ledarskap

TED moments

I The New Yorker från 9 & 16 juli finns en rolig artikel av Nathan Heller om industrin kring TED i allmänhet och TED Talks i synnerhet. Den är tyvärr låst för icke-prenumeranter, men den är väl värd att köpa (under Culture Desk ligger dessutom följande bilaga öppen, med fem exempel på extremt framgångsrika TED Talks). Artikeln ramas in av en israelisk ung man, Lior Zoref, och hans dröm om att göra succé på TED-konferensen i Long Beach. Han börjar i den änden, att han vill hålla en presentation. Ämnet är sekundärt, han crowdsourcar själva innehållet. Han är nämligen doktorand inom kollektiv kognition och nätverk och vill visa på dess styrka. När det är dags för Liors framträdande har han övat över 400 gånger och bestämt sig för att ta in en oxe på scen för att göra framträdandet minnesvärt. Men artikeln handlar egentligen om själva fenomenet TED Talks: vem formatet tilltalar (”en universitetsutbildad person som vill minska gapet mellan akademin och det liv hen lever nu”), dess omfång (förra året såg sågs TED Talks-videos 800 miljoner gånger), hur hårt formaterat det verkligen är (sju kameror, en dramaturgi som en curator är med och jobbar fram utifrån ett antal typnarrativ, och en del skämt, jargong och referenser raderas ut så att publiker över hela jorden ska hänga med), och vad formatet gör med kunskap.

TED Talks har blivit någon form av underhållning i kunskapssamhället, där kunskap förmedlas via personliga berättelser snarare än utifrån data. I artikeln får vi följa konferensdeltagare som begeistrat talar om att upplevelsen redan börjar på flyget. Artikelförfattaren menar att en del av framgångsreceptet ligger i tillgängligheten på intressanta personer. De finns alla på en armlängds avstånd på konferensen. Men med biljettpriser på 6000 dollar och en lång väntelista så är den där närheten trots allt relativ.

Och det mest eftersträvansvärda är TED moments: stående ovationer som varar i minst en halv minut.

Själv önskar jag att författaren varit ännu lite mer kritisk. För även om det är fantastiskt att idéer får spridning, så snuddar han bara vid vilken inställning till kunskap som TED Talks utgår från (och då i form av metaforerna Solrosen och Bougainvillean). Givetvis är det jättefint att så mycket teknologiska innovationer och kunskap inom naturvetenskaperna når ut. Hans Roslings framgångar beskrivs ingående och han är ju fantastisk. Men vad gäller samhällsvetenskaperna, där kunskapsteorin är a och o, så blir TED Talks ibland problematiska. Och kunskapsteori behövs mer idag än någonsin tidigare, vi behöver förhålla oss kritiska till kunskap. Först då kan vi också delta i skapandet av ny kunskap på allvar. På så vis att vi vet dess begränsningar, dess räckvidd och kompatibilitet med annan kunskap. Bougainvilleanmetaforen når inte ända fram.

Men artikeln kastar på ett föredömligt vis ljus på industrin bakom TED, apropå att volontärer i 133 länder världen över arrangerar fem TEDx-evenemang om dagen.

I vapenland

I september hade jag en programvecka med min EMBA-klassDarden, University of Virginia, och ett par dagar i Washington D.C. Temat för veckan var Strategic Management Communication, med diverse föreläsningar kring storytelling, krishantering, förhandling mm. D.C. är lobbyismens vagga och erbjuder mängder av intressanta organisationer som är fokuserade på att påverka politiker, lagstiftare, näringsliv, organisationer och medborgare. Vi avslutade vår vecka med ett studiebesök på NRA, National Rifle Association, i många undersökningar utsedd till USAs mest inflytelserika lobbyorganisation (av lagstiftare och folk on the hill). Denna organisation propagerar alltså för rätten att bära vapen. Hur galen man än tycker att denna idé är, så är organisationen en spegling (och tolkning, skulle vissa hävda) av 2nd amendment, och djupt rotad i den amerikanska kulturen.

