varuhus

I London

Jul på Selfridges

När varuhuset Selfridges byggdes i början av förra sekelskiftet anlitade grundaren ett band som spelade musik på gatan för att snabba på byggprocessen. Inte bara något att tänka på för mig med ett pågående och ändlöst stambyte, utan framförallt en illustration av den spektakelkultur som varuhusen skulle göra till sin. I takt med att varuhusen etablerade sig och lanserade dygnetruntbelysta skyltfönster, kom man att lägga allt mer fokus på kundens relation till skyltfönstret än till expediten. Medan vissa varuhus satte en ära i att visa så många olika produkter som möjligt i sina fönster, valde Selfridges att satsa på estetiska teman i sina; ett fönster kunde t e x prydas av 8000 tvättsvampar eller 6000 näsdukar i olika geometriska figurer.

Jag läser Claire Massets bok Department Stores, om varuhusens historia (lyssna på Claire Masset här). En förutsättning för etableringen av varuhus var övergången till fasta priser och direkt betalning, vilket gjorde att tröskeln till shopping var lägre för den växande skaran nyligen förmögna. När Louis Biérot flugit över engelska kanalen visade Selfridges planet för 150 000 besökare. Man ville göra varuhuset till ett socialt center. Fenomenet tabbies fick fäste – kvinnor som spenderade långa perioder på varuhusen utan någon intention att köpa något. Varuhusen erbjöd en social arena som underlättade kvinnors emancipation. Under kriget var varuhusen längs med Oxford Street viktiga måltavlor.

Jul på Liberty

Under mina tidigare londonbesök i höst har jag bl a intervjuat inköpare på varuhus. Jag gillar verkligen varuhus, och jag tycker att London har några riktiga guldkorn. Bortom den rent personliga förkärleken för varuhus har jag valt att lyfta fram varuhusen i mitt forskningsprojekt därför att somliga har en legitimerande funktion på modefältet. Med andra ord, vissa varuhus ”kvalitetsstämplar” designers och mode genom att torgföra dem. Är det fråga om en relativt ny designer kan det vara enormt fördelaktigt att synas på Liberty, Harvey Nichols eller Selfridges. Inköpscheferna vittnade om att de dagligen blir översköljda av designers som vill få in en fot på varuhuset. Min frågeställning har handlat om hur dessa inköpschefer förhåller sig till trender.

Varuhuset delar upp sitt utbud mellan koncessioner och egetägt. I det förra fallet tar den enskilde leverantören risken, i det senare varuhuset självt. Sen finns det så klart kombinationer av de två. Att ha en andel egenägt innebär att man kan använda varuhusets yta mer flexibelt och skapa tillfälliga installationer enkom för inspiration.

Jul på Harvey Nichols

Det är orättvist att jämföra våra svenska varuhus med ovan nämnda londonvaruhus, London är trots allt en kosmopolitisk stad av en helt annan storlek. Men ibland tycker jag att det är underligt att Capital of Scandinavia inte kan bära ett mer inspirationsdrivet varuhus.