film

The Queen of Versailles revisited

Jag har ”gillat” The Queen of Versailles Facebooksida i en månad nu, men har bestämt mig för att ”ogilla” den nu. Jag tyckte verkligen om filmen, greppet att använda dokusåpeinramning kring historien var effektivt. Det gjorde kopplingen mellan förmögenhet och affärsverksamhet mer intressant och krisens konsekvenser desto mer påtagliga. Men när jag ser bilder från premiärer och annat marknadsföringsmaterial på Facebooksidan känns det som att filmen blir just det den delvis också kritiserar; ett verktyg för kändisskap. Marknadsföringen gör mig deppig.

The Queen of Versailles

Jag såg The Queen of Versailles häromkvällen. Lauren Greenfields dokumentär kan ses som en parallellhistoria till Inside Job, dokumentären om systemfelen i finansindustrin och den finanskris dessa ledda fram till. I The Queen of Versailles följer vi Jacqueline och David Siegel, som när filmen börjar är omåttligt rika. David Siegel har som grundare till företaget Westgate Resorts gjort sig en förmögenhet på att sälja andelslägenheter. Siegels är i färd med att bygga USAs största villa, ett över 8000 m2 palats som försöker efterlikna Versailles OCH Paris Hotel i Las Vegas. Familjen – paret har åtta barn – har en stab på 13 personer och konsumerar utomjordiskt mycket. Men så infinner sig finanskrisen och hela affärsverksamheten skakas i grunden. Siegels företags verksamhet vilade helt och hållet på tillgången på subprimelån, det var så kunderna kunde finansiera sina andelslägenheter och Siegel i sin tur kunde expandera med nya fastigheter. Villan blir aldrig klar. Jackie Siegel går in för att spara. David blir allt surare och tillbakadragen.

Filmen är en illustration av vad finansindustrins systemfel möjliggjorde, och samtidigt en närgången skildring av kopplingen mellan ett företag och en familj (och dess entourage) som synliggör betydelsen av klass, kön och etnicitet. Jag gillar tonen i filmen, Greenfield blir aldrig hånfull eller skadeglad. Och på något sätt blir även Siegels lidande allmängiltigt.

Nu läste jag precis att Siegels stämt filmaren/filmbolaget.

Joan, Peggy & Megan

Det finns otroligt mycket att säga om The Other Woman (avsnitt elva i säsong fem av Mad Men). Och mycket har sagts. Jag älskar att läsa analyserna (se t ex här och här och här och här, och den här närläsningen av Don och Peggys möte). Jag tänker inte göra en recap här, men som organisationsforskare vill jag lägga fram en analys av avsnittets tre kvinnliga huvudpersoners strategier. Jag har tidigare skrivit om kvinnors strategier i mansdominerade organisationer och saxar lite från min egen text här:

För att fungera i sin arbetssituation måste kvinnor i mansdominerade organisationer förhålla sig till kön för att hålla sin självkänsla intakt. De behöver en strategi för att överbrygga gapet mellan å ena sidan behovet av en positiv kvinnoidentitet och å andra sidan det faktum att kvinnor är det underordnade könet i organisationen. Flera forskare (t ex Kanter och Wahl) har identifierat kvinnors olika strategier i dessa situationer. De tre vanligaste strategierna är:

1. Den könsneutrala strategin

Detta förhållningssätt innebär att kvinnan förnekar att kön spelar någon som helst roll i hennes karriär eller i näringslivet i stort. Följaktligen konkurrerar hon med andra kvinnor och män som vore de alla män. Hon är snabb med att avfärda alla påståenden om att kvinnor möter problem som chefer, och ser sig själv som ett tydligt bevis på att det går att lyckas oavsett kön. Hon framhåller likheter med männen och söker gemenskap med dem samtidigt som hon tar avstånd från andra kvinnor. Ofta anses kvinnor med en könsneutral/könsblind strategi vara ganska bra chefer, men kan också kritiseras för att vara ”okvinnliga”.

2. Den positiva strategin

Den här strategin innebär att könsordningen accepteras genom en komplementär syn på könen: kvinnor uppträder som kvinnor förväntas göra utifrån ett könsstereotypiskt synsätt. En typisk positiva strategin-kvinna betonar att det finns fördelar med att vara kvinna trots mansdominansen, t ex att kvinnor har ett särskilt sätt att kommunicera och tänka, som kan vara organisationen till gagn. Därmed håller hon självkänslan intakt. I och med att hon inte utgör något hot (hon utmanar inte könsordningen) får hon också visst handlingsutrymme. Men möjligheterna till avancemang är begränsade. Hon anses sakna den auktoritet som krävs för att kunna avancera till en chefsposition.

