EMBA

Mot Hongkong

Det här är min MBA-klass. En skara oerhört sympatiska personer.

SSEMB2012photoaug1

I förra veckan hade vi vår fjortonde programvecka och i november bär det av till Hongkong för en veckas program kring Kinas ekonomi och att göra affärer i Kina. Vår värdskola är HKUST, en av Asiens allra bästa universitet. Som förberedelse inför Kinaveckan hade vi tre gäster på besök: journalisten och författaren Ola Wong som talade om korruption i Kina, forskaren Maria Ahlsten som talade om hur NGOs i Hongkong arbetar för att sprida kunskap om arbetsrätt till fabriker och organisationer i Kina, och Frédèric Choo, från Handelsbankens Capital Markets som talade om den kinesiska marknaden. Som läsning gäller Factory Girls: Voices From the Heart of Modern China av Leslie T. Chang och ett antal Special Reports om Kina från The Economist.

Svenskt Näringsliv & näthatet

Jag ser olika vdar i slips och kostym, en efter en slå sig ned på en ensam pall i ett mörkt rum, och med stark och klar röst läsa högt ur mejl som förtäljer om hatet som riktats mot deras företag. Det är svårt att förstå hur Svenskt Näringsliv tänker när organisationen ansluter sig till debatten om näthat och börjar tala om hatet mot juridiska personer. Det kastar, som Fredrik Strage skriver, ett löjets skimmer över Svenskt Näringsliv.

Men den här önskan om att kontrollera vad som sägs om företaget är i sig mycket mer intressant än själva utspelet. Det är ett tecken i tiden. Alla pr-byråer som vill lägga sig i vad som skrivs. Alla anställda som är rädda för att uttala sig ”fel” (något jag själv märker som forskare).

Det handlar egentligen om företag som inte hängt med sin tid. De kan inte längre kontrollera sin omvärld. De måste se till sina kunders, anställdas, leverantörers och ägares intressen och de kan inte bortse från de värderingar som råder i de samhällen där de verkar och den ekologiska och sociala påverkan de som företag har. Det räcker inte med kommunikation. De måste ha affärsidéer som är hållbara på alla plan.

Det roliga är att vi har en så otroligt bra kurs i MBAn som leds av Lin Lerpold och som lär deltagarna just det här. Den heter CSV, Creating Shared Value. Och jag här himla stolt över det.

Och förresten, till skillnad från Fredrik Strage gillar jag Arlanda Express, för jag vet att de arbetar hårt med mångfald.

(Min bok är nästan klar nu, jag ska börja skriva här igen.)

iPad-tider

Imorgon har jag programvecka med min nya MBA-klass igen. Jag är rätt mallig över att vi numera använder iPads på MBA-utbildningen. Tidigare brukade vi kopiera upp monstruösa mängder föreläsningsanteckningar, artiklar, case mm till deltagarna. Det är ur ekonomisk synvinkel försvarbart att dela ut iPads till deltagarna. Vissa saker kan av rättighetsskäl dock inte läggas ut på programportalen. I utbildningen är den också ett utmärkt verktyg att göra snabba presentationer med. Men vi hoppas också att deltagarna vänjer sig vid att över huvud taget läsa allt mer via iPaden så att en del onödig kopiering kan reduceras även privat och i jobbet. Sen finns det så klart fortfarande problem med Apples elektronik (jag tänker på detta och detta, men kanske går vi i rätt riktning i alla fall). Men i nuläget framstår iPaden som bästa alternativet.

Om man som jag ibland blir lite trött på Handels förkärlek för det mörkblå och svarta kan man med fördel köpa ett eget fodral. ”Det blir också lättare att hitta den bland de 38 övriga”, motiverade jag mitt inköp.

Så där gick jag runt och var stolt över att vi ligger i framkant med iPad-användningen och tågade i torsdags in på Royal Academy i London för att se David Hockney-utställningen. David Hockney har gjort konst på sin iPad sen 2008. Det var helt fantastiskt att se, för verken var rejält uppförstorade och täckte väggarna i en av de större salarna. Här är ett litet klipp om utställningen där man också ser iPadkonsten lite närmare.

