organisation

”Jag hatar flygplan”

viv-virgin-lgI vår tid av miljömässiga uppvaknanden är det intressant att följa hur konsumtionsinriktade företag talar om sina ”erbjudanden”. I intervjuerna till Trendmakarna möttes jag av flera ganska ansträngda utläggningar om att kvinnor borde shoppa mer som män (för att dessa antogs konsumera mode på ett mer hållbart sätt), en stor portion kritik mot ”demokratiseringen” av modet, och rena konstateranden om att vi shoppar för mycket. Och detta kom alltså från modeföretag. Som om att de inte kan påverka hur vi shoppar. Och vill de inte sälja? Hur vore det att se över ägarbilden och ägarnas krav på avkastning? Varför inte göra plagg av bättre kvalitet? Varför inte använda sig av hållbara tillverknings- och distributionsmetoder? Intervjupersonernas krumbukter handlar om att modeföretag idag står inför en massa motstridiga krav, från ägare, kunder, samhället i stort.

På stranden i Nice läser jag ett underhållande reportage ur brittiska Vogue, om samarbetet mellan Vivienne Westwood och Richard Branson. Westwood har designat den nya uniformen för kabinpersonalen på Bransons flygbolag Virgin Atlantic. Men det är inte kollektionen som fångar mitt intresse utan deras sätt att prata om varandra och om mode, ekonomi, pr och miljö. Och samarbetet i sig. Westwood lanserade förra året, under Paralympics avslutningsceremoni initiativet Climate Revolution.

Hon och hennes revolutionskamrater räknar med att de har fram till och med nästa olympiad på sig för att få den globala uppvärmningen att stanna av. Det är därför något förvånande att hon då designar uniformer åt ett flygbolag (även om Branson sägs ha lagt stora summor på forskning kring renare energi). I intervjun säger Westwood också att hon ”hatar flygplan”. ”Varför resa när du kan läsa en bok”, funderar hon högt, och bestämmer sig där och då – i närvaro av en skräckslagen pr-människa från Virgin Atlantic – för att be den som bokar resorna på hennes företag att dra ner på resebokningarna med hälften.

Richard Branson gör å sin sida ett försök att beskriva Vivienne Westwoods utveckling sen den tid då han som skivbolagsdirektör signade Sex Pistols (som Westwood klädde), och konstaterar att hon ”fortfarande är anti-kapitalistisk, men nu driver hon ett kapitalistiskt bolag, så hon är emot den nuvarande formen av kapitalism”.

I själva verket tycks Vivienne Westwood njuta av att sabba för alla konsumtionsinriktade branscher. Även sin egen. Hennes motto är: ”Buy less. Choose well. Make it last.” Hon citerar Oscar Wilde – ”I never waste money, I spend it” – och uppmanar människor att donera pengar till välgörenhet. Hon säger sig göra allt för att förhindra företaget Vivienne Westwoods expansion och leker med tanken på att minska sin produktion. Men hon tänker inte ge upp sitt företag, ”någon annan skulle göra mitt jobb i så fall”. Hon menar att hon kan använda sin position som en plattform för att påverka. Listan över olika projekt som Westwood stöder för att förbättra miljö och sociala villkor för människor är oändlig och tidigare samarbetspartners vittnar om att hennes engagemang är genuint. Kampen mot orättvisor driver henne. I nästa stund tillägger hon att om hon regerade skulle hon förbjuda reklam. Men hon annonserar själv och tycker att fotosessionerna med Juergen Teller är fantastiska.

När organisationer står inför oförenliga krav hanterar organisationerna ofta dem genom att säga en sak, t ex att det är viktigt med hållbarhet, och agera på ett annat sätt, t ex med expansion och ökad försäljning av samma miljöfientliga produkter (jfr greenwashing). Fenomenet kallas av Nils Brunsson för ”hycklande organisationer”, och frikopplingen mellan pratet och handlingen kan utgöra ett effektivt sätt att hantera motstridigheterna. Och fortfarande framstå som rationell och konsekvent. Där Branson skulle kunna företräda en sådan hycklande strategi (satsningar på grön energi till trots så har hans bolag inga tankar på att hejda expansionen, så vitt jag förstått) företräder Westwood en öppet motsägelsefull strategi. Kanske är detta framtidens melodi, särskilt i ett sammanhang där man som företag ibland måste förhålla sig till vissa normer och strukturer som man till en början inte kan påverka. Måhända måste man dock vara punkmormor för att ro iland en sådan strategi. Karl-Johan Persson skulle kanske stöta på patrull.

