design

Century of the Child på MoMa

När jag doktorerade brukade min professor alltid påminna oss om att människor som är ivriga med att avfärda tankegångar som ideologiska ofta själva är blinda för den just nu mest dominerande ideologin. Till exempel tillväxtideologin eller ideologin kring individens primat.

I augusti besökte jag Century of the Child: Growing by Design, 1900-2000 på MoMa, en stor utställning om design och barn. Utställningen utgår från Ellen Keys Barnets århundrade och innehåller en exposé över hur skolor, hemmiljöer, fritidsaktiviteter, leksaker mm har utformats över tid. Modernitetens idéer om det ideala barnet varvas med modernistisk design från hela världen.

I en del som handlar om miljöer och minoriteter visas en skola, Rosenwald-
Whittier School for Negro Children, som ritats av Frank Lloyd Wright 1928. Dess utsmyckning speglade arktitektens idéer om att svarta barn både uppfattade och uppskattade färger, geometri, mönster och abstraktioner bättre än vita barn. I utställningen understryker en skylt att uppfattningen inte har någon resonans i samhället idag, museet tar helt avstånd från dessa idéer. I utställningen och katalogen diskuterar man istället vidare hur föreställningar om barn och primitivism flöt samman.

Leksaker som visas från världskrigen är tydligt färgade av synen på fienden. Italienska barn kunde på 40-talet t ex spela brädspelet Gioco delle 3 oche, Spelet med de tre gässen. Sovjetunionen, USA och Storbritannien framställs som dumma gäss.

Det är så klart lätt att se hur ideologier kring människor och grupper präglat formgivningen historiskt sett. Men jag blir lite rädd när jag i slutet av utställningen, när vi närmar oss nittiotalet, inte alls ser någon diskussion kring könsmärkningen av leksaker. Inte alls. Varesig från 40-talet eller i slutet av förra seklet. Det är så vitt jag kan se bara i anslutning till en modell av en Harajukutjej med Hello Kittyprylar som kön alls diskuteras. Och då alltså på behagligt avstånd från den västerländska kulturen. Jag förstår det inte riktigt. För könsmärkning av leksaker, barnkläder och barnmiljöer diskuteras ändå. Så ideologin är inte osynlig. Eller är den det i USA? Eller har de bara duckat för frågan?

Läs mer om utställningen här.

Svenskt mode enligt britterna

I sommar har jag varit i London i tre vändor för att slutföra mina intervjuer med brittiska designers. Egentligen helt utan avsikt har jag och mina intervjupersoner ofta kommit in på skillnader mellan brittiskt och svenskt mode. Det ord som förekommit mest i beskrivningarna av svenskt mode i mina intervjuer är ”laid-back”.

Laid-back. Tillbakalutat. Det ordet får mig att tänka på Australien. Eller andra länder med mycket sol och strandliv. Rent generellt talar mina intervjupersoner om svenskt mode i positiva ordalag. Vissa framhåller Sverige som det intressantaste modelandet i Skandinavien. Andra kan inte separera Sverige från resten av Skandinavien och nämner Day Birger och Acne i samma andetag. Men många beskriver den svenska som en distinkt estetik, då och då talar de om de rena skärningarna, det minimalistiska och de neutrala färgerna. ”Paletten är för grå för oss”, säger en inköpare på ett stort varuhus. Men det överlägset mest förekommande ordet i beskrivningarna är laid-back. Ibland med förstärkningen ”and relaxed”.

Jag förstår inte ivern att som svensk försöka beskriva svensk stil. Svenskt mode som begrepp är däremot intressant därför att det inbegriper alla de som skapar mode i den värld vi delar, även om vi relaterar till olika sidor av vår kultur och vårt samhälle, beroende på våra erfarenheter, positioner och sammanhang. Mode är en viktig kulturyttring genom vilken vi förhåller oss till vår samtid. Kanske är de kulturella näringarna viktiga för Sverige som exportnation, åtminstone i framtiden. Det är hursomhelst en god idé att skapa så bra förutsättningar som möjligt att verka inom mode här. Men istället för att vi filar på stilbeskrivningar tycker jag att det vore roligt med undersökningar kring andra marknaders uppfattningar om svenskt mode. För dessa föreställningar kan vara begränsande för svenska modeföretag. Och först mot bakgrund av dessa uppfattningar kan det möjligen vara lönt att tänka på hur vi formulerar oss kring svenskt mode, så att vi skapar mer handlingsutrymme för svenska modeskapare/modeföretag av alla sorter.

