misc

Matteuseffekten

Där nationalekonomin kan stoltsera med poetiska namn som The Tragedy of the Commons på sina modeller får sociologin hålla till godo med torftiga ”fältteorier” och ”symbolisk interaktionism”(för att inte tala om organisationsteorin där modeller kan ha namn som ”Mintzbergs konfigurationer”). Inom sociologin blir det kanske inte vackrare än Matteuseffekten. Och så här i Nobelpristider ligger det nära till hands att ta upp den.

Det var sociologen Robert Merton som 1968 myntade Matteuseffekten, eller The Matthew effect, som den heter på originalspråk, utifrån bibelordet:

Matteusevangeliet 25:29: ”Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har.”

Matteuseffekten innebär att ”de rika blir rikare och de fattiga blir fattigare”. Fast också överfört på en massa områden där det inte längre handlar om ekonomi. Utan om ackumulerade fördelar där rikedomen gäller politisk makt, rykte, kunskap mm. Malcolm Gladwell har använt modellen i Outliers när han beskriver varför professionella hockeyspelare i Canada ofta är födda i början av året; de var under de första åren i hockeyskolan relativt sett större och mer utvecklade än klasskamrater som var födda senare på året, och erhöll därför mer uppmärksamhet, mer träning, mer bekräftelse och utvecklades därför till allt bättre spelare. Ackumulerade fördelar. Ett slags ränta på ränta.

Inom skolan talar man om att de barn som läser bättre än sina jämnåriga läser mer och blir därför ständigt ännu bättre på att läsa och får bättre förutsättningar för framtiden.

I akademin så beskriver Matteuseffekten fenomenet att en berömd vetenskapsman eller -kvinna vanligtvis får större erkännande än en relativt okänd forskare, även om deras arbeten är oerhört lika. Med andra ord, ofta får de forskare som redan är berömda mer erkännande. Inom vetenskapsvärlden förekommer Matteuseffekten framförallt 1) i samarbeten, 2) när upptäckter görs parallellt, oberoende av varandra, men av forskare med väldigt olika status.

Det finns mängder av kontroverser kring Nobelpristagare som bottnar i just Matteuseffekten.

Men inga av de kontroverserna rör litteraturpriset. Där har ju som bekant många namnkunniga författare förbigåtts. Man kan självklart förklara det med att ”samarbeten” och ”upptäckter” inte riktigt hör hemma i litteraturpriset. En del vill använda Matteuseffekten även inom kulturområdet. Ibland tycker jag att den känns relevant, till exempel när det gäller det sociala spelet på ett kulturfält, i upptäckarfasen eller i ett sammanhang där man gör ett urval i ett på det stora hela likriktat sortiment. När något eller någon utkristalliseras som ”intressant” eller ”talangfullt” och de olika smakskaparna, säg kritiker, producenter, inköpare eller vad det nu må vara, glömmer bort att de deltar i just ett socialt spel, att magin kring det funna är socialt skapad. Det nya bandet. Den nya modeskaparen. Tillsammans vidgar man skillnaderna mellan de som har och de som inte har. Men vi vet ju alla att det finns one-hit-wonders och att en bra bok inte nödvändigtvis leder till ytterligare succéer. Men här är Merton och hans efterföljare tydliga med att det är fråga om att sannolikheten för ytterligare framgång ökar.

För ett par år sedan kom Columbiaprofessorn Daniel Rigney ut med boken The Matthew effect, där han beskriver fenomenet i en uppsjö olika sammanhang. Han är noga med att poängtera att effekten inte är universell eller oundviklig, men att den är en aspekt av hur ojämlikheter återskapas i det sociala livet.

Nu återstår bara att se om man kan skönja någon Matteuseffekt i litteraturpristagarens författarskap.