Svenskt Näringsliv & näthatet

Jag ser olika vdar i slips och kostym, en efter en slå sig ned på en ensam pall i ett mörkt rum, och med stark och klar röst läsa högt ur mejl som förtäljer om hatet som riktats mot deras företag. Det är svårt att förstå hur Svenskt Näringsliv tänker när organisationen ansluter sig till debatten om näthat och börjar tala om hatet mot juridiska personer. Det kastar, som Fredrik Strage skriver, ett löjets skimmer över Svenskt Näringsliv.

Men den här önskan om att kontrollera vad som sägs om företaget är i sig mycket mer intressant än själva utspelet. Det är ett tecken i tiden. Alla pr-byråer som vill lägga sig i vad som skrivs. Alla anställda som är rädda för att uttala sig ”fel” (något jag själv märker som forskare).

Det handlar egentligen om företag som inte hängt med sin tid. De kan inte längre kontrollera sin omvärld. De måste se till sina kunders, anställdas, leverantörers och ägares intressen och de kan inte bortse från de värderingar som råder i de samhällen där de verkar och den ekologiska och sociala påverkan de som företag har. Det räcker inte med kommunikation. De måste ha affärsidéer som är hållbara på alla plan.

Det roliga är att vi har en så otroligt bra kurs i MBAn som leds av Lin Lerpold och som lär deltagarna just det här. Den heter CSV, Creating Shared Value. Och jag här himla stolt över det.

Och förresten, till skillnad från Fredrik Strage gillar jag Arlanda Express, för jag vet att de arbetar hårt med mångfald.

(Min bok är nästan klar nu, jag ska börja skriva här igen.)

Om storföretagens kollaps

Ökade samhällsklyftor, mindre rörlighet och större ekonomisk osäkerhet beror till stora delar på att det traditionella storföretagets kollaps. Det hävdade åtminstone Gerald Davis, professor från University of Michigan på ASA-konferensen i augusti (ASA står för American Sociological Association). Jag var på ett seminarium som hette Reimagining the Corporation (och det på en konferens – stor som en stad – med tema Real Utopias).

I USA har antalet börsnoterade företag minskat med över hälften på femton år. Och, hävdade Davis, de som finns kvar är dåligt rustade att förse arbetstagare med längre anställningar, utvecklingsmöjligheter och olika sociala förmåner. Ironiskt nog, så är det aktieägarkapitalismen som ligger bakom storföretagens fall, menar Davis. Finansmarknaderna har reducerat företaget från en institution till ett kontraktsnav. Han gav en mängd olika exempel på denna typ av företag. Ett är Vizio, det varumärke med störst försäljning av LCD-tv i USA, som med bara 196 anställda gått förbi Sony och Samsung. Han visade hur man kan bli en entreprenör i soffan.

Det finns nog inte längre något ekonomiskt berättigande för storföretag av Kodaks eller Sonys snitt. I förlängningen hävdade Davis att informations- och kommunikationsteknologier har förbättrat möjligheterna till mer demokratiska organisationsformer, som alltså betonar delaktighet – i beslut och/eller ägande -, och som rör sig mot det lokala. Han efterlyste mer forskning på hur den mer kollektiva organiseringen kan gå till men gav också exempel på den forskning som finns kring ämnet. Ibland lät det i mina svenska öron som att gamla hederliga kooperativa ägandeformer presenterades som framtidens melodi i USA. Men läs gärna Davis papper (som ni finner här), där finns en del intressanta tankar om framtidens organisationer.

Vansinnigt deppig konferensmiljö på Hyatt Convention Center i Denver. Men trots allt: roliga seminarier.