En stund efter att NRAs Director of NRA’s Grassroots Division, Glen Caroline, presenterat NRAs arbete kring lobbying och organisationens budskap sitter vi – femtio personer – och bombarderar honom med frågor och vinklingar kring rätten att bära vapen som vi tror ska få honom att bli tagen på sängen. Men det förefaller helt omöjligt. Han är extremt slipad, kommunikationsstrategen personifierad. Han häver då och då ur sig saker som  ”The only thing that can stop a bad guy with a gun is a good guy with a gun”. Men för det mesta är det resonemang som bygger på att han hänvisar till studier och undersökningar som vi absolut inte har någon chans att kolla upp. Han kan inte nog poängtera hur meningslösa alla försök till ”vapenkontroll” är – eftersom kriminella inte följer lagen. Och precis som en slipad politiker lyckas han styra in varenda fråga till att handla om det budskap som han vill föra ut: i hans fall rätten att försvara sig, som ett medel för att minska våldsdåd. Precis som förra gången jag hade med mig en klass till NRA får Glen Caroline frågan om hur medlemsbasen ser ut. Den vet han inget om, vilket inte är särskilt trovärdigt med tanke på att föreningen tycks ha detaljerad data kring alla andra förehavanden. Men, tillägger han, kvinnor är den snabbast växande medlemsgruppen. NRAs medlemmar väljer ofta politisk kandidat utifrån just vapenfrågan, vilket organisationen tagit fasta på i Trigger-the-vote-kampanjen. Just nu är många inom NRA upprörda över att man inte kan köpa mer än en pistol per månad i Kalifornien, Maryland och Virginia. Sedan Obama kom till makten har vapenförsäljningen ökat – av rädsla för att lagstiftningen kan komma att bli hårdare.

Här är några bilder från NRAs museum och tillhörande museishop.

ammunition

pistoler

pojkrum på 50-talet

pistoltidningar i museishopen

golfbollar i museishopen

julgranskula

USB-minnen

PS. Vill bara tillägga att vi tidigare i veckan kollade in det nyligen invigda monumentet över Martin Luther King, en annan kommunikatör:

Martin Luther King

MLK citat

Mad Men får mig att önska att jag hade en boxcirkel

Ett av skälen till vår bokcirkels tillkomst var frustrationen över osynkad läsning. I samma stund som jag slår igen bokpärmen är det svårt att hitta en lika ivrig, och, inte minst, initierad diskussionspartner som jag själv. Jag vill inte höra ”Edward – vem  var det nu igen?” från någon som läste boken för två somrar sen eller nöja mig med den gode lyssnaren. Bokcirkeln löser detta problem, och läsningen får en extra dimension, oavsett om jag gillar boken eller ej.

Efter att i veckan avslutat säsong fyra av Mad Men vill jag bilda en boxcirkel. Boxtittandet är, precis som läsningen var förr, helt i osynk med omgivningen. Några månaders eftersläntring mellan mig och mina favoritsamtalspartners kan innebära att diskussionen blir platt eller helt uteblir. Ett sånt slöseri med bra samtal. Och även om jag går utanför vänkretsen och söker mig till medias rapportering och analys av boxen (som jag under hela hösten undvikit i väntan på dvd-släppet) så kan jag inte förmå mig själv att engagera mig fullt så mycket som jag hade gjort om jag kunnat kanalisera diskussionen vidare någonstans. Jag har nu läst The Mad Men Account av Daniel Mendelsohn i New York Review of Books, som cirkulerade så ihärdigt i sociala medier i vintras, och jag har läst Rolling Stone-artikeln och mycket annat. Och sen?

Det finns många anledningar att älska Mad Men (det historiska perspektivet, New York, modet, filosofin, litteraturen) men en av mina främsta är att serien så tydligt sätter en organisation i förgrunden. Visst, det finns andra serier som kretsar kring organisationer, t ex sjukhusserier (lockar mig föga), maffiaserier och politiska serier (men maktens uttryck förefaller så specifika i dessa). Medan de nyss nämnda organisationsarenorna är valda på grund av en inneboende dramatik, ofta kring liv och död, är organisationen i Mad Men, Cooper Sterling eller sedermera SCDP, ett helt vanligt företag – men vars verksamhet är nära förknippad med det då framväxande konsumtionssamhället och därmed betydligt mer publiktillvänd än om serien handlat om, säg, Dupont.