TED moments

I The New Yorker från 9 & 16 juli finns en rolig artikel av Nathan Heller om industrin kring TED i allmänhet och TED Talks i synnerhet. Den är tyvärr låst för icke-prenumeranter, men den är väl värd att köpa (under Culture Desk ligger dessutom följande bilaga öppen, med fem exempel på extremt framgångsrika TED Talks). Artikeln ramas in av en israelisk ung man, Lior Zoref, och hans dröm om att göra succé på TED-konferensen i Long Beach. Han börjar i den änden, att han vill hålla en presentation. Ämnet är sekundärt, han crowdsourcar själva innehållet. Han är nämligen doktorand inom kollektiv kognition och nätverk och vill visa på dess styrka. När det är dags för Liors framträdande har han övat över 400 gånger och bestämt sig för att ta in en oxe på scen för att göra framträdandet minnesvärt. Men artikeln handlar egentligen om själva fenomenet TED Talks: vem formatet tilltalar (”en universitetsutbildad person som vill minska gapet mellan akademin och det liv hen lever nu”), dess omfång (förra året såg sågs TED Talks-videos 800 miljoner gånger), hur hårt formaterat det verkligen är (sju kameror, en dramaturgi som en curator är med och jobbar fram utifrån ett antal typnarrativ, och en del skämt, jargong och referenser raderas ut så att publiker över hela jorden ska hänga med), och vad formatet gör med kunskap.

TED Talks har blivit någon form av underhållning i kunskapssamhället, där kunskap förmedlas via personliga berättelser snarare än utifrån data. I artikeln får vi följa konferensdeltagare som begeistrat talar om att upplevelsen redan börjar på flyget. Artikelförfattaren menar att en del av framgångsreceptet ligger i tillgängligheten på intressanta personer. De finns alla på en armlängds avstånd på konferensen. Men med biljettpriser på 6000 dollar och en lång väntelista så är den där närheten trots allt relativ.

Och det mest eftersträvansvärda är TED moments: stående ovationer som varar i minst en halv minut.

Själv önskar jag att författaren varit ännu lite mer kritisk. För även om det är fantastiskt att idéer får spridning, så snuddar han bara vid vilken inställning till kunskap som TED Talks utgår från (och då i form av metaforerna Solrosen och Bougainvillean). Givetvis är det jättefint att så mycket teknologiska innovationer och kunskap inom naturvetenskaperna når ut. Hans Roslings framgångar beskrivs ingående och han är ju fantastisk. Men vad gäller samhällsvetenskaperna, där kunskapsteorin är a och o, så blir TED Talks ibland problematiska. Och kunskapsteori behövs mer idag än någonsin tidigare, vi behöver förhålla oss kritiska till kunskap. Först då kan vi också delta i skapandet av ny kunskap på allvar. På så vis att vi vet dess begränsningar, dess räckvidd och kompatibilitet med annan kunskap. Bougainvilleanmetaforen når inte ända fram.

Men artikeln kastar på ett föredömligt vis ljus på industrin bakom TED, apropå att volontärer i 133 länder världen över arrangerar fem TEDx-evenemang om dagen.

Tillbaka.

Det var evigheter sedan jag skrev här, jag vet. Jag har skrivit ett första utkast till min bok (minus två kapitel). Har helt enkelt känt en sådan skrivmättnad att jag gjort ett om än oplanerat så välbehövligt uppehåll på två månader. Den intensiva skrivperioden avlöstes lyckligtvis av ett besök i New York, där jag gjort intervjuer för de återstående kapitlen. Bla med en av grundarna till Moda Operandi, som jag skrivit om här.  Hemskt spännande! De andra intervjupersonerna vill jag än så länge inte avslöja, eftersom det är så många godkännande som krävs, och deras pr-avdelningar är involverade.

Det här blev ett extremt kort inlägg. Som uppvärmning. Men jag är snart tillbaka med rapport från Prada/Schiaparelli på The Met och Cindy Sherman på MoMa. Under tiden – här är några NYC-bilder.

Och så läste jag Felicia försvann

Jag känner till Anna Wahlgrens mediepersona men har aldrig läst hennes böcker. När jag hörde talas om Felicia försvann, Felicia Feldts självbiografiska bok om sin uppväxt och sitt liv fram till idag, 44 år gammal, var det utifrån att hon är Anna Wahlgrens dotter. Det är så den är marknadsförd. Och det är klart att detaljen att Anna Wahlgren är barnuppfostringsexpert är intressant i sammanhanget. Alla maktpositioner bör granskas och undersökas, särskilt när legitimiteten vilar på så oklar grund. Är det för att hon har så många barn som hon kallas expert? Eller för att hon har så bra barn? Eller för att hon skrivit böcker på temat? Eller sålt flest böcker på temat?