Matteuseffekten

Där nationalekonomin kan stoltsera med poetiska namn som The Tragedy of the Commons på sina modeller får sociologin hålla till godo med torftiga ”fältteorier” och ”symbolisk interaktionism”(för att inte tala om organisationsteorin där modeller kan ha namn som ”Mintzbergs konfigurationer”). Inom sociologin blir det kanske inte vackrare än Matteuseffekten. Och så här i Nobelpristider ligger det nära till hands att ta upp den.

Det var sociologen Robert Merton som 1968 myntade Matteuseffekten, eller The Matthew effect, som den heter på originalspråk, utifrån bibelordet:

Matteusevangeliet 25:29: ”Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har.”

Matteuseffekten innebär att ”de rika blir rikare och de fattiga blir fattigare”. Fast också överfört på en massa områden där det inte längre handlar om ekonomi. Utan om ackumulerade fördelar där rikedomen gäller politisk makt, rykte, kunskap mm. Malcolm Gladwell har använt modellen i Outliers när han beskriver varför professionella hockeyspelare i Canada ofta är födda i början av året; de var under de första åren i hockeyskolan relativt sett större och mer utvecklade än klasskamrater som var födda senare på året, och erhöll därför mer uppmärksamhet, mer träning, mer bekräftelse och utvecklades därför till allt bättre spelare. Ackumulerade fördelar. Ett slags ränta på ränta.

Inom skolan talar man om att de barn som läser bättre än sina jämnåriga läser mer och blir därför ständigt ännu bättre på att läsa och får bättre förutsättningar för framtiden.

I akademin så beskriver Matteuseffekten fenomenet att en berömd vetenskapsman eller -kvinna vanligtvis får större erkännande än en relativt okänd forskare, även om deras arbeten är oerhört lika. Med andra ord, ofta får de forskare som redan är berömda mer erkännande. Inom vetenskapsvärlden förekommer Matteuseffekten framförallt 1) i samarbeten, 2) när upptäckter görs parallellt, oberoende av varandra, men av forskare med väldigt olika status.

Det finns mängder av kontroverser kring Nobelpristagare som bottnar i just Matteuseffekten.

Men inga av de kontroverserna rör litteraturpriset. Där har ju som bekant många namnkunniga författare förbigåtts. Man kan självklart förklara det med att ”samarbeten” och ”upptäckter” inte riktigt hör hemma i litteraturpriset. En del vill använda Matteuseffekten även inom kulturområdet. Ibland tycker jag att den känns relevant, till exempel när det gäller det sociala spelet på ett kulturfält, i upptäckarfasen eller i ett sammanhang där man gör ett urval i ett på det stora hela likriktat sortiment. När något eller någon utkristalliseras som ”intressant” eller ”talangfullt” och de olika smakskaparna, säg kritiker, producenter, inköpare eller vad det nu må vara, glömmer bort att de deltar i just ett socialt spel, att magin kring det funna är socialt skapad. Det nya bandet. Den nya modeskaparen. Tillsammans vidgar man skillnaderna mellan de som har och de som inte har. Men vi vet ju alla att det finns one-hit-wonders och att en bra bok inte nödvändigtvis leder till ytterligare succéer. Men här är Merton och hans efterföljare tydliga med att det är fråga om att sannolikheten för ytterligare framgång ökar.

För ett par år sedan kom Columbiaprofessorn Daniel Rigney ut med boken The Matthew effect, där han beskriver fenomenet i en uppsjö olika sammanhang. Han är noga med att poängtera att effekten inte är universell eller oundviklig, men att den är en aspekt av hur ojämlikheter återskapas i det sociala livet.

Nu återstår bara att se om man kan skönja någon Matteuseffekt i litteraturpristagarens författarskap.

