goffman

Mad Men får mig att önska att jag hade en boxcirkel

Ett av skälen till vår bokcirkels tillkomst var frustrationen över osynkad läsning. I samma stund som jag slår igen bokpärmen är det svårt att hitta en lika ivrig, och, inte minst, initierad diskussionspartner som jag själv. Jag vill inte höra ”Edward – vem  var det nu igen?” från någon som läste boken för två somrar sen eller nöja mig med den gode lyssnaren. Bokcirkeln löser detta problem, och läsningen får en extra dimension, oavsett om jag gillar boken eller ej.

Efter att i veckan avslutat säsong fyra av Mad Men vill jag bilda en boxcirkel. Boxtittandet är, precis som läsningen var förr, helt i osynk med omgivningen. Några månaders eftersläntring mellan mig och mina favoritsamtalspartners kan innebära att diskussionen blir platt eller helt uteblir. Ett sånt slöseri med bra samtal. Och även om jag går utanför vänkretsen och söker mig till medias rapportering och analys av boxen (som jag under hela hösten undvikit i väntan på dvd-släppet) så kan jag inte förmå mig själv att engagera mig fullt så mycket som jag hade gjort om jag kunnat kanalisera diskussionen vidare någonstans. Jag har nu läst The Mad Men Account av Daniel Mendelsohn i New York Review of Books, som cirkulerade så ihärdigt i sociala medier i vintras, och jag har läst Rolling Stone-artikeln och mycket annat. Och sen?

Det finns många anledningar att älska Mad Men (det historiska perspektivet, New York, modet, filosofin, litteraturen) men en av mina främsta är att serien så tydligt sätter en organisation i förgrunden. Visst, det finns andra serier som kretsar kring organisationer, t ex sjukhusserier (lockar mig föga), maffiaserier och politiska serier (men maktens uttryck förefaller så specifika i dessa). Medan de nyss nämnda organisationsarenorna är valda på grund av en inneboende dramatik, ofta kring liv och död, är organisationen i Mad Men, Cooper Sterling eller sedermera SCDP, ett helt vanligt företag – men vars verksamhet är nära förknippad med det då framväxande konsumtionssamhället och därmed betydligt mer publiktillvänd än om serien handlat om, säg, Dupont.

Det kan inte vara en slump att serien utspelar sig samtidigt som sociologen Erving Goffman har sin glansperiod. Spänningen mellan karaktärernas frontstage och backstage är central för serien. Frontstage är ibland frammanad av organisationen och karriärlivets och normer (Don), av äktenskapets konventioner (Betty, som hämtad ur Den feminina mystiken, Petes upplevda krav på att vara en breadwinner i relation till svärföräldrarna), av normer kring heterosexuell manlighet (Sal), och normer kring moderskap (Peggy). Karaktärerna har alltid någon backstage där den idealiserade bilden inte upprätthålls. I fallet Don och hans hemliga livshistoria är det länge bara hos Anna Draper han kan vara ”sig själv”. I säsong fyra ställs Don inför valet mellan ett liv med den smarta och mogna Dr Faye som känner till såväl hans alkoholproblem som hans historia, eller med den tjugonånting sekreteraren Megan som under en resa till Kalifornien visat sig ha god hand med hans barn, men i vars ögon Don är den oklanderlige, framgångsrike mannen. Alltså ett val mellan vem han vill vara, sin backstagepersona eller frontstagepersona. Han väljer den senare. Vad gäller Peggy är det, med undantag av familjen och barnets pappa, bara Don som känner till att hon fött barn. Dons tillträde till Peggys backstage tycks skapa ett band mellan dem, och Peggy blir också varse om hans tilltagande alkoholism.

Samtidigt markerar serien ivrigt tidstypiska stigman, ett annat goffmanskt tema, av denne sociolog definierat som misskrediterande attribut. Ett förestående möte med en judisk varuhusägare skapar oro och en account manager fixar då fram en judisk man som annars sköter den interna posthanteringen men som nu presenteras som ett stjärnskott och en central gestalt i teamet (men Don sabbar detta framträdande genom att avslöja att han inte känner personen ifråga). En man som blir av med foten i en olycka på arbetsplatsen får sluta. Joan är extremt nedlåtande och oförskämd mot en afroamerikansk flickvän till Paul. I övrigt finns afroamerikaner framförallt i serviceyrken med låg status (av typen hemhjälp och hisskötare). Sal förnekar sin homosexualitet frontstage, utifrån uppfattningen att detta förväntas av honom, men får så småningom sparken av Don då han inte varit tillräckligt tillmötesgående mot en manlig kund. Genom betoningen av stigman befästs också normen: den heterosexuella, protestantiska, anglosaxiska vita mannen.