3. Omvärldsstrategin

Omvärldsstrategin synliggör och kritiserar könsordningen. Omvärlden och den egna situationen förstås utifrån att det finns en könsordning där mäns och kvinnors olika positioner har en avgörande roll. “Misslyckanden” i karriären, diskriminering, brist på identitet, och isolering tolkas utifrån ett strukturellt perspektiv, inte ur ett individperspektiv (som brister hos individen). Mansdominansen går att beskriva och förklara och hotar därför inte självkänslan. Kvinnor som agerar utifrån detta förhållningssätt framhäver likheterna mellan kvinnor och män och kräver lika villkor i arbetet. De söker också bekräftelse som hel individ, dvs både som kvinna och ledare. De är alltså positiva till jämställdhetsarbete, även om de kan ha olika syn på vilka åtgärder som ska prioriteras. Självklart kan en kvinna som själv har haft positiva erfarenheter som chef anamma en omvärldsstrategi – det räcker med att hon ser att kvinnor som grupp missgynnas av rådande strukturer.

De två förstnämnda strategierna innebär alltså att könsordningen accepteras (via förnekande av betydelsen av kön respektive ett komplementärt synsätt på kön). Dessa båda strategier kan vara mycket gynnsamma för den enskilda kvinnan, men främjar inte situationen för kvinnor som grupp. Det gör bara omvärldsstrategin.

Ens strategier är aldrig så renodlade som ovan, men i stora drag lutar man ofta åt ett visst håll. Om vi tittar på de tre kvinnor som skildras ingående i The Other Woman utifrån deras strategier så har vi:

Joan – prostituerar sig alltså en natt för att rädda SDCP. Det är Pete som är idel öra när Jaguarchefen lägger fram förslaget i sin helhet. Och SDCPs partners är rätt loja, de verkar inte tycka att det är en toppenidé men de tycks mest vilja backa från ansvaret. Don Draper försöker avstyra Joan från att gå med på förslaget, men är för sen. Han har å andra sidan lämnat partnermötet kring det oanständiga förslaget för tidigt, trots att han visste att det kunde komma att bli omröstning. Hursomhelst, utan att uppehålla mig alldeles för länge kring detaljerna runt den här händelsen, så är det till slut ett faktum att Joan ligger med en gubbe från Jaguar som Pete har mage att kalla ”handsome” men som är allt annat än. I gengäld blir hon partner på SDCP med 5% ägarandel, en andel som inte är ”tyst”. I någon analys kallades Joans handling för feministisk. Den säkerställde hennes och hennes barns frihet och oberoende i flera år framöver hette det (vilket förskingraren Lane itutat Joan). Det är just sådana slutsatser som får mig att tycka att kvinnors strategier är en bättre utgångspunkt. Joan har hela tiden haft en positiv strategi. Hon har med värdighet, professionalitet, styrka och vänlighet skött sitt jobb ypperligt, och varit kontorets klippa. Men hon har aldrig utmanat könsordningen på samma sätt som exempelvis Peggy har gjort. I Joans värld är kvinnor framförallt annorlunda män och utifrån den olikheten kan de agera och skapa sig ett utrymme, på individuell basis. Pete vet om det, och frågar i den märkliga förhandlingssituationen Joan: ”What would it take to make you a Queen?”. Joan har protesterat mot kreatörsteamet några gånger och har naturligtvis satt ner foten mot Lane och andra partners, men bara när de inkräktat på hennes personliga integritet. Hennes handlande må stärka hennes egen position, men det gynnar inte kvinnor som grupp. Precis som Jaguarprostitutionen, även om den makt hon vann den gången kom till ett ovanligt högt pris.