Omöjligt samtal

”Inga kvinnliga designers kallas genier”. Det är ett återkommande svar jag fått när jag under mina intervjuer med designers passat på att fråga om betydelsen av kön i modebranschen. Det är framförallt kvinnor som svarar så. Att geniet är manligt kodat kommer inte som någon direkt överraskning; i filmindustrin är det regel att prata om vissa manliga regissörer som genier. Men det är intressant att kopplingen manlighet och genialitet består även i ett kulturfält med betydligt fler kvinnliga kreatörer än vad filmindustrin kan stoltsera med.

Det är det manliga geniet jag tänker på när jag besöker utställningen Schiaparelli & Prada: Impossible Conversations på The Met i New York. Titeln är tagen från ett tema i Vanity Fair på 30-talet då ”omöjliga intervjuer” fabricerades mellan exempelvis Josef Stalin och Elsa Schiaparelli. Till utställningen har Baz Luhrmann regisserat ett samtal mellan Elsa Schiaparelli (spelad av Judy Davis) och Miuccia Prada (i egen hög person). De sitter vid varsin ände av ett långt bord. Eftersom samtalet verkligen är omöjligt, så är Elsa Schiaparellis repliker hämtade från hennes självbiografi Shocking Life, från 1954. Upplägget gör att Miuccia Prada snarast reagerar på de samtalsämnen som Elsa Schiaparelli tar upp, än initierar egna. Men det är så klart också en spegling av historien, Prada har förhållit sig till Schiaparelli, inte tvärtom. Samtalet är uppstyckat och projiceras i fonden av montrarna i den ganska småskaliga utställningen. Den är indelad i två övergripande teman: Chic och kroppen som bärare av olika narrativ. Det förstnämnda inbegriper Hard Chic (som refererar till herrkläder, militäruniformer, industrimaterial), Ugly Chic (som hänvisar till material, mönster och färger i till synes disharmoniska kombinationer) och Naïf Chic (som tar fasta på det söta i barnkläder och överför det till vuxendito). När det gäller till den klädda kroppens uttrycksmöjligheter har curatorerna fokuserat på The Exotic Body, The Classical Body, och The Surreal Body. Dessutom finns en del som tar fasta på de två modeskaparnas olika fokus på kroppen, Waist Up/Waist Down: Pradas koncentration på nederdelen av kroppen och Schiparellis besatthet av överdelen. Man kan läsa mer om kläderna här.

Harold Koda och Andrew Bolton, curatorer från The Costume Institute (som också låg bakom bl a Poiret- och Alexander McQueenutställningarna) har haft en feministisk agenda med utställningen, det står helt klart. Och det är välkommet.

Jag har funderat på varför jag blev så upplyft av den här utställningen. Visst, kläderna är fantastiska på alla sätt och vis och utställningen kastar ljus på paralleller och spänningar mellan dessa modeskapare. Den är intressant. Men vad som är den stora behållningen är deras omöjliga samtal. Jag är helt enkelt så svältfödd på att se två kvinnliga kreatörer prata på det här viset kring konst, design och mode. Även om konversationen som sagt är något styltig ibland, så är deras samspel likt det som sociologen Gerd Lindgren brukar kalla homosocialitet: ”en genom konkurrens uppdriven bekräftelsespiral”. I den rådande könsordningen är det vanligt att män orienterar sig mot andra män (de är mao homosociala) medan kvinnor, som en konsekvens av maktordningen, vanligen orienterar sig mot män (och därmed uppvisar heterosocialt beteende). Men i den här settingen förhåller sig Schiaparelli och Prada bara till varandra, de är homosociala. Deras diskussioner om skapande – Schiaparelli vill se mode som konst medan Prada avfärdar sådana anspråk och istället omfamnar modets tillgänglighet – är både bekräftande och konkurrerande. Positionerna är typiska för samtal om skillnaden mellan konst och design, men påminnelsen om att två genier av kvinnligt kön så sällan diskuterar skapande offentligt är viktig. Även om själva genibegreppet känns ganska förlegat.

PS. OS-kollektionen

Här värmer Serena Williams upp inför kvartsfinalen i Wimbledon i år. Apropå sportkläder. Även OS-tennisen ska ju spelas på All England Club och sensationellt nog kommer spelarna att få beträda banorna även om de inte är klädda i vitt.