Men så fort jag börjat läsa blir det helt ovidkommande att författarens mor är den hyllade barnexperten. Det är en helvetesskildring av en uppväxt präglad av alkoholism, misshandel och övergrepp. En gränslös mor som gör barnen extremt beroende av henne genom att flytta jämt och ständigt, byta män, ha svängdörr till lägenheten (vänner kliver t o m in genom fönstret på Birger Jarlsgatan om natten). De blir som ett slags organisation, de nio barnen (som tragiskt nog reduceras till åtta). De förväntas ta ansvar för varandra, arbeta schemaenligt, och de utvecklar starka band sinsemellan och till sin dominanta moder. Jag läser in en självtillräcklighet bland barnen, det är ingen idé att skaffa sig vänner på de nya orterna. De blir lite som de sju små dvärgarna, med utmärkande karaktärsdrag – utifrån sina strategier kan man tänka – där Felicia är Rebellen rätt och slätt. Hotet om att bli utfryst ur familjen är ett av moderns främsta maktmedel. Och modern är inte bara gränslös, hon är nyckfull, försvinner i flera dagar, hotar om att ta sitt liv.

Boken består av korta fragment från olika tidpunkter i Felicias liv. Sekvenser som har haft betydelse för henne (med betoning på negativ betydelse). Själva formen gör att den ohyggliga historien framförs på ett värdigt sätt. Boken är utlämnande men utelämnar också. Hade den varit skriven i en mer konventionell romanform hade författaren antagligen behövt beskriva moderns relation till de andra barnen mer ingående. Nu skyddar hon dem så gott hon kan. Utöver modern hängs dock mammans (femte?) man Stellan ut rätt rejält.  Jag gillar formen, minnesbilderna är väl utvalda och vissa saker antyds bara, t ex att författaren själv på senare år gått någon kurs i non-violent communication, att hon fråntagits vårdnaden av sina egna barn. Att man tvingas fylla i med egna tolkningar gör att boken inte får det fokus på autenticitet som annars är så hopplöst med självbiografier. Och den lämnar därmed också utrymme för andra upplevelser av barndomen i syskonskaran.

Det är alldeles för svårt att svara på frågan om Felicia försvann är en bra bok. För jag kan inte jämföra den med en bra idéburen roman. Men den berörde mig djupt. Dagen efter jag läst den kunde jag inte koncentrera mig, jag hade ont i magen och kände mig allmänt nedstämd. Den är en berättelse om hur beteendemönster går i arv, egentligen samma tema som i Kristian Lundbergs Yarden, fast här mer fokus på individ än social struktur.

Boken får en rejäl skjuts i sin marknadsföring tack vare att det är en kändismorsa som står i centrum (känd för att vara just bara morsa). Men jag tycker att den har kvaliteter långt bortom detta. Och jag är glad att jag hittade till boken.

PS. Apropå de recensioner jag läst: Gillade verkligen Jens Liljengrens recension i DN. Men Aase Berg i Expressen blir inte gripen och gillar inte huvudpersonen, vilket jag har svårt att sätta mig in i. Hon efterlyser mer djupdykning i förövarens psykologi, vilket för mig vore en helt annan bok.

Marian Cannon Schlesinger: I Remember

I december fick jag ett vykort från Marian Cannon Schlesinger, som jag hyrde hos under 1998 och 1999 när jag var i Cambridge, MA. 99 år gammal har hon äntligen gett ut sina memoarer. Jag skyndade mig och beställde boken I Remember: A Life of Politics, Painting and People.