Peggy – har gång på annan inte fått den respekt, erkänsla och beundran som hon förtjänar. Hon måste ständigt påpeka vad hon har gjort, vilket i sig är förödmjukande och så klart låter bittert och snålt. Don Draper är visserligen beroende av henne, vilket hon också vet, men hans uppskattning är inte självklar för det. Tidigare säsonger har hon haft en könsneutral strategi (vilket jag bl a skrev om här). Hon har gjort allt för att bli en av männen. Men så sakteliga har könsordningen i organisationen, och dess olika uttryck, blivit tydlig för Peggy. Villkoren är olika. Hon vet inte alltid hur hon ska agera, men väljer vid ett antal tillfällen att konfrontera och synliggöra ordningen. Även en ung man som Ginz som så uppenbart fjäskar för Don lyckas till sist ändå få mer bekräftelse än Peggy. Don förstår inte Peggys position, han läser av henne helt fel och tror att hon vill åka till Paris för att fota kampanjen för Chevalier Blanc, när hon i själva verket bara söker ansvar och bekräftelse. I scenen kastar Don sedlar på henne i ett läge där hon har mer ansvar för affärerna än någonsin tidigare. Peggy och Joan har ytterst lite med varandra att göra, med undantag för vissa sekvenser t ex i säsong fyra när de bondar över att Don precis förklarat att han gift sig med sin sekreterare Megan – och Peggy som just räddat företaget från konkurs hamnar helt i skymundan, liksom Joan som precis blivit Director of agency operations (utan löneförhöjning). Men det är alltid Peggy som söker upp Joan. I säsong fyra finns också en scen där Peggy i hissen berättar för Joan att hon sparkat Joey som fällt massvis av sexistiska kommentarer och som ritat karikatyrer av Joan. Även om de var riktade mot Joan tog Peggy – fullt begripligt – mycket illa vid sig. Peggy väntar sig nog tacksamhet och gemenskap men får kyla tillbaka: ”Du har bara bevisat att jag är en meningslös sekreterare som behöver beskyddare och du har bara visat dig som en humorlös bitch”. En typisk kommentar från en positiv strategi-kvinna, man ska klara av saker och ting på egen hand.

Peggys omvärldsstrategi är tydlig när Freddy Rumsen ställer frågan: ”I could never tell if you are ambitious or if you just like to complain?” och Peggy svarar: ”Why can’t I be both”. Hon är trött på att hon inte får bekräftelse, erkännande och ytterligare ansvar. Och hon lämnar äntligen SDCP. ”It’s not a game, it’s my career”, säger hon till sin nya chef, vilket också hennes förhandlingsvägran i samtalet med Don intygar om.

Megan – ingår inte längre i organisationen och är därför lite av en parentes. Megan, som också har mer av en omvärldsstrategi, gjorde Peggy besviken när hon lämnade firman och yrket. Megan förstod säkert hur mycket Peggy slitit för att komma dit hon är idag. När Megan på så vis ifrågasatte Peggys yrkesval förklarade Peggy för henne att många skulle dö för ett jobb som Megans (Peggy är vid det här laget van vid att hävda hur viktigt jobbet är, både inför sig själv och för andra). Peggy hade varit generös och uppmuntrande mot Megan, som blivit lite av Peggys protegé. Megan upplevde att det var pinsamt att vara chefens fru och få fördelar av det. Givetvis hade hon själv inte problem med att få erkännande för sitt jobb men det hindrade henne inte från att se att villkoren inte var lika. Och i relationen med Don kommer Megan ständigt tillbaka till villkoren. Att han får satsa på sin karriär utan reservationer, men blotta tanken på att hon ska bo i Boston i två månader gör Don vansinnig. Med Megan utanför organisationen gör hon inte heller särskilt stor nytta för kvinnor som grupp. Men vem vet, hon kanske startar en teatergrupp? Kanske anade hon glastaket och lämnade organisationen i tid? Men som hennes kompis påpekade har Megan helt andra förutsättningar i sin skådespelarkarriär, där hon bor på Park Avenue och redan har sin försörjning klar.

Peggy slutar

”Fashion is the armor to survive the reality of everyday life”

Jag älskar Bill Cunningham New York. Och nu har jag köpt den på DVD. Jag blir så upprörd över att vi har så usel filmdistribution i Sverige att den här typen av dokumentärer aldrig kommer upp på biograferna (så trött på den bristande variationen). Det är ett så rörande och roligt porträtt av Bill Cunningham och New York, och en tidsepok som snart är över. Men VARFÖR får vi inte se den i Sverige, landet som sägs ha ett modeunder?

Här är en artikel om Bill Cunningham från New Yorker, och här är en filmrecension i New York Times.

Mad Men får mig att önska att jag hade en boxcirkel

Ett av skälen till vår bokcirkels tillkomst var frustrationen över osynkad läsning. I samma stund som jag slår igen bokpärmen är det svårt att hitta en lika ivrig, och, inte minst, initierad diskussionspartner som jag själv. Jag vill inte höra ”Edward – vem  var det nu igen?” från någon som läste boken för två somrar sen eller nöja mig med den gode lyssnaren. Bokcirkeln löser detta problem, och läsningen får en extra dimension, oavsett om jag gillar boken eller ej.