En möjligen sista kommentar om OS-kollektionen. Har alla som sysslar med nation branding (och det är rätt många) i Sverige missat att de olika internationella mästerskapen och spelen inte bara skapar nationell yra, på gott och ont, utan också fungerar som en arena där nationer presenterar sig för varandra även bortom de idrottsliga prestationerna?

Nu vet jag inte om den här OS-kollektionen är obligatorisk även för tennisspelarna. Jag hoppas verkligen att vi slipper se Sofia Arvidsson och Robert Lindstedt i funktionspikéer från Li Ning på All England Club.

OS-kollektionen

Det här är Sveriges OS-kollektion år 2012.

När t o m monarkin rättfärdigas med att kungafamiljen så bra marknadsför Sverige torde man väl kunna satsa tillräckligt med stålar på att våra allra bästa idrottsmän och -kvinnor – som förresten tagit sig till världseliten på egna meriter – kunde få marknadsföra Sverige inför miljontals tittare på ett något mer värdigt och stilfullt vis. Och många länder satsar på kläderna. Men svenskarna är hänvisade till Li Ning-kollektionen där det svenska modeundret så totalt lyser med sin frånvaro och man ’jobbat med färgen turkos för att höja modegraden’.

Och alla dessa pengar som satsas på ”kreativa näringar” å ena sidan, och ”Sverigebilden” å andra sidan. Jag tror verkligen att design kan göra stor skillnad. Sverige borde satsa mer på bra design. Men så länge designsatsningarna blir isolerade öar – kring möbelmässor och modeveckor – så får de ingen riktig verkan.

När jag var i London besökte jag mitt favoritmuseum V&A. Jag har sagt det många gånger förr, men det som gör deras utställningar så otroligt bra, är att de sätter in fenomen i ett socialt sammanhang, och visar hur kultur, makt och politik har påverkat designerns utveckling eller hur fenomenet i fråga kommit till uttryck. Just nu pågår en liten utställning om Heatherwick Studio, Heatherwick Studio – Designing the Extraordinary. Jag associerade framförallt Thomas Heatherwick till den brittiska paviljongen under Expon i Shanghai 2010. Man kan så klart diskutera arkitekturens förtjänster fram och tillbaka, men ett givande inslag i den här utställningen som i övrigt innehåller massvis av modeller och prototyper, var ett antal telefonlurar som besökaren kan lyfta på. Genom luren kan man lyssna till ett antal röster som alla på något sätt har varit involverade i projektet ifråga (alla inspelningar finns här). När det gäller den håriga brittiska expopaviljongen kan man lyssna till hur det gick till när Heatherwick Studio fick uppdraget. Fyra personer får komma till tals, utöver Thomas Heatherwick, Mark Jones, tidigare chef för V&A, en UD-representant ansvarig för expon och så utställningscuratorn. Mark Jones berättar hur han i ett tidigt skede började prata med regeringsfolk och designers och försökte få dem att förstå att det vore ytterst pinsamt att inte ha en designtävling inför expon. Thomas Heatherwick beskriver briefen från den brittiska regeringen som intetsägande artig; paviljongen skulle förmedla att Storbritannien är ett bra land att semestra i, och att landet har ett intressant arv. Men briefens sista rad överraskade honom. Där stod det: ”Men när det är omröstning, se till att vara bland topp fem”. Sen pratar de vidare i luren om nationbranding och möten med designeliten på V&A.

Men det var briefen jag kom att tänka på när jag såg den svenska OS-kollektionen. Det måste vara något fel i briefen. Kan vi inte någon gång säga att ett mål är att göra något som är topp fem, sett till design?

I den gemensamma plattformen för Sverigebilden som Svenska Institutet tagit fram identifieras de fyra kärnvärdena nytänkande, öppenhet, omtänksamhet och äkthet. Återspeglar Sveriges OS-kollektion något av detta?

UPPDATERING: Hurra! Nu har Sofia Hedström skrivit om OS-kollektionen.

Om lakan och designdebatt

Jag grämer mig lite över att inte ha intervjuat Stefan Nilsson på Trendgruppen, men han föll bort i och med att jag fokuserade på trendbyråer med mer renodlad modeprofil. Som alla andra har jag häpnats över NKs pop up-butik med temat Design with a conscience (som från början, än värre, hade rubriken ”Occupied”). Men det är först när jag läser artikeln ”TaNKen var ju god” i DN, som jag tänker att floppen är ett uttryck för ett djupare problem.