Det kan inte vara en slump att serien utspelar sig samtidigt som sociologen Erving Goffman har sin glansperiod. Spänningen mellan karaktärernas frontstage och backstage är central för serien. Frontstage är ibland frammanad av organisationen och karriärlivets och normer (Don), av äktenskapets konventioner (Betty, som hämtad ur Den feminina mystiken, Petes upplevda krav på att vara en breadwinner i relation till svärföräldrarna), av normer kring heterosexuell manlighet (Sal), och normer kring moderskap (Peggy). Karaktärerna har alltid någon backstage där den idealiserade bilden inte upprätthålls. I fallet Don och hans hemliga livshistoria är det länge bara hos Anna Draper han kan vara ”sig själv”. I säsong fyra ställs Don inför valet mellan ett liv med den smarta och mogna Dr Faye som känner till såväl hans alkoholproblem som hans historia, eller med den tjugonånting sekreteraren Megan som under en resa till Kalifornien visat sig ha god hand med hans barn, men i vars ögon Don är den oklanderlige, framgångsrike mannen. Alltså ett val mellan vem han vill vara, sin backstagepersona eller frontstagepersona. Han väljer den senare. Vad gäller Peggy är det, med undantag av familjen och barnets pappa, bara Don som känner till att hon fött barn. Dons tillträde till Peggys backstage tycks skapa ett band mellan dem, och Peggy blir också varse om hans tilltagande alkoholism.

Samtidigt markerar serien ivrigt tidstypiska stigman, ett annat goffmanskt tema, av denne sociolog definierat som misskrediterande attribut. Ett förestående möte med en judisk varuhusägare skapar oro och en account manager fixar då fram en judisk man som annars sköter den interna posthanteringen men som nu presenteras som ett stjärnskott och en central gestalt i teamet (men Don sabbar detta framträdande genom att avslöja att han inte känner personen ifråga). En man som blir av med foten i en olycka på arbetsplatsen får sluta. Joan är extremt nedlåtande och oförskämd mot en afroamerikansk flickvän till Paul. I övrigt finns afroamerikaner framförallt i serviceyrken med låg status (av typen hemhjälp och hisskötare). Sal förnekar sin homosexualitet frontstage, utifrån uppfattningen att detta förväntas av honom, men får så småningom sparken av Don då han inte varit tillräckligt tillmötesgående mot en manlig kund. Genom betoningen av stigman befästs också normen: den heterosexuella, protestantiska, anglosaxiska vita mannen.

Medan många filmer som utspelar sig på 60-talet tonar ner eller osynliggör betydelsen av kön, uppehåller sig Mad Men ofta vid situationer där karaktärerna blottlägger olika förväntningar och föreställningar baserade på kön, både i organisationen och utanför. Exakt hur verklighetstroget tidseran och branschen återges lämnar jag åt andra att grunna på. Men beskrivningarna, och tolkningarna som karaktärerna själva för fram, är i mina ögon intressanta i sig. Det kan naturligtvis ligga något i Mendelsohns påstående om att serien gör oss malliga över nuet (”tänk hur det var med all denna sexism och rasism”) samtidigt som den låter kamerablicken utnyttja dåtidens sexism, men seriens form kan lika gärna ses som ett uttryck för vår tids guilty pleasure-television där lika delar lockelse och distans är receptet framför andra. Jag tycker att det är alldeles för enkelt att bara konstatera att vår tid är upptagen av yta (som Malin Ullgren antydde i DN den 25 maj).  Det är i relationen mellan norm och avvikare, i glappet mellan karaktärernas frontstage och backstage, och i maktspelet på den organisatoriska arenan som den största behållningen ligger, ur mitt perspektiv. Serien visar med all önskvärd tydlighet att kön är en social konstruktion, hela dess vingliga byggnadsställning gör sig gång på gång påmind. Tidsperspektivet understryker då bara förändringsmöjligheterna. Både vad gäller innebörden av manligt och kvinnligt, men även vad som ses som normalt och avvikande.