TED moments

I The New Yorker från 9 & 16 juli finns en rolig artikel av Nathan Heller om industrin kring TED i allmänhet och TED Talks i synnerhet. Den är tyvärr låst för icke-prenumeranter, men den är väl värd att köpa (under Culture Desk ligger dessutom följande bilaga öppen, med fem exempel på extremt framgångsrika TED Talks). Artikeln ramas in av en israelisk ung man, Lior Zoref, och hans dröm om att göra succé på TED-konferensen i Long Beach. Han börjar i den änden, att han vill hålla en presentation. Ämnet är sekundärt, han crowdsourcar själva innehållet. Han är nämligen doktorand inom kollektiv kognition och nätverk och vill visa på dess styrka. När det är dags för Liors framträdande har han övat över 400 gånger och bestämt sig för att ta in en oxe på scen för att göra framträdandet minnesvärt. Men artikeln handlar egentligen om själva fenomenet TED Talks: vem formatet tilltalar (”en universitetsutbildad person som vill minska gapet mellan akademin och det liv hen lever nu”), dess omfång (förra året såg sågs TED Talks-videos 800 miljoner gånger), hur hårt formaterat det verkligen är (sju kameror, en dramaturgi som en curator är med och jobbar fram utifrån ett antal typnarrativ, och en del skämt, jargong och referenser raderas ut så att publiker över hela jorden ska hänga med), och vad formatet gör med kunskap.

TED Talks har blivit någon form av underhållning i kunskapssamhället, där kunskap förmedlas via personliga berättelser snarare än utifrån data. I artikeln får vi följa konferensdeltagare som begeistrat talar om att upplevelsen redan börjar på flyget. Artikelförfattaren menar att en del av framgångsreceptet ligger i tillgängligheten på intressanta personer. De finns alla på en armlängds avstånd på konferensen. Men med biljettpriser på 6000 dollar och en lång väntelista så är den där närheten trots allt relativ.

Och det mest eftersträvansvärda är TED moments: stående ovationer som varar i minst en halv minut.

Själv önskar jag att författaren varit ännu lite mer kritisk. För även om det är fantastiskt att idéer får spridning, så snuddar han bara vid vilken inställning till kunskap som TED Talks utgår från (och då i form av metaforerna Solrosen och Bougainvillean). Givetvis är det jättefint att så mycket teknologiska innovationer och kunskap inom naturvetenskaperna når ut. Hans Roslings framgångar beskrivs ingående och han är ju fantastisk. Men vad gäller samhällsvetenskaperna, där kunskapsteorin är a och o, så blir TED Talks ibland problematiska. Och kunskapsteori behövs mer idag än någonsin tidigare, vi behöver förhålla oss kritiska till kunskap. Först då kan vi också delta i skapandet av ny kunskap på allvar. På så vis att vi vet dess begränsningar, dess räckvidd och kompatibilitet med annan kunskap. Bougainvilleanmetaforen når inte ända fram.

Men artikeln kastar på ett föredömligt vis ljus på industrin bakom TED, apropå att volontärer i 133 länder världen över arrangerar fem TEDx-evenemang om dagen.

Joan, Peggy & Megan

Det finns otroligt mycket att säga om The Other Woman (avsnitt elva i säsong fem av Mad Men). Och mycket har sagts. Jag älskar att läsa analyserna (se t ex här och här och här och här, och den här närläsningen av Don och Peggys möte). Jag tänker inte göra en recap här, men som organisationsforskare vill jag lägga fram en analys av avsnittets tre kvinnliga huvudpersoners strategier. Jag har tidigare skrivit om kvinnors strategier i mansdominerade organisationer och saxar lite från min egen text här:

För att fungera i sin arbetssituation måste kvinnor i mansdominerade organisationer förhålla sig till kön för att hålla sin självkänsla intakt. De behöver en strategi för att överbrygga gapet mellan å ena sidan behovet av en positiv kvinnoidentitet och å andra sidan det faktum att kvinnor är det underordnade könet i organisationen. Flera forskare (t ex Kanter och Wahl) har identifierat kvinnors olika strategier i dessa situationer. De tre vanligaste strategierna är:

1. Den könsneutrala strategin

Detta förhållningssätt innebär att kvinnan förnekar att kön spelar någon som helst roll i hennes karriär eller i näringslivet i stort. Följaktligen konkurrerar hon med andra kvinnor och män som vore de alla män. Hon är snabb med att avfärda alla påståenden om att kvinnor möter problem som chefer, och ser sig själv som ett tydligt bevis på att det går att lyckas oavsett kön. Hon framhåller likheter med männen och söker gemenskap med dem samtidigt som hon tar avstånd från andra kvinnor. Ofta anses kvinnor med en könsneutral/könsblind strategi vara ganska bra chefer, men kan också kritiseras för att vara ”okvinnliga”.