En obehaglig utveckling är att man numera lätt bortser från själva sammanhanget där idéer ska dryftas eller ”debatter” förväntas äga rum (jag tänker också på utställningen om konst och ekonomi på Bukowskis). Inramningen påverkar så klart hur ”debatten” ter sig, vilka frågor som ställs, vilka tolkningar som blir möjliga, och som dominerar, och vilka som engagerar sig. I DN-artikeln i lördags säger Stefan Nilsson att han vill ställa frågan ”kan design förändra världen?”. Enligt en kommentar från NK Glas, Porslin & Kök och Trendgruppen syftar pop up-butiken till att ”belysa produkter som har designats med medvetenhet om olika samhällsproblem. Produkterna är formgivna i olika delar av världen.” Och utifrån detta vill de föra en ”debatt”.

Men den här ”debatten” har en tydlig avsändare, NK Glas, Porslin & Kök. Butiken vill få ut någonting av den. Att som företag ta ansvar för hur hela ens värdekedja påverkar miljö och samhälle i stort lovordas idag. Tanken är att företag möjliggör för samhällen att blomstra och vara hållbara om företagen beaktar denna påverkan när de utformar sin verksamhet, samtidigt som företagen förstås vill behålla sin konkurrensfördel. Man skapar alltså gemensamma värden; företag inkorporerar sociala värden i strategin. Men vad är det för värde NK Glas, Porslin & Kök vill skapa med den här pop up-butiken?

När dessa numera ökända lakan, krukor med våldtäktsmotiv och skålar med bitmärken ställs ut, till försäljning, i ett sammanhang där allt annat handlar om helautomatiska espressobryggare, glaskaraffer och Margretheskålar, är det lätt att tolka det som att NK hånar sig självt (som fortsätter att sälja kaffekoppar trots att folk svälter runt om i världen), sina kunder (som köper trots det som pågår i världen utanför), och de svältande, hemlösa och våldtagna som blir stereotypifierade och objektifierade i utställningen (ja, jag vet att utsatta får någon del av intäkterna). Jag kan själv knappast tänka mig ett tilltag som är ett bättre exempel på en värdeförstörande satsning, för alla parter.

Jag håller självklart med om att man måste kunna diskutera designens roll i samhället, men på ett oberoende forum. Här blir behovet av ett formmuseum i Stockholm återigen aktualiserat. Annars går det också bra att använda befintliga museer eller akademiska institutioner. Och måste objekten vara till försäljning? För att påvisa det motbjudande i vår konsumtion? I så fall var Occupied en bra rubrik, men då är det en satsning mot NK (det kanske det var). Annars borde kanske försäljningen ägt rum i en fristående butik, bortom den oproblematiserade konsumtion som den kritiserar? Och om designområdet ska tas på allvar i sin frågeiver kring sociala orättvisor kanske man måste problematisera det här med överskott till välgörande ändamål. I DN-artikeln gör Stefan Nilsson en jämförelse med konsten som inte har några problem att ta upp sociala frågor. Det är ju korrekt, men designområdet med sina rötter i industrialismens framväxt är, liksom mode och i många hänseenden även musik, mycket mer präglat av en ekonomisk logik än konsten. Det går inte att jämföra dem rakt av. Brukaren är t ex mycket mer framträdande i designområdet. Utan att gå in på de enskilda objekten i pop-up-butiken får jag också intrycket att den ”medvetenhet” de vill bidra till är av den allra enklaste sort: det existerar hemlösa, fattiga, våldtagna mm. Kanske krävs det något mer av design som ställer sociala frågor.

Det är roligt att Stefan Nilsson fortfarande är nöjd med syftet med pop-up-butiken men upplever att ”kommunikationen uppenbarligen inte fungerat”. Som vanligt reduceras det mesta till media- och krishantering. Det kanske var en usel idé? Vad jag reagerar mest på, är när han säger att han inte kommer att väja för ”kontroversiella ämnen” i framtiden, och berättar om en kommande utställning om varför invandrare är så underrepresenterade i den svenska designbranschen (”en utställning med sju svenska formgivare som inte heter Ulla eller Pär”). Genom att beskriva både pop up-butiken och det kommande projektet som ”kontroversiella ämnen”, ges lätt intrycket att det är brottet mot konvenansen, att man tar upp ”sociala frågor” som skapar motstånd, inte idéerna i sig eller själva genomförandet. Ett lätt sätt att vifta bort motstånd på. Att etiketten ”kontroversiella ämnen” alternativt ”sociala frågor” skulle täcka in allt från designfältets egna strukturella problem till världsproblem på makronivå – ökade klyftor och svält – och samhällsproblem på mikronivå – som våldtäkt – tycker jag låter en aning nyvaket. Det kan vara bra att fokusera.

