Ryssland

Alternative Fashion before Glossies 1985-1995

Vad som grämer mig att jag missade i Moskva:

Utställningen Alternative Fashion before Glossies. 1985-1995, på Garage Center for Contemporary Culture. När jag gjorde intervjuer med modedesigners i Moskva hänvisade de till perestrojkaåren som de modemässigt mest intressanta. Den optimism och den känsla av att allt är möjligt som då präglade det ryska modet tycks nu som bortblåst.

Jag får hålla till godo med en katalog.

Ekonomisk sociologi i Ryssland

Som sista programpunkt i St Petersburg hade vi en föreläsning med Professor Vadim Volkov från European University at St Petersburg. När jag bokade honom förra året kände jag till hans bok Violent Entrepreneurs: The Use of Force in the Making of Russian Capitalism, men inte så mycket mer. Men jag tänkte att hans inriktning, ekonomisk sociologi, skulle tillföra ett intressant perspektiv på temat ”Doing Business in Russia”. Och jag hade rätt. Vadim Volkov talar om Rysslands utveckling efter Sovjetunionens fall under rubriken ”From Weak State to Predatory State”. Han lyfter fram några konsekvenser av den grova underskattningen av institutioners betydelse för en fungerande marknadsekonomi som gjordes i samband med Sovjetunionens upplösning. Medan vissa andra talare tenderar att beskriva beteendemönster som (essentialistiskt) givna – t ex ”relationer är viktiga för ryssar” – så strävar Volkov efter förståelse. När det saknades ett fungerande polisväsende och rättssystem, när människor och företag inte kunde vinna förtroende genom sin kredithistoria, när varumärken och anseenden lyste med sin frånvaro, blev personliga nätverk oerhört viktiga för att hantera osäkerhet. Vid sidan av personliga relationer blev också hot om våld ett populärt instrument för att minska osäkerhet i Ryssland.

Denna naiva tro på den osynliga handen fick långtgående följder och ledde så småningom till att Putin stärkte statens makt. Jag varken kan eller vill återge hela föreläsningen här (man får helt enkelt söka till Handels/IFL om man vill veta mer). Men det är inslag som Vadim Volkovs föreläsning som gör Global till ett så attraktivt program. Man får helt enkelt en möjlighet att lyssna på framstående forskare som kan förklara skeenden och företeelser utifrån sin djupa kunskap om landet och regionen.

Men även om jag inte vill annat än att förstå relationen mellan näringsliv och stat i Ryssland så sätter den bristande transparensen snart stopp för mina strävanden. För ett par veckor sedan publicerades en rapport som värderar korruptionens effekter på priser. Vadim Volkov hade denna dag också med sig helt färsk forskning om interdependenser inom det ryska rättsväsendet. Hans forskarteam studerar bl a domares kopplingar till åklagare, och olika värderingskluster inom domstolsväsendet. Det är skrämmande – men viktig – data. Nu återstår bara att se hur forskningen tas emot den dag den publiceras.

Dior på Pushkin

Lika populär som den balsamerade Lenin är bland turisterna är Dior bland ryskorna. Idag besökte jag Pushkinmuseet som just nu huserar en stor utställning med titeln Dior: Inspiration. Kön ringlade sig lång.

Kö till Diorutställning

Utställningen är både omfattande och påkostad, och fungerar utmärkt i Pushkinmuseets magnifika salar. Den skiljer sig från andra modeutställningar i betoningen på konst som inspirerat modeskaparen Dior. Intill plaggen hänger olika konstverk – framförallt moderna mästare från Pushkinmuseets egna samlingar – men även en del senare konstnärer. Jag kan inte låta bli att jämföra med utställningen The Golden Age of Couture, eftersom den kretsade så mycket kring The New Look och jag genomförde en intervjustudie på Victoria & Albert om den. Den utställningen var betydligt mer kontextualiserande, den visade på hur dåtidens modefält var strukturerat. Man fick följa sömmerskornas arbete, haute couturens plats i samhället och ekonomin (både i London och Paris), kundernas liv, modisternas skicklighet, men självklart fick man också inblick i periodens mest framstående designers visioner och avtryck i modehistorien. På Pushkinmuseet är det mer fokus på Diorhuset och dess huvuddesigners, främst Christian Dior. Och det kan vara nog, dräkterna och klänningarna talar sitt tydliga språk och det är intressant att tolka dem i ljuset av utvalda konstverk. Audioguiden berättar länge om konst och plagg, och berättar hur exempelvis rysk konstruktivism påverkat Dior och hans efterföljare.

Vad jag har svårare att få klarhet i är kopplingen mellan företaget Dior och utställningen. Många modeutställningar rör sig i det snåriga gränslandet PR/konst. Jag minns med fasa Armaniutställningen på Guggenheim som kändes som en modebutik med retrospektiv. Ingenting sattes i något sammanhang. Den gången visade det sig också att Armani donerat en rejäl summa pengar till museet, och debatten om sponsring av museer intensifierades.

En delegation från Dior har bott på vårt hotell under veckan, och jag får intrycket av att man varit ganska öppen med att Dior: Inspiration är fråga om ett nära samarbete mellan museet och modehuset. Som sagt, såväl Diors egna kreationer som Yves Saint Laurents och John Gallianos visas. I en av salarna som är tillägnad Diors parfymproduktion visas en ny glasskulptur med projektioner som en konstnär gjort utifrån ett uppdrag att tolka en av Diors parfymer (minns inte om det är Miss Dior eller J’adore). Flera reklamfilmer för parfymer visas. Efter skandalen med John Galliano behöver förstås Dior all positiv publicitet man kan få, och utställningen bjuder på många fantastiska konstverk. Men det är en läskig utveckling rent generellt, om museet ruckar på sin roll som avsändare.