Medan många filmer som utspelar sig på 60-talet tonar ner eller osynliggör betydelsen av kön, uppehåller sig Mad Men ofta vid situationer där karaktärerna blottlägger olika förväntningar och föreställningar baserade på kön, både i organisationen och utanför. Exakt hur verklighetstroget tidseran och branschen återges lämnar jag åt andra att grunna på. Men beskrivningarna, och tolkningarna som karaktärerna själva för fram, är i mina ögon intressanta i sig. Det kan naturligtvis ligga något i Mendelsohns påstående om att serien gör oss malliga över nuet (”tänk hur det var med all denna sexism och rasism”) samtidigt som den låter kamerablicken utnyttja dåtidens sexism, men seriens form kan lika gärna ses som ett uttryck för vår tids guilty pleasure-television där lika delar lockelse och distans är receptet framför andra. Jag tycker att det är alldeles för enkelt att bara konstatera att vår tid är upptagen av yta (som Malin Ullgren antydde i DN den 25 maj).  Det är i relationen mellan norm och avvikare, i glappet mellan karaktärernas frontstage och backstage, och i maktspelet på den organisatoriska arenan som den största behållningen ligger, ur mitt perspektiv. Serien visar med all önskvärd tydlighet att kön är en social konstruktion, hela dess vingliga byggnadsställning gör sig gång på gång påmind. Tidsperspektivet understryker då bara förändringsmöjligheterna. Både vad gäller innebörden av manligt och kvinnligt, men även vad som ses som normalt och avvikande.

Utöver konventionerna om män som familjeförsörjare och karriärister, förekommer också tydliga illustrationer av homosocialitet i organisationen. Männen i Mad Men orienterar sig ständigt mot varandra, de både konkurrerar med och bekräftas av varandra, och är rätt snabba med att inordna sig i och acceptera hierarkin. De självklara ledarna är män, och dessa mäns lämplighet som ledare bekräftas varje gång en till av samma sort rekryteras. Goffman skrev i Presentation of Self in Everyday life:

”Similarly, executives often project an air of competency and general grasp of the situation, blinding themselves and others to the fact that they hold their jobs partly because they look like executives, not because they can work like executives.” (Goffman 1959, s. 47)

När det saknas tydliga objektiva kriterier för vilka egenskaper man ska ha för att passa som chef, växer sociala kriterier fram, något Rosabeth Moss Kanter konstaterade för länge sen. När chefspositioner reserveras för individer av en viss sort skapas föreställningen om att just dessa individer förtjänar dessa positioner. En följd av kvinnornas position på Sterling Cooper, som avvikare och föremål för andra strukturella villkor än männen, är att de ofta tolkas som att de inte kan spelreglerna lika bra som männen.

Eftersom Peggy måste anamma en könsneutral strategi för att kunna göra karriär på Sterling Cooper, försöker hon anpassa sig till den manliga normen. Hon visar sin lojalitet gentemot organisationen och arbetet genom att lämna bort sitt barn, göra slut med sin kille med hänvisning till att arbetet är roligare, ta avstånd från många av sina forna sekreterarkollegor, och blir i gengäld ganska ensam i sin roll på kontoret – hon hänger sällan med när männen firar. Peggys arbete blir ofta förbisett, Don eller någon annan tar åt sig äran (trots att de i det tysta inser hennes värde för företaget). Det är ledningen som har tolkningsföreträde för när det är ok att privatliv och känsloliv får ta plats på kontoret. Peggy räddar företaget från konkurs, men eftersom Don samtidigt annonserar sin förlovning kommer hennes insats helt i skymundan. Sin könsneutrala strategi till trots stöter Peggy ständigt på effekten av antalets betydelse (som jag skrivit om här). Hon blir representanten för kvinnor i allmänhet. Assimileringseffekten gör att Joan och Peggy blir tilldelade, och rättar sig efter, de kvinnliga stereotyper som organisationen erbjuder.

Tack vare sin position i de rådande maktstrukturerna (och nu tänker jag makt à la Kanter, i termer av att snabbt kunna mobilisera resurser, agera effektivt i organisationen), så beter sig Peggy på ett sätt som gör henne föga omtyckt. En persons makt avgörs av positionen i hierarkin, synligheten, graden av frihet i arbetet, stödet från kollegor, uppmärksamheten från chefer, relevansen hos den funktion man företräder. Har man lite makt uppträder man auktoritärt och kontrollerande, och gör allt för att bibehålla den makt man har. Man försöker hålla tillbaka underordnade medarbetare för att på så vis minska risken att själv bli ersatt. Har man däremot stor makt kan man ha en samarbetande, delegerande stil där man tillåter medarbetare att utvecklas och man söker dessutom duktiga medarbetare. När Peggy får ett eget kreativt team runt sig är hon oerhört noggrann med att saker och ting ska göras på hennes sätt. Hennes makt är liten och hon värnar om den.