Laxen som outtömligt samtalsämne

Vid sidan av att skriva på min bok har jag den senaste tiden läst och givit feedback på 25 uppsatser om globalisering, den avslutande examinationen på Globalinriktningen inom Executive MBA. Det har varit intressant och varierande läsning på temat Globalisering och dess konsekvenser. En deltagare skrev om vikten av ökad satsning på humaniora inom ekonomiutbildningar och om kultur, design och kreativitet som vår (läs Sveriges) främsta konkurrensfördel i en globaliserad värld. Det här är ett ämne som ligger mig själv varmt om hjärtat och som jag skrivit om här bl a. Uppsatsen innehöll en så rolig passage från boken En finansmans bekännelser, av Knut Ramel, som jag vill dela med mig av här. Knut Ramel arbetade då på investmentbanken Merill Lynch som årligen anordnade en veckas flugfiske på Island dit viktiga kunder (så som t ex Hans Dahlborg, Björn Svedberg, Lennart Ribohn, Jan Belfrage, Hans Rausing och Claes Dahlbäck) med respektive bjöds. Ramel beskriver fisket:

Jag märkte förvånat att många mycket framstående ledargestalter från näringslivet valhänt, rentav nervöst, hanterade ren social konversation. Det verkade ofta som om de inte hade något alls att säga när de inte kunde tala om sitt jobb. Identiteten var fast förankrad i jobbtiteln, utanför den fumlade och famlade de påtagligt. Det blev därför mycket tal om lax, hur stora eller små de hade varit, hur svåra de var att fånga, vem som hade fått vad, vid vilken plats i floden, när den fångats, hur den fångats, vilka som smitit, hur stora de var, hur man kastat, vad guiden sagt, gjort, inte sagt, inte gjort, varför, varför inte, ämnet var outtömligt. 

Jag tycker att det är snudd på rörande, men jag skrattade högt när jag läste det. Nu för tiden hamnar jag ofta i situationer där jag försvarar ekonomyrket. Jag blir så uttråkad av alla slentrianmässiga och fega avfärdanden av alla sorters ekonomer (och just att man drar alla över samma kam, det råder trots allt väsentliga kvalitetsskillnader mellan utbildningar). Men det finns gränser för vad jag är beredd att försvara. Dit hör laxen som outtömligt samtalsämne.

I vapenland

I september hade jag en programvecka med min EMBA-klassDarden, University of Virginia, och ett par dagar i Washington D.C. Temat för veckan var Strategic Management Communication, med diverse föreläsningar kring storytelling, krishantering, förhandling mm. D.C. är lobbyismens vagga och erbjuder mängder av intressanta organisationer som är fokuserade på att påverka politiker, lagstiftare, näringsliv, organisationer och medborgare. Vi avslutade vår vecka med ett studiebesök på NRA, National Rifle Association, i många undersökningar utsedd till USAs mest inflytelserika lobbyorganisation (av lagstiftare och folk on the hill). Denna organisation propagerar alltså för rätten att bära vapen. Hur galen man än tycker att denna idé är, så är organisationen en spegling (och tolkning, skulle vissa hävda) av 2nd amendment, och djupt rotad i den amerikanska kulturen.

En stund efter att NRAs Director of NRA’s Grassroots Division, Glen Caroline, presenterat NRAs arbete kring lobbying och organisationens budskap sitter vi – femtio personer – och bombarderar honom med frågor och vinklingar kring rätten att bära vapen som vi tror ska få honom att bli tagen på sängen. Men det förefaller helt omöjligt. Han är extremt slipad, kommunikationsstrategen personifierad. Han häver då och då ur sig saker som  ”The only thing that can stop a bad guy with a gun is a good guy with a gun”. Men för det mesta är det resonemang som bygger på att han hänvisar till studier och undersökningar som vi absolut inte har någon chans att kolla upp. Han kan inte nog poängtera hur meningslösa alla försök till ”vapenkontroll” är – eftersom kriminella inte följer lagen. Och precis som en slipad politiker lyckas han styra in varenda fråga till att handla om det budskap som han vill föra ut: i hans fall rätten att försvara sig, som ett medel för att minska våldsdåd. Precis som förra gången jag hade med mig en klass till NRA får Glen Caroline frågan om hur medlemsbasen ser ut. Den vet han inget om, vilket inte är särskilt trovärdigt med tanke på att föreningen tycks ha detaljerad data kring alla andra förehavanden. Men, tillägger han, kvinnor är den snabbast växande medlemsgruppen. NRAs medlemmar väljer ofta politisk kandidat utifrån just vapenfrågan, vilket organisationen tagit fasta på i Trigger-the-vote-kampanjen. Just nu är många inom NRA upprörda över att man inte kan köpa mer än en pistol per månad i Kalifornien, Maryland och Virginia. Sedan Obama kom till makten har vapenförsäljningen ökat – av rädsla för att lagstiftningen kan komma att bli hårdare.

Här är några bilder från NRAs museum och tillhörande museishop.

ammunition

pistoler

pojkrum på 50-talet

pistoltidningar i museishopen

golfbollar i museishopen

julgranskula

USB-minnen

PS. Vill bara tillägga att vi tidigare i veckan kollade in det nyligen invigda monumentet över Martin Luther King, en annan kommunikatör:

Martin Luther King

MLK citat