Den är en fröjd att läsa. Jag känner direkt igen Marians röst, hennes underfundiga och detaljrika beskrivningar av olika personligheter hon stött på genom åren. Boken täcker in hennes skolgång i Cambridge (hennes far var professor på Harvard och hennes mor var författare och tillhörde den första kullen kvinnor som gick på Radcliffe), en skildring som i mångt och mycket handlar om town and gown. Under Marians tid på Radcliffe kom professorna över och gjorde exakt samma föreläsning som de hade gjort i Harvards Sever Hall några timmar tidigare. Och det rådde hatt-tvång om man skulle bege sig till Harvard Square. Även om jag har hört många historier tidigare tycker jag att beskrivningarna av hennes besök i Kina på 30-talet är verkligt fascinerande, kanske för att landet är så helt annorlunda idag. Efter att ha utbildat sig till konstnär hängde hon på sin syster och dennas man, som var professor i kinesiska studier, till Kina. Först reste de i fyra och en halv dag över USA (med ”byte i Chicago”), sen följde 17 dagar ombord på ångfartyget från San Francisco. Hon beskriver ingående alla snobbiga engelsmän i Shanghais the Bund. Men också ett chockerande besök i ett silkesspinneri som ”liknade ett råtthål”, där 200 kvinnor och barn arbetade i en fabrik. Barn i fem-sexårsåldern arbetade från fyra på morgonen till sex på kvällen och tjänade två cent om dagen. Men den absolut största behållningen av boken är självklart det liv i politikens tecken som hon senare kom att leva, tillsammans med sin man Arthur Schlesinger, professor i historia på Harvard och special assistant åt John F Kennedy.

Särskilt i dessa kampanjtider är det roligt att läsa hur det gick till i 50- och 60-talets USA. Marian drogs in i politiken på allvar när Adlai Stevenson kandiderade till president för Demokraternas räkning. Dessförinnan hade hon mest, likt sin mor, varit engagerad i olika lokala frågor som rörde reformer i Cambridge. Att det var något särskilt med Adlai, förstår jag när jag läser boken. Marian beskriver det som att hon ”became transported by the Stevenson phenomenon”. På Democratic National Convention höll han ett tal och Marian beskriver atmosfären som euforisk: ”A new star was born. A man of irresistable wit, eloquence, and spirit had arrived to enrich and enliven the political scene and inspire a whole generation of young people. Like so many others, I was hooked”. Även Arthur arbetade då för Stevensonkampanjen, men från det nationella centret i Springfield. Men i Cambridge organiserade Marian och hennes vänner ett Stevenson HQ vid Harvard Square, och de var otroligt framgångsrika med att involvera Cambridgeborna tack vare sitt tidigare engagemang i lokalpolitiken. Marian reflekterar kring att hon under hennes år i politiken ofta upplevde det som som att kvinnorna gjorde fotarbetet där de verkligen fick människor att gå och rösta, medan policy-making (som hon definierar som det smärtfria politiska arbetet i form av luncher och middagar) var en manlig domän. Orealistiska förhoppningar är också en del av kampanjarbetet, konstaterar Marian (som vi vet vann Eisenhower valet).

Det är märkligt att så många Kennedyböcker kommit ut på svenska nyligen. Marian berättar att hon allt oftare blir kontaktad av olika skribenter och av Kennedybiblioteket, hon tillhör trots allt en försvinnande liten skara som har haft egna relationer till Kennedysyskonen.  Jag har läst Arthur Schlesingers A Thousand Days: John F. Kennedy in the White House, men Marian kompletterar med ett eget perspektiv, befriande rent från den odelat beundrande blick som är så vanlig när Kennedyklanen beskrivs av folk som var med. Många iakttagelser kommer från just policy-making-situationer. Arthur Schlesinger hade arbetat för JFKs kampanj redan från 1960 – Marian hade kampanjat för Stevenson igen. Idag låter det lite rörande att kampanjandet tog sig sådana uttryck att t ex William Buckley skickade över en åsna till Schlesingers. Så småningom, när JFK gått segrande ur presidentvalet, utsåg han delar av sitt kabinett hemma hos Schlesingers, på Irving Street 109 i Cambridge. Fakultetschefen från Harvard kom förbi på cykel, massor av poliser och Secret Service-personal flankerade gatan. Cambridge hade plötsligt blivit lite av ett centrum; granne med Schlesingers bodde John Kenneth Galbraith, som också arbetade nära presidenten. JFK var enligt Marian oerhört väluppfostrad, charmig och sofistikerad men från hennes horisont var han också lite trångsynt (parochial). Hon berättar hur Kennedyfamiljen fick allting att handla om dem, oavsett om de befann sig i D.C. eller på middag hos Willy Brandt. JFK var snabbt omhuldad av alla intellektuella, men Marian menar att vissa beslutsfattare betedde sig som om allt handlade om ytterligare en match mellan Harvard och Yale (Marian tyckte att CIA under Bay of pigs-fiaskot dominerades av tonårskillar från Yale som verkade tänka att de vinner nästa gång istället). Marian återger situationer från mängder av fester, tillställningar och tennismatcher, hon skriver om hur viktigt det var att vara lojal med Kennedys, om hur hennes måleri utvecklades, och om olika resor i världen. Hon arbetade sen nära Robert Kennedy fram till dagen han sköts.