Det finns så oändligt mycket mer att säga om Mad Men, men ikväll lånar jag ut Säsong 4 till en kompis och hoppas på en cirkellik diskussion inom kort. Jag sparar några trådar till dess.

Civil ouppmärksamhet

Om jag skulle rangordna mina forskarböcker utifrån snygghet hamnar Goffmans Behavior in Public Places från 1963 på en klar förstaplacering. Jag funderar fortfarande över andraplatsen.

Men det är inte bara omslaget till Behavior in Public Places som är tilldragande, den innehåller också det användbara begreppet civil ouppmärksamhet:

”What seems to be involved is that one gives to another enough visual notice to demonstrate that one appreciates that the other is present (and that one admits openly to having seen him), while at the next moment withdrawing one’s attention from him, so to express that he does not constitute a target of special curiosity or design”. (s. 84 i Behavior in Public Places).

Man kastar alltså ett öga på den förbipasserande, erkänner hans eller hennes närvaro, varpå man sänker blicken när han eller hon just går förbi, ungefär som när man släcker ned ljusen på bilen. När man ger någon civil ouppmärksamhet klargör man att man inte har anledning att vara rädd att bli sedd eller att bli sedd när man ser den andre.

Det finns olika medel som kan sätta den civila ouppmärksamheten ur spel – t ex solglasögon och, tidigare, solfjädern. Solglasögonbäraren har ett tydligt övertag i och med att han eller hon kan stirra på någon utan att denne någon är fullt medveten om det. Utan mörka solglasögon innebär ett stirrande en degradering av den person som är föremål för den envisa blicken: han eller hon hamnar i en lägre klass, som en apa på Skansen. Därför kan stirrandet användas som bestraffning. Men med avstånd ökar stirracceptansen.

Ju närmre man är någon, desto större är alltså behovet av att ge den andre civil ouppmärksamhet. Detta är aldrig så tydligt som på T-banan till Rådmansgatan en morgon i december.

Backstage

”Jag fattar inte varför de skickade mig hit, jag har ju inte varit med från början. Jag vet ju inte vad de har gjort här, vad tanken är. Jag behöver ju sätta mig in i allting. Det vore bättre att skicka någon som har varit med från början”. Orden kommer från en hantverkare som just stigit innanför dörren för att slutföra en utdragen renovering i min lägenhet. ”De” betyder i detta fall hans arbetsgivare. Min första tanke är att han inte har någon koll på backstage och frontstage. Jag älskar att tillämpa Erving Goffman på vardagssituationer. Om motsvarande situation uppstått för en kypare – t ex att han eller hon plötsligt fått rycka in och ta över serveringen av desserten – så hade scenariot där kyparen inleder med att noggrant peka ut organisationens brister inför oss gäster varit rätt otänkbart. Vi förväntar oss att en sådan person ska hålla skenet uppe och sen, möjligen, – och här har vi slutat bry oss – ondgöra sig backstage, i köket. Kyparen är en del av ett lag som framträder, som Goffman uttrycker det. Det här handlar inte så mycket om att idén om kundrelationen breder ut sig (det är en annan fråga) utan mer om att det här med lagframträdanden är en fundamental del av vårt sociala liv, och om man bryter mot denna konvention blottläggs just densamma.

Det kan hända att just min hantverkare inte såg sig som en del av ett lag som måste samarbeta för att upprätthålla en viss definition av situationen (ett renoveringsarbete som löper på väl). Jag konfronterade honom inte om backstage och frontstage, försökte fokusera på en saknad duschslang istället.

Men jag har funderat en del på backstage på sistone. På många håll ser man en utveckling mot begränsade backstagemöjligheter: öppna planlösningar, kontorslandskap, restaurangkök som blir synliga för gäster, bilverkstäder som fungerar som scen. Jag undrar vilka konsekvenser de minskade backstagemöjligheterna kan få. Samtidigt har även sociala medier bidragit till att till viss del luckra upp de gamla goffmanska uppdelningarna mellan publik och lag, mellan frontstage och backstage.

PS. här är en länk till ett goffmanarkiv.