Blockbusters

Blockbusters

Idag har vi på ABC-centret haft ett seminarium kring Blockbusters av Anita Elberse, nationalekonom på Harvard Business School. I hennes bok visar hon, med stöd av data på industri- och företagsnivå, hur kulturföretag allt mer anammar en blockbusterstrategi. Talet om ”the long tail” ger hon inte mycket för, framgångsreceptet ligger i stora blockbusters. Hon rör sig i nöjesindustrin, mellan film, tv, förlagsbranschen, musik och sport.

Elberse berättar bland annat att av de åtta miljoner digitala låtar som såldes i Nordamerika under 2011 så såldes 4% i under hundra ex, och 1% i ett ex var. Å andra sidan utgjordes 15% av försäljningen av låtar som såldes i över 1 miljon ex var och 40% av försäljningen utgjordes av låtar som såldes i över 100 000 ex. Koncentrationen på marknaden och informationsteknologin skapar en ”winner-take-all”-dynamik, som gynnar blockbusters.

Att blockbusterstrategin ackompanjeras av ett risktagande utan motstycke är intressant. Siffrorna visar att förlagen, musikproducenterna, tv-bolagen trots allt tjänar mer genom att satsa allt på en häst. Att lägga ytterligare pengar på en och samma vara, snarare än att fördela satsningarna, ger större vinstpotential.

Själv funderar jag mycket över resonemangens tillämpbarheten på en svensk, eller europeisk, marknad. Elberse visar hur blockbusterstrategin breder ut sig. Men exemplen är ofta hämtade ur en amerikansk kulturimperialistisk kontext där alla produkter självklart kan avyttras på en global marknad (tänk bara Sleepless in Hollywood). Enda gången Elberse inte utgår från ett amerikanskt eller brittiskt sammanhang är när hon ger exempel från sportvärlden, där en blockbusterstrategi i form av stjärnjakt förändrat spelplanen. I Real Madrid, Boca, FC Barcelona, och i tenniseliten råder en ”winner-take-it-all”-strategi.

Jag tänker på satsningar som Strindbergs stjärna.

Elberse talar inte så mycket om att bygga upp kulturella värden, om att balansera brett och smalt som är det vanliga förhållningssättet bland kulturekonomer. Men så är hon också nationalekonom. Hon påstår att vi tar till oss kulturprodukter som är populära. Vi är sociala varelser, förklarar hon. Andra aspekter av kulturkonsumtion, t ex att kulturkonsumtion också fungerar som en social markör, lämnar hon därhän. Att de stora filmbolag, tv-bolag och förlag som satsar enorma mängder pengar på marknadsföring av ett fåtal förväntade blockbusters också måste besitta en särskild kompetens, förmågan att se vad som kommer att funka, berör Elberse inte heller. Men konstaterar att satsningarna ibland har drag av självuppfyllande profetior.

Själv läser jag boken som ännu ett exempel på hur kulturföretag idag gör allt för att kringgå och minska de oberoende smakskaparnas makt. Producenterna vill så gärna kommunicera direkt med konsumenterna, eller med återförsäljare utan egna kulturella visioner. Jag tror att vi behöver fler smakskapare, som kan hjälpa oss att hitta nytt, se gammalt på ett nytt sätt, gå bortom de mekaniska rekommendationerna vi får av Netflix och Amazon.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s