och Richard Branson. Westwood har designat den nya uniformen för kabinpersonalen på Bransons flygbolag Virgin Atlantic. Men det är inte kollektionen som fångar mitt intresse utan deras sätt att prata om varandra och om mode, ekonomi, pr och miljö. Och samarbetet i sig. Westwood lanserade förra året, under Paralympics avslutningsceremoni initiativet Climate Revolution.

Hon och hennes revolutionskamrater räknar med att de har fram till och med nästa olympiad på sig för att få den globala uppvärmningen att stanna av. Det är därför något förvånande att hon då designar uniformer åt ett flygbolag (även om Branson sägs ha lagt stora summor på forskning kring renare energi). I intervjun säger Westwood också att hon ”hatar flygplan”. ”Varför resa när du kan läsa en bok”, funderar hon högt, och bestämmer sig där och då – i närvaro av en skräckslagen pr-människa från Virgin Atlantic – för att be den som bokar resorna på hennes företag att dra ner på resebokningarna med hälften.

Richard Branson gör å sin sida ett försök att beskriva Vivienne Westwoods utveckling sen den tid då han som skivbolagsdirektör signade Sex Pistols (som Westwood klädde), och konstaterar att hon ”fortfarande är anti-kapitalistisk, men nu driver hon ett kapitalistiskt bolag, så hon är emot den nuvarande formen av kapitalism”.

I själva verket tycks Vivienne Westwood njuta av att sabba för alla konsumtionsinriktade branscher. Även sin egen. Hennes motto är: ”Buy less. Choose well. Make it last.” Hon citerar Oscar Wilde – ”I never waste money, I spend it” – och uppmanar människor att donera pengar till välgörenhet. Hon säger sig göra allt för att förhindra företaget Vivienne Westwoods expansion och leker med tanken på att minska sin produktion. Men hon tänker inte ge upp sitt företag, ”någon annan skulle göra mitt jobb i så fall”. Hon menar att hon kan använda sin position som en plattform för att påverka. Listan över olika projekt som Westwood stöder för att förbättra miljö och sociala villkor för människor är oändlig och tidigare samarbetspartners vittnar om att hennes engagemang är genuint. Kampen mot orättvisor driver henne. I nästa stund tillägger hon att om hon regerade skulle hon förbjuda reklam. Men hon annonserar själv och tycker att fotosessionerna med Juergen Teller är fantastiska.

När organisationer står inför oförenliga krav hanterar organisationerna ofta dem genom att säga en sak, t ex att det är viktigt med hållbarhet, och agera på ett annat sätt, t ex med expansion och ökad försäljning av samma miljöfientliga produkter (jfr greenwashing). Fenomenet kallas av Nils Brunsson för ”hycklande organisationer”, och frikopplingen mellan pratet och handlingen kan utgöra ett effektivt sätt att hantera motstridigheterna. Och fortfarande framstå som rationell och konsekvent. Där Branson skulle kunna företräda en sådan hycklande strategi (satsningar på grön energi till trots så har hans bolag inga tankar på att hejda expansionen, så vitt jag förstått) företräder Westwood en öppet motsägelsefull strategi. Kanske är detta framtidens melodi, särskilt i ett sammanhang där man som företag ibland måste förhålla sig till vissa normer och strukturer som man till en början inte kan påverka. Måhända måste man dock vara punkmormor för att ro iland en sådan strategi. Karl-Johan Persson skulle kanske stöta på patrull.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s