2. Den positiva strategin

Den här strategin innebär att könsordningen accepteras genom en komplementär syn på könen: kvinnor uppträder som kvinnor förväntas göra utifrån ett könsstereotypiskt synsätt. En typisk positiva strategin-kvinna betonar att det finns fördelar med att vara kvinna trots mansdominansen, t ex att kvinnor har ett särskilt sätt att kommunicera och tänka, som kan vara organisationen till gagn. Därmed håller hon självkänslan intakt. I och med att hon inte utgör något hot (hon utmanar inte könsordningen) får hon också visst handlingsutrymme. Men möjligheterna till avancemang är begränsade. Hon anses sakna den auktoritet som krävs för att kunna avancera till en chefsposition.

3. Omvärldsstrategin

Omvärldsstrategin synliggör och kritiserar könsordningen. Omvärlden och den egna situationen förstås utifrån att det finns en könsordning där mäns och kvinnors olika positioner har en avgörande roll. “Misslyckanden” i karriären, diskriminering, brist på identitet, och isolering tolkas utifrån ett strukturellt perspektiv, inte ur ett individperspektiv (som brister hos individen). Mansdominansen går att beskriva och förklara och hotar därför inte självkänslan. Kvinnor som agerar utifrån detta förhållningssätt framhäver likheterna mellan kvinnor och män och kräver lika villkor i arbetet. De söker också bekräftelse som hel individ, dvs både som kvinna och ledare. De är alltså positiva till jämställdhetsarbete, även om de kan ha olika syn på vilka åtgärder som ska prioriteras. Självklart kan en kvinna som själv har haft positiva erfarenheter som chef anamma en omvärldsstrategi – det räcker med att hon ser att kvinnor som grupp missgynnas av rådande strukturer.

De två förstnämnda strategierna innebär alltså att könsordningen accepteras (via förnekande av betydelsen av kön respektive ett komplementärt synsätt på kön). Dessa båda strategier kan vara mycket gynnsamma för den enskilda kvinnan, men främjar inte situationen för kvinnor som grupp. Det gör bara omvärldsstrategin.

Ens strategier är aldrig så renodlade som ovan, men i stora drag lutar man ofta åt ett visst håll. Om vi tittar på de tre kvinnor som skildras ingående i The Other Woman utifrån deras strategier så har vi:

Joan – prostituerar sig alltså en natt för att rädda SDCP. Det är Pete som är idel öra när Jaguarchefen lägger fram förslaget i sin helhet. Och SDCPs partners är rätt loja, de verkar inte tycka att det är en toppenidé men de tycks mest vilja backa från ansvaret. Don Draper försöker avstyra Joan från att gå med på förslaget, men är för sen. Han har å andra sidan lämnat partnermötet kring det oanständiga förslaget för tidigt, trots att han visste att det kunde komma att bli omröstning. Hursomhelst, utan att uppehålla mig alldeles för länge kring detaljerna runt den här händelsen, så är det till slut ett faktum att Joan ligger med en gubbe från Jaguar som Pete har mage att kalla ”handsome” men som är allt annat än. I gengäld blir hon partner på SDCP med 5% ägarandel, en andel som inte är ”tyst”. I någon analys kallades Joans handling för feministisk. Den säkerställde hennes och hennes barns frihet och oberoende i flera år framöver hette det (vilket förskingraren Lane itutat Joan). Det är just sådana slutsatser som får mig att tycka att kvinnors strategier är en bättre utgångspunkt. Joan har hela tiden haft en positiv strategi. Hon har med värdighet, professionalitet, styrka och vänlighet skött sitt jobb ypperligt, och varit kontorets klippa. Men hon har aldrig utmanat könsordningen på samma sätt som exempelvis Peggy har gjort. I Joans värld är kvinnor framförallt annorlunda män och utifrån den olikheten kan de agera och skapa sig ett utrymme, på individuell basis. Pete vet om det, och frågar i den märkliga förhandlingssituationen Joan: ”What would it take to make you a Queen?”. Joan har protesterat mot kreatörsteamet några gånger och har naturligtvis satt ner foten mot Lane och andra partners, men bara när de inkräktat på hennes personliga integritet. Hennes handlande må stärka hennes egen position, men det gynnar inte kvinnor som grupp. Precis som Jaguarprostitutionen, även om den makt hon vann den gången kom till ett ovanligt högt pris.