Marian är en otroligt vital person, som har lyckats behålla både nyfikenheten, intellektet och vänligheten livet igenom. Det finns inte ett uns av snobbighet hos henne, trots alla människor hon träffat och allt hon varit med om.

Den senare delen av boken handlar återigen mer om Cambridge, om hur staden förändrades. Det är roligt att tänka att den lilla staden hade nationell betydelse på 60-talet. Men Marian brukade säga till mig att har du varit i Cambridge och New York har du inte varit i USA.

The Ache of the BoBo och glassen

Min fascination för The ache of the BoBo består. Jag har precis varit i San Francisco, där en uppsjö oberoende glassbutiker etablerat sig i stan de senaste åren. De flesta profilerar sig med retrostil, smaker, hållbara bägare och dylikt (t ex mysiga Bi-Rite Creamery). Men ett glasställe vi besökte liknade inget annat. Det heter Smitten Icecream och har lanserat glass på beställning (made-to-order).

SmittenSmittenSmakutbudet är begränsat, men ack så gott; fyra smaker som alterneras verkar vara standard. Och du kan endast välja en smak per bägare. Sen tillreds den glass du beställer i speciellt framtagna glassmaskiner som heter Kelvin. Vurmen för det omsorgsfulla finns sedan länge också i Sverige (jag tänker givetvis på utdraget brödbakande, långkok, hemlagat godis). Men det som är intressant på Smitten är att tillredningen också sker frontstage, en process som pågår i befriande korta 60 sek. Av presentationen att döma är Smittens usp pinfärsk glass skräddarsydd för just dig – man kan välja mellan fyra toppings. Glassen är också underbart god, den är ett slags mellanting mellan mjuk- och hårdglass, och innehåller inga iskristaller. Det är således en glassens motsvarighet till de i San Francisco omåttligt populära single drip coffee (som bl a Blue Bottle Coffee erbjuder, och som Drop Coffee i Stockholm gjort till sitt paradnummer), med skillnaden att glassen är god på riktigt.

På Smittens websida kan man läsa hur grundaren Robyn Sue Goldman i begynnelsen åkte runt San Francisco med Kelvin på en vagn, en Radio Flyer, och sålde glass på diverse festivaler, evenemang i Bay Area, och på San Franciscos gator. Robyn Sue Goldman hade, enligt websidan, ett förkläde och en dröm: att göra bättre glass. Med äkta, ekologiska råvaror så klart, och enligt glasskonstens alla regler. Jag tror inte att det uttryckligen står ”glass som vi själva gillar”, men det är i precis den andan Smitten verkar. Det hade kunnat stanna här och vara ett typexempel på en ache of the BoBo-verksamhet (jag googlar frenetiskt på Robyn Sue och undrar för mig själv vilket Silicon Valley-företag hon hoppat av). Det visar sig mycket riktigt att Robyn Sue har en MBA från Stanford. Men det det som verkligen skiljer Smitten från många andra verksamheter som grundats av plågade Bobos är att Smitten är ett innovationsdrivet företag: Kelvin, en glassmaskin som drivs av flytande kväve, är en patenterad uppfinning av Robyn Sue. Och i kassan används bara iPads med ”betalningssystemet” Square, det är ett företag i tiden.

Jag har tidigare undrat hur vår generation ska ta sig ur The ache of the BoBo-kulturen (som i och för sig inte är dålig, men den riskerar att bli enahanda och tillbakablickande). Även om den riktiga motreaktionen dröjer så är det här åtminstone ett steg vidare, att integrera innovationer i det omsorgsfulla och i övrigt traditionella hantverket. Möjligen är det så här sårade BoBos som suktar efter självförverkligande via kreativa handlingar får sitt lystmäte.