Utöver konventionerna om män som familjeförsörjare och karriärister, förekommer också tydliga illustrationer av homosocialitet i organisationen. Männen i Mad Men orienterar sig ständigt mot varandra, de både konkurrerar med och bekräftas av varandra, och är rätt snabba med att inordna sig i och acceptera hierarkin. De självklara ledarna är män, och dessa mäns lämplighet som ledare bekräftas varje gång en till av samma sort rekryteras. Goffman skrev i Presentation of Self in Everyday life:

”Similarly, executives often project an air of competency and general grasp of the situation, blinding themselves and others to the fact that they hold their jobs partly because they look like executives, not because they can work like executives.” (Goffman 1959, s. 47)

När det saknas tydliga objektiva kriterier för vilka egenskaper man ska ha för att passa som chef, växer sociala kriterier fram, något Rosabeth Moss Kanter konstaterade för länge sen. När chefspositioner reserveras för individer av en viss sort skapas föreställningen om att just dessa individer förtjänar dessa positioner. En följd av kvinnornas position på Sterling Cooper, som avvikare och föremål för andra strukturella villkor än männen, är att de ofta tolkas som att de inte kan spelreglerna lika bra som männen.

Eftersom Peggy måste anamma en könsneutral strategi för att kunna göra karriär på Sterling Cooper, försöker hon anpassa sig till den manliga normen. Hon visar sin lojalitet gentemot organisationen och arbetet genom att lämna bort sitt barn, göra slut med sin kille med hänvisning till att arbetet är roligare, ta avstånd från många av sina forna sekreterarkollegor, och blir i gengäld ganska ensam i sin roll på kontoret – hon hänger sällan med när männen firar. Peggys arbete blir ofta förbisett, Don eller någon annan tar åt sig äran (trots att de i det tysta inser hennes värde för företaget). Det är ledningen som har tolkningsföreträde för när det är ok att privatliv och känsloliv får ta plats på kontoret. Peggy räddar företaget från konkurs, men eftersom Don samtidigt annonserar sin förlovning kommer hennes insats helt i skymundan. Sin könsneutrala strategi till trots stöter Peggy ständigt på effekten av antalets betydelse (som jag skrivit om här). Hon blir representanten för kvinnor i allmänhet. Assimileringseffekten gör att Joan och Peggy blir tilldelade, och rättar sig efter, de kvinnliga stereotyper som organisationen erbjuder.

Tack vare sin position i de rådande maktstrukturerna (och nu tänker jag makt à la Kanter, i termer av att snabbt kunna mobilisera resurser, agera effektivt i organisationen), så beter sig Peggy på ett sätt som gör henne föga omtyckt. En persons makt avgörs av positionen i hierarkin, synligheten, graden av frihet i arbetet, stödet från kollegor, uppmärksamheten från chefer, relevansen hos den funktion man företräder. Har man lite makt uppträder man auktoritärt och kontrollerande, och gör allt för att bibehålla den makt man har. Man försöker hålla tillbaka underordnade medarbetare för att på så vis minska risken att själv bli ersatt. Har man däremot stor makt kan man ha en samarbetande, delegerande stil där man tillåter medarbetare att utvecklas och man söker dessutom duktiga medarbetare. När Peggy får ett eget kreativt team runt sig är hon oerhört noggrann med att saker och ting ska göras på hennes sätt. Hennes makt är liten och hon värnar om den.

Det finns så oändligt mycket mer att säga om Mad Men, men ikväll lånar jag ut Säsong 4 till en kompis och hoppas på en cirkellik diskussion inom kort. Jag sparar några trådar till dess.

Vive la France!

Å vad jag gillar att Frankrike inför aktiv kvotering till sina styrelser. Inom sex år ska minst 40% av styrelseposterna reserveras för kvinnor. Det här gäller endast de 2000 största börsnoterade företagen i Frankrike, givet att de har fler än 500 anställda och en vinst på över 50 miljoner euro.

Nu är det alltså Frankrike, Norge och Spanien som går i bräschen.