Blow och Guinness

En grupp kulturarbetare som jag är särskilt intresserad av är sk smakskapare. Tastemakers. Det är alltså fråga om personer eller institutioner som verkar i gränssnittet mellan produktion och konsumtion, ett slags intermediärer som är med och sållar bland det tänkbara. Som upptäcker. Som definierar och kategoriserar. Som tar olika hög risk. I min bok Trendmakarna är trendanalytiker en speciell form av smakskapare, eftersom de rör sig i bakgrunden. De är sällan särskilt synliga för slutkonsumenten, de ligger lågt med sin position. Däremot finns det andra smakskapare i modevärlden som är betydligt öppnare med sin maktställning, t ex kritiker, redaktörer, stylister, inköpare på viktiga varuhus, mfl.

Just nu skriver jag en artikel om två kvinnor på temat Patrons of fashion (ett begrepp som jag finner svårt att översätta, men som tur är skriver jag på svenska). Utifrån biografier kring Isabella Blow och Daphne Guinness försöker jag ringa in konstruktionen av en ”patron of fashion”, och jämför den med den idealtypiska Patron of the Arts. I dagarna öppnar en utställning kring Isabella Blow på Somerset House i London. Jag ska dit i nästa vecka. Och för ett par år sen var jag på Daphne Guinness-utställningen på FITs museum. Tanken är därför att jag tar in utställningarna i artikeln också. Villkoren för smakskapare på olika nivåer i modebranschen, och i kulturindustrin i stort, är i mina ögon oerhört intressanta. I vår digitaliserade tid hör vi ofta att producenterna äntligen kan nå konsumenterna på ett mer direkt vis, men jag är ganska övertygad om att någonting går förlorat – förnyelse – om dessa smakskapare inte får lov att skapa magi och outtröttligen rikta våra ögon åt nya håll. Vissa smakskapare är dessutom med och formar produktionen – i modeindustrins fall, designen – hos vissa. Blow och Guinness är intressanta därför att de hade respektive har en så aktiv roll på fältet, inte bara gentemot konsument, utan framförallt gentemot designers.

Mer om denna text när jag sett utställningen. Anledningen till att det varit så tyst från mig på sistone är att jag under hösten skrivit på hemliga ansökningar. Som forskare måste jag ständigt skriva ansökningar, som jag inte vill avslöja förrän de gett utdelning (för man kan alltid bättra på och skicka in på nytt). Men det rör sig om roliga projekt. Sen har jag hängt mycket med min MBA-klass, i nästa inlägg är det dags att berätta om Hongkong-resan tror jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s