Jag tycker att utställningen kring underrepresentationen verkar toppen. Jag är också helt övertygad om att NK Glas, Porslin & Kök hade lyckats betydligt bättre med en satsning på svensk design där formgivarna inte bara heter Ulla eller Pär. Strukturer på designfältet skulle ifrågasättas och kanske luckras upp något. Butiken hade framstått som framåtsträvande: en butik med ett utbud utöver det vanliga. Hade NK haft något slags övergripande funktion, skulle varuhuset kunnat synliggöra formgivare med invandrarbakgrund över hela varuhuset. Det vore lätt att finna gemensamma värden.

Men varuhus är tveksamma forum att driva debatter om växande klyftor och konsumtion per se i. Däremot kan man göra olika satsningar som visar på ett ökat ansvar för värdekedjan och användningen av resurser i det man saluför. I höstas hade Selfridges en kampanj i samband med modeveckan, där de hade byggt upp en sweatshop i damdesigneravdelningen, där team från olika modehus kom och anordnade workshops kring hur man kan alternera plagg för att hålla dem intressanta längre, hur man kan bevara ett favoritplagg. Med detta visar Selfridges att det tar kärnan i deras verksamhet på allvar, men att varuhuset också är mån om hur brukarna använder produkterna, att de består. Selfridges har för övrigt en räcka andra CSR-projekt (arbete mot utfiskning, mot pälsanvändning, man hade Museum of Everything, mm).

Pop up-butiken på NK var en del av designveckan, jag vet, men vill man diskutera design och sociala frågor klingar det CSR.

Fyra utställningar och tre städer

Jag har hunnit se massor av utställningar den senaste månaden, av vitt skilda slag. Men här på bloggen vill jag lyfta fram fyra utställningar som ligger hyfsat nära mitt forskningsområde (så jag väljer åtminstone för tillfället bort exempelvis Newseums FBI-utställning och Museum of Everything på Selfridges). I Paris pågår nu Hussein Chalayan-utställningen Hussein Chalayan Fashion Narratives, på Les Arts Décoratifs, som jag verkligen rekommenderar. Jag närmar mig alltid modeutställningar men en viss rädsla för att bli besviken. Utställningarna på Victoria & Albert har alltid överträffat mina förväntningar (möjligen undantaget Yohji Yamamoto-utställningen), det är snarare mindre – och törs jag säga det – populistiska utställningar där man bara hängt upp ett antal plagg ur en designers samlade produktion bakom glas, helt utan kontextualisering, och hoppats på att ”mode drar folk”, som gjort mig förberedd på besvikelser. Men Hussein Chalayan-utställningen är rolig på flera plan. Dels är displayerna intressanta i sig, de tar fasta på Chalayans användning av möbler, skulpturer, installationer, video och annat, dels förekommer en mängd filmer, bakgrundsmaterial och dessutom upplysande texter om varje display som hjälper besökaren att även ta sig bortom de egna associationerna. Chalayans mode är så fyllt av referenser till politik och socioekonomiska realiteter.

Temporal Meditations, SS 2004

Vad som vid första anblicken ser ut som något slags semesterparadismönster visar sig vid en närmare titt vara krigsbilder från 50-talets Cypern (Chalayans hemland). I klänningens tryck skildrar Chalayan ett historiskt slag som utspelar sig intill en hotellpool, omgärdad av palmer. I denna kollektion försökte Chalayan spåra historiska migrationsmönster bland grek- och turkcyprioter.

Genometrics, AW 2005

I Genometrics har han med hjälp av statistiska metoder utforskat hur Londonbors individuella DNA samspelar med stadens ljudlandskap och tagit fram plagg som återspeglar variationerna (här får man läsa mer i katalogen, för just detta tedde sig extra komplicerat).