Peggy – har gång på annan inte fått den respekt, erkänsla och beundran som hon förtjänar. Hon måste ständigt påpeka vad hon har gjort, vilket i sig är förödmjukande och så klart låter bittert och snålt. Don Draper är visserligen beroende av henne, vilket hon också vet, men hans uppskattning är inte självklar för det. Tidigare säsonger har hon haft en könsneutral strategi (vilket jag bl a skrev om här). Hon har gjort allt för att bli en av männen. Men så sakteliga har könsordningen i organisationen, och dess olika uttryck, blivit tydlig för Peggy. Villkoren är olika. Hon vet inte alltid hur hon ska agera, men väljer vid ett antal tillfällen att konfrontera och synliggöra ordningen. Även en ung man som Ginz som så uppenbart fjäskar för Don lyckas till sist ändå få mer bekräftelse än Peggy. Don förstår inte Peggys position, han läser av henne helt fel och tror att hon vill åka till Paris för att fota kampanjen för Chevalier Blanc, när hon i själva verket bara söker ansvar och bekräftelse. I scenen kastar Don sedlar på henne i ett läge där hon har mer ansvar för affärerna än någonsin tidigare. Peggy och Joan har ytterst lite med varandra att göra, med undantag för vissa sekvenser t ex i säsong fyra när de bondar över att Don precis förklarat att han gift sig med sin sekreterare Megan – och Peggy som just räddat företaget från konkurs hamnar helt i skymundan, liksom Joan som precis blivit Director of agency operations (utan löneförhöjning). Men det är alltid Peggy som söker upp Joan. I säsong fyra finns också en scen där Peggy i hissen berättar för Joan att hon sparkat Joey som fällt massvis av sexistiska kommentarer och som ritat karikatyrer av Joan. Även om de var riktade mot Joan tog Peggy – fullt begripligt – mycket illa vid sig. Peggy väntar sig nog tacksamhet och gemenskap men får kyla tillbaka: ”Du har bara bevisat att jag är en meningslös sekreterare som behöver beskyddare och du har bara visat dig som en humorlös bitch”. En typisk kommentar från en positiv strategi-kvinna, man ska klara av saker och ting på egen hand.

Peggys omvärldsstrategi är tydlig när Freddy Rumsen ställer frågan: ”I could never tell if you are ambitious or if you just like to complain?” och Peggy svarar: ”Why can’t I be both”. Hon är trött på att hon inte får bekräftelse, erkännande och ytterligare ansvar. Och hon lämnar äntligen SDCP. ”It’s not a game, it’s my career”, säger hon till sin nya chef, vilket också hennes förhandlingsvägran i samtalet med Don intygar om.