Efter att i veckan avslutat säsong fyra av Mad Men vill jag bilda en boxcirkel. Boxtittandet är, precis som läsningen var förr, helt i osynk med omgivningen. Några månaders eftersläntring mellan mig och mina favoritsamtalspartners kan innebära att diskussionen blir platt eller helt uteblir. Ett sånt slöseri med bra samtal. Och även om jag går utanför vänkretsen och söker mig till medias rapportering och analys av boxen (som jag under hela hösten undvikit i väntan på dvd-släppet) så kan jag inte förmå mig själv att engagera mig fullt så mycket som jag hade gjort om jag kunnat kanalisera diskussionen vidare någonstans. Jag har nu läst The Mad Men Account av Daniel Mendelsohn i New York Review of Books, som cirkulerade så ihärdigt i sociala medier i vintras, och jag har läst Rolling Stone-artikeln och mycket annat. Och sen?

Det finns många anledningar att älska Mad Men (det historiska perspektivet, New York, modet, filosofin, litteraturen) men en av mina främsta är att serien så tydligt sätter en organisation i förgrunden. Visst, det finns andra serier som kretsar kring organisationer, t ex sjukhusserier (lockar mig föga), maffiaserier och politiska serier (men maktens uttryck förefaller så specifika i dessa). Medan de nyss nämnda organisationsarenorna är valda på grund av en inneboende dramatik, ofta kring liv och död, är organisationen i Mad Men, Cooper Sterling eller sedermera SCDP, ett helt vanligt företag – men vars verksamhet är nära förknippad med det då framväxande konsumtionssamhället och därmed betydligt mer publiktillvänd än om serien handlat om, säg, Dupont.

Det kan inte vara en slump att serien utspelar sig samtidigt som sociologen Erving Goffman har sin glansperiod. Spänningen mellan karaktärernas frontstage och backstage är central för serien. Frontstage är ibland frammanad av organisationen och karriärlivets och normer (Don), av äktenskapets konventioner (Betty, som hämtad ur Den feminina mystiken, Petes upplevda krav på att vara en breadwinner i relation till svärföräldrarna), av normer kring heterosexuell manlighet (Sal), och normer kring moderskap (Peggy). Karaktärerna har alltid någon backstage där den idealiserade bilden inte upprätthålls. I fallet Don och hans hemliga livshistoria är det länge bara hos Anna Draper han kan vara ”sig själv”. I säsong fyra ställs Don inför valet mellan ett liv med den smarta och mogna Dr Faye som känner till såväl hans alkoholproblem som hans historia, eller med den tjugonånting sekreteraren Megan som under en resa till Kalifornien visat sig ha god hand med hans barn, men i vars ögon Don är den oklanderlige, framgångsrike mannen. Alltså ett val mellan vem han vill vara, sin backstagepersona eller frontstagepersona. Han väljer den senare. Vad gäller Peggy är det, med undantag av familjen och barnets pappa, bara Don som känner till att hon fött barn. Dons tillträde till Peggys backstage tycks skapa ett band mellan dem, och Peggy blir också varse om hans tilltagande alkoholism.

Samtidigt markerar serien ivrigt tidstypiska stigman, ett annat goffmanskt tema, av denne sociolog definierat som misskrediterande attribut. Ett förestående möte med en judisk varuhusägare skapar oro och en account manager fixar då fram en judisk man som annars sköter den interna posthanteringen men som nu presenteras som ett stjärnskott och en central gestalt i teamet (men Don sabbar detta framträdande genom att avslöja att han inte känner personen ifråga). En man som blir av med foten i en olycka på arbetsplatsen får sluta. Joan är extremt nedlåtande och oförskämd mot en afroamerikansk flickvän till Paul. I övrigt finns afroamerikaner framförallt i serviceyrken med låg status (av typen hemhjälp och hisskötare). Sal förnekar sin homosexualitet frontstage, utifrån uppfattningen att detta förväntas av honom, men får så småningom sparken av Don då han inte varit tillräckligt tillmötesgående mot en manlig kund. Genom betoningen av stigman befästs också normen: den heterosexuella, protestantiska, anglosaxiska vita mannen.