Museum at Fashion Institute of Technology i New York såg jag Daphne Guinness-utställningen. Den kan inte jämföras med Hussein Chalayanutställningen, av så många anledningar. Främst därför att Daphne Guinness, precis som utställningscuratorn Valerie Steele skriver, är en modeikon – inte en designer. Jag tilltalas av idén att se en utställning där en modesamlare visar upp sin samling under olika teman. Det är befriande att få se en mängd designers blandas i displayerna, samtidigt som det är en så distinkt egen stil. I första utställningsrummet visas galna skor (många är från Alexander McQueen). I den större salen är kläderna sorterade i olika kategorier, så som Dandyism, Armor, Chic, Evening Chic, Sparkle och Exoticsm. Nästan allt går i svart och metall. Där finns plagg från bl a Karl Lagerfeld för Chanel, Alexander McQueen, Gareth Pugh, Dior, Valentino, Azzedine Alaïa, men också Hogan McLaughlin. Det är ingen mesig kvinnlighet som tonar fram, den är stenhård och snygg.

Daphne Guinness

Utställningen skulle ha vunnit på mer kontextualisering, t ex om hur Daphne Guinness erövrat sin position inom modefältet. En förutsättning för att ha en samling på 2500 plagg och 450 skor är naturligtvis en förmögenhet. Men skulle man iscensätta en liknande utställning över valfri Hollywoodstjärna kan jag garantera att man inte hade fått något lika säreget som det här. Det finns inte en tillstymmelse till ”sno-stilen”-mode över Daphne Guinness. The New Yorker från den 26 september innehåller en intressant artikel om henne av Rebecca Mead (som man tyvärr inte kan läsa online). Jag hade velat veta mer om henne även på utställningen (bara en sådan sak som att hon sedan fem år tillbaka lever med filosofen Bernard-Henri Lévy – som lär ha sagt till henne att ”du är inte längre en person, du är ett koncept”). Nu får man se några ganska intetsägande filmer där hon intervjuas om sin stil och om lanseringen av hennes egen parfym (i samarbete med Comme des Garçons). Men det hade varit mycket mer intressant att höra hur designers ser på hennes stil, hur hennes roll vuxit fram, vilka som påverkat henne (det kan man dock läsa lite om i utställningskatalogen, Diana Mitford var hennes farmor). Och hur hon själv har blivit en aktör på modefältet.

Lite längre upp på Manhattan, på Museum of Arts And Design (MAD) såg jag Otherwordly: Optical Delusions and Small Realities, en utställning som tyvärr inte visas längre. Den tog fasta på konstnärers lust att för hand gestalta alternativa världar i miniatyrformat, antingen som skulpturer eller som modeller för foto eller film. Att det är fråga om handfasta modeller där konstnärerna arbetar direkt med materialet ses av utställningscuratorn som en reaktion på att den digitala världen breder ut sig.

Patrick Jacobs

Tracey Snelling

Det fanns en del upprepningar i utställningen, men på det hela taget var det en fokuserad utställning som fick mig att tänka på hur lätt modellvärlden ger oss en Gudskänsla.

En mindre avgränsad utställning är The Power of Making på V&A. Den kretsar kring konsthantverk och hantverk, alltså handgjorda saker som man antingen gör som konst eller för det egna nöjets skull. I den finner man en gorillaskulptur av trådgalgar, en dissekerad groda av lego, en nålklänning, en bebis i marsipan, en högklackad gitarr, Savile Row-skrädderi, men också nyheter som 3D-printing, ett kirurgiskt implantat med ett slags broderi, spray-onkläder, mm. Mycket tycks bygga på fantasi, på att man gör något oväntat med materialet eller objektet.  Att ”göra saker” kan vara att uppfinna och att lösa problem, skriver curatorn. Men det kan också vara det enkla nöjet att peka på något och säga ”det där har jag gjort”.

Samma dag jag lämnar London gör jag en intervju med en analytiker på Goldman Sachs, investmentbanken. Hon är inriktad på lyxvaruindustrin och jag har många frågor kring lyxvarukonglomeratens expansion i framförallt Kina. Efterfrågetrycket är så högt att företagsgrupper som LVMH, PPR, Richemont, inte förmår möta det. Hon berättar att företagen därför är i färd med att köpa upp hantverksstudios runt om i Europa, t ex garverier, urmakare, skrädderier, för att på sikt kunna möta efterfrågan. Samtidigt behöver varje nyanställd ungefär ett halvår som lärling innan han eller hon kan ta sig an sina uppgifter på allvar. Jag går ifrån intervjun och tänker att kanske har vi Europas framtid i en globaliserad värld just där, i vår hantverkstradition. Vi ska nog inte underskatta den kreativitet och problemlösningsförmåga som kommer därifrån. Särskilt inte i mötet med det vi i vanliga fall kallar ”kunskapssamhället”.