Megan – ingår inte längre i organisationen och är därför lite av en parentes. Megan, som också har mer av en omvärldsstrategi, gjorde Peggy besviken när hon lämnade firman och yrket. Megan förstod säkert hur mycket Peggy slitit för att komma dit hon är idag. När Megan på så vis ifrågasatte Peggys yrkesval förklarade Peggy för henne att många skulle dö för ett jobb som Megans (Peggy är vid det här laget van vid att hävda hur viktigt jobbet är, både inför sig själv och för andra). Peggy hade varit generös och uppmuntrande mot Megan, som blivit lite av Peggys protegé. Megan upplevde att det var pinsamt att vara chefens fru och få fördelar av det. Givetvis hade hon själv inte problem med att få erkännande för sitt jobb men det hindrade henne inte från att se att villkoren inte var lika. Och i relationen med Don kommer Megan ständigt tillbaka till villkoren. Att han får satsa på sin karriär utan reservationer, men blotta tanken på att hon ska bo i Boston i två månader gör Don vansinnig. Med Megan utanför organisationen gör hon inte heller särskilt stor nytta för kvinnor som grupp. Men vem vet, hon kanske startar en teatergrupp? Kanske anade hon glastaket och lämnade organisationen i tid? Men som hennes kompis påpekade har Megan helt andra förutsättningar i sin skådespelarkarriär, där hon bor på Park Avenue och redan har sin försörjning klar.

Peggy slutar

The Ache of the BoBo och glassen

Min fascination för The ache of the BoBo består. Jag har precis varit i San Francisco, där en uppsjö oberoende glassbutiker etablerat sig i stan de senaste åren. De flesta profilerar sig med retrostil, smaker, hållbara bägare och dylikt (t ex mysiga Bi-Rite Creamery). Men ett glasställe vi besökte liknade inget annat. Det heter Smitten Icecream och har lanserat glass på beställning (made-to-order).

SmittenSmittenSmakutbudet är begränsat, men ack så gott; fyra smaker som alterneras verkar vara standard. Och du kan endast välja en smak per bägare. Sen tillreds den glass du beställer i speciellt framtagna glassmaskiner som heter Kelvin. Vurmen för det omsorgsfulla finns sedan länge också i Sverige (jag tänker givetvis på utdraget brödbakande, långkok, hemlagat godis). Men det som är intressant på Smitten är att tillredningen också sker frontstage, en process som pågår i befriande korta 60 sek. Av presentationen att döma är Smittens usp pinfärsk glass skräddarsydd för just dig – man kan välja mellan fyra toppings. Glassen är också underbart god, den är ett slags mellanting mellan mjuk- och hårdglass, och innehåller inga iskristaller. Det är således en glassens motsvarighet till de i San Francisco omåttligt populära single drip coffee (som bl a Blue Bottle Coffee erbjuder, och som Drop Coffee i Stockholm gjort till sitt paradnummer), med skillnaden att glassen är god på riktigt.

På Smittens websida kan man läsa hur grundaren Robyn Sue Goldman i begynnelsen åkte runt San Francisco med Kelvin på en vagn, en Radio Flyer, och sålde glass på diverse festivaler, evenemang i Bay Area, och på San Franciscos gator. Robyn Sue Goldman hade, enligt websidan, ett förkläde och en dröm: att göra bättre glass. Med äkta, ekologiska råvaror så klart, och enligt glasskonstens alla regler. Jag tror inte att det uttryckligen står ”glass som vi själva gillar”, men det är i precis den andan Smitten verkar. Det hade kunnat stanna här och vara ett typexempel på en ache of the BoBo-verksamhet (jag googlar frenetiskt på Robyn Sue och undrar för mig själv vilket Silicon Valley-företag hon hoppat av). Det visar sig mycket riktigt att Robyn Sue har en MBA från Stanford. Men det det som verkligen skiljer Smitten från många andra verksamheter som grundats av plågade Bobos är att Smitten är ett innovationsdrivet företag: Kelvin, en glassmaskin som drivs av flytande kväve, är en patenterad uppfinning av Robyn Sue. Och i kassan används bara iPads med ”betalningssystemet” Square, det är ett företag i tiden.

Jag har tidigare undrat hur vår generation ska ta sig ur The ache of the BoBo-kulturen (som i och för sig inte är dålig, men den riskerar att bli enahanda och tillbakablickande). Även om den riktiga motreaktionen dröjer så är det här åtminstone ett steg vidare, att integrera innovationer i det omsorgsfulla och i övrigt traditionella hantverket. Möjligen är det så här sårade BoBos som suktar efter självförverkligande via kreativa handlingar får sitt lystmäte.