Medan många filmer som utspelar sig på 60-talet tonar ner eller osynliggör betydelsen av kön, uppehåller sig Mad Men ofta vid situationer där karaktärerna blottlägger olika förväntningar och föreställningar baserade på kön, både i organisationen och utanför. Exakt hur verklighetstroget tidseran och branschen återges lämnar jag åt andra att grunna på. Men beskrivningarna, och tolkningarna som karaktärerna själva för fram, är i mina ögon intressanta i sig. Det kan naturligtvis ligga något i Mendelsohns påstående om att serien gör oss malliga över nuet (”tänk hur det var med all denna sexism och rasism”) samtidigt som den låter kamerablicken utnyttja dåtidens sexism, men seriens form kan lika gärna ses som ett uttryck för vår tids guilty pleasure-television där lika delar lockelse och distans är receptet framför andra. Jag tycker att det är alldeles för enkelt att bara konstatera att vår tid är upptagen av yta (som Malin Ullgren antydde i DN den 25 maj).  Det är i relationen mellan norm och avvikare, i glappet mellan karaktärernas frontstage och backstage, och i maktspelet på den organisatoriska arenan som den största behållningen ligger, ur mitt perspektiv. Serien visar med all önskvärd tydlighet att kön är en social konstruktion, hela dess vingliga byggnadsställning gör sig gång på gång påmind. Tidsperspektivet understryker då bara förändringsmöjligheterna. Både vad gäller innebörden av manligt och kvinnligt, men även vad som ses som normalt och avvikande.

Utöver konventionerna om män som familjeförsörjare och karriärister, förekommer också tydliga illustrationer av homosocialitet i organisationen. Männen i Mad Men orienterar sig ständigt mot varandra, de både konkurrerar med och bekräftas av varandra, och är rätt snabba med att inordna sig i och acceptera hierarkin. De självklara ledarna är män, och dessa mäns lämplighet som ledare bekräftas varje gång en till av samma sort rekryteras. Goffman skrev i Presentation of Self in Everyday life:

”Similarly, executives often project an air of competency and general grasp of the situation, blinding themselves and others to the fact that they hold their jobs partly because they look like executives, not because they can work like executives.” (Goffman 1959, s. 47)

När det saknas tydliga objektiva kriterier för vilka egenskaper man ska ha för att passa som chef, växer sociala kriterier fram, något Rosabeth Moss Kanter konstaterade för länge sen. När chefspositioner reserveras för individer av en viss sort skapas föreställningen om att just dessa individer förtjänar dessa positioner. En följd av kvinnornas position på Sterling Cooper, som avvikare och föremål för andra strukturella villkor än männen, är att de ofta tolkas som att de inte kan spelreglerna lika bra som männen.

Eftersom Peggy måste anamma en könsneutral strategi för att kunna göra karriär på Sterling Cooper, försöker hon anpassa sig till den manliga normen. Hon visar sin lojalitet gentemot organisationen och arbetet genom att lämna bort sitt barn, göra slut med sin kille med hänvisning till att arbetet är roligare, ta avstånd från många av sina forna sekreterarkollegor, och blir i gengäld ganska ensam i sin roll på kontoret – hon hänger sällan med när männen firar. Peggys arbete blir ofta förbisett, Don eller någon annan tar åt sig äran (trots att de i det tysta inser hennes värde för företaget). Det är ledningen som har tolkningsföreträde för när det är ok att privatliv och känsloliv får ta plats på kontoret. Peggy räddar företaget från konkurs, men eftersom Don samtidigt annonserar sin förlovning kommer hennes insats helt i skymundan. Sin könsneutrala strategi till trots stöter Peggy ständigt på effekten av antalets betydelse (som jag skrivit om här). Hon blir representanten för kvinnor i allmänhet. Assimileringseffekten gör att Joan och Peggy blir tilldelade, och rättar sig efter, de kvinnliga stereotyper som organisationen erbjuder.

Tack vare sin position i de rådande maktstrukturerna (och nu tänker jag makt à la Kanter, i termer av att snabbt kunna mobilisera resurser, agera effektivt i organisationen), så beter sig Peggy på ett sätt som gör henne föga omtyckt. En persons makt avgörs av positionen i hierarkin, synligheten, graden av frihet i arbetet, stödet från kollegor, uppmärksamheten från chefer, relevansen hos den funktion man företräder. Har man lite makt uppträder man auktoritärt och kontrollerande, och gör allt för att bibehålla den makt man har. Man försöker hålla tillbaka underordnade medarbetare för att på så vis minska risken att själv bli ersatt. Har man däremot stor makt kan man ha en samarbetande, delegerande stil där man tillåter medarbetare att utvecklas och man söker dessutom duktiga medarbetare. När Peggy får ett eget kreativt team runt sig är hon oerhört noggrann med att saker och ting ska göras på hennes sätt. Hennes makt är liten och hon värnar om den.

Det finns så oändligt mycket mer att säga om Mad Men, men ikväll lånar jag ut Säsong 4 till en kompis och hoppas på en cirkellik diskussion inom kort. Jag sparar några trådar till dess.